Kapitel 37

Langley, Virginia, USA

     
     
Walter Wittley överraskade sin fru med att komma hem klockan ett på eftermiddagen.
      ”Mary”, sa han. ”Var finns fotoalbumen från när Matt var liten, när han opererades?”
      ”Varför...” började hon och blev alldeles vit i ansiktet. ”Å, Walter, har det hänt Matt något? Säg inte...”
      ”Nej, nej, det är ingen fara med honom.” Wittley föste varsamt sin fru till soffan, han kände att hon darrade. ”Han är fortfarande kvar där nere hos indianerna, men han kommer hem om ett par veckor. Jag har ett meddelande från honom...” Wittley gick till stereon och satte i ett kassettband.
      ”Hej morsan!” hördes Matts röst. ”Jag är i regnskogen... riktigt var vet jag inte, men... Jag har i alla fall bestämt mig för att stanna ett par veckor för att lära känna indianerna här lite bättre. De är mycket vänliga och till och med vegetarianer, så det går ingen nöd på mig. Och jag känner mig hemma här. Anante, en av indianerna, känns som en gammal kompis... från Arkansas. Påminn farsan om att han har något att lämna tillbaks om två veckor, enligt Miss Gibbons löfte – han vet vad jag menar – så jag förväntar mig att hon kommer tillbaks då, och det är väl möjligt att jag följer med hem sedan... Men jag har det bra, morsan, så oroa dig inte. Jag hör av mig när jag kan...”
      Wittley stängde av bandet. Det var en kopia av en inspelning som Matt hade gjort innan Miss Gibbons och de övriga gav sig iväg. När han lyssnat på det första gången hade han fått en känsla av att Matt ville säga mer, men att han med tanke på att andra skulle lyssna på bandet hade avstått.
      ”Jag förstår inte varför han vill vara där ute i djungeln”, klagade Mary. ”Och han säger att jag inte ska oroa mig – jag som har oroat mig ända sedan han föddes! Vad är det du ska återlämna? Walter, varför frågade du om de där fotoalbumen? Vad menade Matt med att en av indianerna var som en gammal kompis från Arkansas? Han har väl inga kompisar i Arkansas; han var fem år när vi flyttade därifrån...”
      Wittley svarade inte genast. Han satte sig i sin favoritskinnfåtölj och funderade över hur mycket han skulle kunna avslöja.

      Sfären – som naturligtvis var vad Matt menade skulle återlämnas – hade kvällen innan, via delvis illegala vägar, transporterats till Goddard´s Space Flight Center i Greenbelt, men enligt Cunningham skulle den förmodligen snart föras till något annat ställe, vart kunde, eller ville, han inte säga. Wittley visste i alla fall att han inte själv hade något att säga till om längre när det gällde den där sfären och han oroade sig redan för vad som skulle hända när – inte om – Pentagon vägrade återlämna den till indianerna. Han oroade sig för Matts säkerhet. Att Sam Neuman som hade anlänt tillsammans med sfären hade förts till sjukhus för vård på grund av ormbett hade inte precis minskat oron.
      Miss Gibbons och Hayden hade inte anlänt förrän tidigt på morgonen och Wittley hade, tillsammans med Cunningham som sov över hos Wittleys, efter tre timmars sömn infunnit sig på högkvarteret för att möta sina agenter och få en snabb rapport. På grund av risken för avlyssning hade Miss Gibbons varit väldigt knapphändig i sina kontakter med högkvarteret, det enda man hade fått klart för sig var att det föremål som förts till Greenbelt var något synnerligen exklusivt och skulle hanteras med största varsamhet. Nu ville man veta vad det egentligen var för något, detta till synes banala klot.
      Det som var menat som en snabb rapport drog ut till klockan tio, då till och med Cunningham insåg att alla var för trötta för att ha en chans att begripa något som var så överväldigande som detta. Wittley hade gått till sitt kontor och lyssnat på Matts meddelande. Något började gnaga i hans undermedvetna och efter en till genomlyssning av inspelningen visste han vad det var. Han hämtade en av videoinspelningarna från regnskogen och tittade noga och lyssnade. När han började förstå att det han hade upptäckt inte var inbillning, kom han att tänka på fotoalbumen. Han ville åka hem genast för att verkligen försäkra sig om att det var som han trodde, men Cunningham kom in till honom för att prata om sfären. Wittley låtsades engagerad, men sfären låg inte längre etta på hans prioriteringslista. Han ville emellertid inte avslöja sin upptäckt, så han följde med Cunningham till matsalen för att äta lunch, för att slippa hitta på någon trovärdig ursäkt för att åka hem. När Cunningham direkt efter lunchen åkte till Greenbelt kunde han själv smita från kontoret och åka hem till Mary. Han hoppades att hon skulle tro på hans upptäckt; han behövde hennes bekräftelse för att riktigt våga tro på det själv.
      ”Walter?”
      Han ryckte till och tittade på henne. ”Minns du”, började han. ”Efter operationen, när han låg på intensiven...”
      ”Det vill jag helst inte minnas...”
      ”Men minns du?” Wittley lutade sig fram. ”Det fanns en manlig skötare som nästan alltid var där. En ung indian.”
      ”Nej...” Mary skakade på huvudet men såg fundersam ut.
      ”Han fanns där vid Matts sida, men drog sig alltid undan när vi kom. Han sa aldrig något och jag vet att jag tänkte att han nog inte pratade så bra engelska. Det var alltid andra som berättade hur det var med Matt, men... Jag tror den där indianen fanns där hela tiden...”
      ”Kanske...” Mary tittade på sin man. ”Ja, jag minns honom. Han... En gång när jag satt där och var så oerhört ledsen...” Hon hejdade sig; det verkade så fånigt och hon hade förträngt alltihop tills nu. Hon tittade på sin man och såg något som hon inte hade sett på länge; hans vädjande blick. Den blick som sa: prata med mig, Mary. Men hon hade hållit sin hemlighet för sig själv i tjugosju år nu – den hemlighet som fyllde henne med skam och gjort henne oförmögen att både ge och ta emot kärlek. Hon förstod inte hur han hade stått ut med henne i alla dessa år. ”Walter”, sa hon, ”du såg mig aldrig gråta, men jag gjorde det många gånger när ingen såg – den där indianen, han kom fram till mig och höll om mig tills jag slutade gråta. Han tröstade mig utan att säga ett ord... Och sedan... då visste jag att Matt skulle bli bra...” Ett par tårar trillade nerför hennes kinder när hon tittade på sin man igen. ”Walter, jag minns den där indianens ögon... De lyste av godhet. Jag kan inte förklara...”
      ”Å, Mary.” Wittley satte sig bredvid henne i soffan och la armarna om henne. Han var chockad och rörd; han hade aldrig sett henne gråta förut. Och för första gången på många år kände han ömhet och verklig kärlek för sin fru. ”Jag visste inte”, sa han. ”Du var alltid så stark. Och jag höll inne med mina känslor för att du inte skulle tycka att jag var mesig...”
      ”Jag har aldrig tyckt att du är mesig, Walter.”
      ”Men vi är kanske inte så hårdhudade som vi har inbillat oss...Kan du förlåta mig?”
      ”För vad? För att du har stått ut med mig, trots att jag har stängt dig ute?”
      ”När sa jag senast att jag älskar dig?”
      ”Å, det måste vara... tjugofem år sedan...”
      ”Förlåt. Jag älskar dig, Mary.”
      Hon tvekade. Kanske var det för sent att avslöja den verkliga hemligheten nu. Det hemska som fick henne att bara känna sig halvt levande och ovärdig den kärleksförklaring hon just fått. Skulle hon kunna leva med hans besvikelse, eller rent av förakt? Skulle han kunna leva med henne? Ett halvt liv var ändå bättre än inget. ”Jag älskar dig också, Walter”, sa hon.
      ”Minns du vad han hette, den där indianen?” frågade han.
      ”Nej, jag hörde aldrig hans namn.”
      ”Minns du att Matt hade ett armband av garn, flätat eller hur det var gjort, när vi hämtade hem honom?”
      ”Ja, det ja. Han blev jättearg när jag tog av honom det. Jag var tvungen sätta på honom det igen. Han hade det säkert ett år, tills han råkade riva sönder det. Det var precis innan vi flyttade, jag tror det försvann i flytten... Ja, han hade fått det av indianen, sa han. Och vad var det han sa att han hette...”
      ”Anante.”
      ”Ja, just det!” Mary spärrade upp ögonen och pekade mot stereon. ”Vad var det Matt sa på bandet? Vad sa han att den där indianen som var som en kompis från Arkansas hette?”
      ”Anante.”
      ”Är det möjligt? Hur...?”
      ”Var har du fotoalbumen?”
     
      När Wittley återvände till sitt kontor en timme senare gav han sin sekreterare Regina ett uppdrag. ”Försök hitta någon som jobbade på det här barnsjukhuset i Little Rock för tjugotvå år sedan, eller tjugosex år sedan.”
      Regina hade sett mycket undrande ut, men lovat ta itu med det genast.
      Strax före fem kom hon in med en lista med fem namn. ”De här personerna jobbade där båda åren. En jobbar kvar. En är pensionerad. De andra har flyttat.”
      Wittley tittade på listan.
      ”Ska jag söka vidare?” undrade Regina.
      ”Tack, men jag kanske klarar mig med de här. Men du kan beställa en flygbiljett till Little Rock till i morgon bitti

Hemma i det tysta huset grät Mary Wittley en lång stund. Sedan ringde hon till sin präst.