Kapitel 27

Anante började med att placera dem alla i en lyxig förstaklassvagn där de fick välja mellan olika former av avslappningsövningar – till exempel massage eller bubbelbad, eller sex, om det verkligen var avslappnande och inte istället orsakade spänningar. Anante visste inte vilka val de gjorde, och det intresserade honom inte heller. Det viktiga var att de alla fann sitt sätt att slappna av. Han påminde dem åter om att andas. När han kände att de hade nått denna avslappning fortsatte han.
      ”Nu börjar resan...” Han beskrev hur tåget sattes i rörelse och det rytmiska mjuka gungandet och det milda dunkandet från skenskarvarna. När farten ökades infann sig en känsla av viktlöshet och dunkandet tonade bort. I absolut tystnad rusade tåget ut i rymden.
      Men det var inte den vanliga ödsliga rymden. Denna rymd bestod av ett ljust och ändlöst landskap utan horisont. I detta landskap fanns allt för det var den universella Sanningens landskap. Men tåget rusade genom denna rymd i sådan hastighet att det var svårt att uppfatta mer än förbiilande glimtar av alla skimrande möjligheter som bildade detta landskap. Det var ett tankelandskap med ett oändligt antal dimensioner, där varje tänkbar tanke och möjlighet inrymdes i form av vibrationer, föränderliga former, färger, toner och emotioner.
      ”Även om det här är en gruppresa”, sa Anante, ”så kan man göra personliga stopp utefter vägen. Vill ni stanna för att titta närmare på något är det bara att dra i nödbromsen. Eftersom denna resa äger rum i icke-tiden är tidtabellen ändlöst flexibel. Ni blir inte frånåkta även om ni stannar en stund.”
      Anante gav sina medresenärer en stund för egna utflykter innan han fortsatte.

      ”Nu närmar sig tåget en tunnel och i tunneln stannar vi en stund; det är en sorts passkontroll. I tunneln är det absolut mörkt, absolut tyst och absolut stilla. I denna mörka, tysta stillhet rannsakas vårt syfte med resan och vår möjlighet att uppnå syftet. Men det är vi själva som avgör om vi klarar kollen; ingen annan än vi själva kan göra denna rannsakning. Ni ombeds också att lämna allt ert eventuella bagage i form av negativa tankar, känslor och minnen. Kliv av och lämna era kappsäckar och bagar där i tunneln – det är inget ni någonsin kommer att behöva, men skulle ni känna att det är något ni vill ta hem igen så kan ni stanna och plocka upp det på tillbakavägen. Ifall er självrannsakan får er att tveka inför att fortsätta resan, så har jag – för att vara säker på att alla ändå följer med till målet – skaffat passersedlar till alla, för den här gången. Och nu fortsätter tåget ut ur tunneln.”
      Sedan beskrev Anante hur ett överjordiskt paradis öppnade sig framför dem. Detta paradis skulle de själva bygga utifrån sina egna preferenser och idéer om vad ett paradis innebar. Det enda som inte fick saknas var en källa, men hur den såg ut var valfritt.
      ”Detta är slutstationen på den här linjen”, sa Anante. ”Ni får nu kliva av tåget och fylla era vattenflaskor och smaka vattnet i källan. Och ni kommer att fyllas av energi.”
      Anante lät dem få några minuter för denna upplevelse.
      ”Ni upptäcker genast hur livgivande denna källas vatten är och det enda bekymret är att era vattenflaskor inte alls räcker till, för ni vill kunna ta med er hem så mycket av detta vatten att ni aldrig mer ska behöva känna er svaga och otillräckliga. Men ni behöver inte bekymra er. Detta tåg går varje dag och varje stund, och resan är gratis – det är bara att hoppa på närhelst en energipåfyllning behövs. Allt ni behöver finns alltid tillgängligt i tillräcklig mängd om ni förlitar er på denna sanning. Att försöka roffa åt sig mer än ens verkliga behov är både fel och meningslöst, och detta gäller både i den fysiska och den andliga världen. Så ta det ni behöver just nu och förlita er på att ni kan uppsöka den här källan närhelst ni behöver. Eftersom resan sker i icke-tiden behöver ni aldrig lagra energin – behov och påfyllning sker i ett och samma nu, när man har skaffat frikort på tåget. Det kan kräva några resor innan man får frikortet men det är ändå alltid gratis. Och nu...När ni är redo kliver ni på tåget igen och återvänder till den fysiska verkligheten.”
      Det dröjde en dryg minut innan alla hade öppnat ögonen och Anante väntade på att de skulle vara helt och hållet tillbaks och i kontakt med sina fysiska sinnen. En utflykt i den andliga dimensionen kunde för den oerfarna innebära en stark motvilja mot att återvända till den fysiska tillvaron och liksom när man vaknar ur en dröm kan det dröja innan själen har hittat tillbaks till kroppen och kan orientera sig i rummet. Under meditationen hade alla, med Anantes hjälp, lyckats lösgöra själen så totalt att de, när de öppnade ögonen, fortfarande kände sig okroppsliga under några sekunder.
      Ett efter ett började deras sinnen fungera igen. Och fungera med en ny skärpa, som om de tidigare sett världen genom ett smutsigt och repigt fönster och att fönstret nu hade putsats och slipats till absolut klarhet. Det första sinnet som aktiverades var just synen och de upplevde under ett kort men fulländat ögonblick att världen faktiskt bestod av mer än de kunde uppfatta i sina normala tillstånd. I detta ögonblick såg de sina egna, varandras och hela naturens energikroppar. De såg själva luften vibrera av en energi som sammanband allt och alla. De såg att varje färgnyans i de gröna bladen, de lila och vita blommorna och arornas alla färger, var samma energi i sina egna specifika frekvenser.
      Hörselsinnet avslöjade att den vibrerande energin också bestod av toner. De kunde lyssna på färgerna. De kunde höra syret lösgöra sig från bladen. De kunde höra den musik som skapades av universums hela energimängd.
      Med varje andetag bidrog också luktsinnet till den totala bilden av den mångdimensionella sanna verkligheten. Dofter som i vanliga fall betraktades som antingen ljuva – som doften av blommor – eller obehagliga – som lukten av förruttnelse – blev till ett och samma i en explosiv doft av liv.
      När känslan av att ha återvänt till kroppen blev klar spreds en lätt kittling över hela kroppen när känselsinnet reagerade på varje luftmolekyl som det kom i kontakt med, liksom energikroppens beröring av alla andra energikroppar i dess närhet.
      Under tiden de andra genomgick denna återkopplingsprocess hämtade Anante mer lianvatten i kalebasserna. Och när de drack av vattnet återkallade smaksinnet minnet av energikällans utsökta och stärkande vatten.
      ”Så”, sa Anante när alla var samlade och vederkvickta. ”Hade ni en trevlig resa?”
      ”Å, det var helt fantastiskt”, suckade Hayden. ”Det var bara alltför kort.”
      Matt nickade. ”Jag är fortfarande yr av alla intrycken...”
      ”Det var starkt”, sa Mitchell och såg ut som om han inte riktigt kunde tro på att han verkligen hade haft denna upplevelse. ”Det var verkligen häftigt...”
      Neuman sa inget men nickade medhåll.
      ”Upptäckte ni något som förvånade er?” undrade Anante.
      ”Ja”, sa Hayden. ”Det som förvånade mig var att inget förvånade mig. Allt verkade fullkomligt självklart.”
      ”Precis min tanke också”, sa Matt. ”Och att nödbromsen faktiskt fungerade. Jag klev av en stund men jag var för feg för att riktigt våga utforska det där landskapet. Att upptäcka att varje tanke jag tänkte blev verklig på något sätt, det var lite skrämmande...”
      ”Det kan vara skrämmande till en början”, bekräftade Anante. ”Ibland tänker man tankar som man inte vill tänka, man blir rädd för sina egna tankar därför att undermedvetet känner vi att tankarna kan förverkligas. När man bli arg eller sårad kan man både tänka och säga saker som ’jag önskar du var död’ till den som sårat en, och skulle då den personen man sagt det till faktiskt dö – även om det dröjer ett par år – och man inte har kommit över den där tanken, då kan man bli verkligt rädd för sina tankar.”
      ”Jag har varit med om det...” sa Matt. ”För flera år sedan. Och jag har fortfarande dåligt samvete...”
      Anante nickade. ”Du behöver inte ha dåligt samvete. Det var inte du som dödade den personen. Det var inte du som orsakade den sjukdom som drabbade den personen och det var den personens själ som själv bestämde att det var dags att gå vidare. Men det är viktigt att veta att våra tankar påverkar vår omvärld om än inte så direkt. Vi kan inte döda andra med våra tankar, varken medvetet eller omedvetet, men tankarna påverkar vårt och andras handlande. För att tankarna ska vara direktverkande måste de utgå från det rena medvetandet och då är endast det Godas makt verksam. Negativa tankar utgår från rädslan, och tillhör personligheten som är den fysiska manifestationen av medvetandet, och påverkar handlandet och det materiella. Undvik alla negativa tankar, inklusive dåligt samvete, eftersom allt vi fokuserar på växer. Till och med ordvalet har betydelse. Märker ni skillnaden mellan uttrycken ’inget är omöjligt’ och ’allt är möjligt’?”
      ”Jaa... ’inget’ och ’omöjligt’ är negativa ord...” började Matt.
      ”… Och ’allt’ och ’möjligt’ är positiva ord”, fortsatte Hayden.
      ”Alldeles riktigt. Och det har en viss undermedveten påverkan. Är det bättre att säga ’jag är olycklig’, eller ’jag är inte lycklig’?”
      ”Den var svårare...”
      ”Inget av uttrycken är naturligtvis bra, eftersom betydelsen i båda fall är negativ – det bästa vore förståss att alltid kunna säga ’jag är lycklig’. Men bortsett från det -utgå ifrån huvudordet. Det är bättre att vara lycklig än olycklig och att vara ’inte lycklig’ är bättre än att vara olycklig. Ordet ’inte’ är inte lika starkt som ’olycklig’. Att säga ’jag är’ är starkare än ’jag är inte’. Att säga ’jag är olycklig’ är alltså starkare och får en större effekt – eftersom man fastslår att något ’är’ på ett visst sätt – än att säga att något ’inte är’ på ett visst sätt. Förstår ni principen?”
      Alla nickade.
      Hayden, som gärna ville hitta en enkel bantningsmetod, funderade. ”Så om jag säger att ’jag är tjock’, så befäster jag det. Men om jag istället säger ’jag är inte smal’, så finns det åtminstone utrymme för att göra något åt saken. Är det vad du menar?”
      Anante skrattade. ”Ungefär. Med ’jag är inte’ fastslår du bara vad du inte är. Att vara ’inte smal’ är inte detsamma som att vara tjock; du kan vara knubbig, kraftig, tjock eller fet, men du kan också vara mager. Med ditt ordval kan du alltså bestämma vad du vill vara, eller vad du inte vill vara. Och det är bättre att bestämma vad man vill vara eller ha, än att bara veta vad man inte vill. Du kan inte åstadkomma det du vill, genom att inte vilja en annan sak, då blir du bara hängande i tomma luften så att säga.”
      ”Okej. Då ska jag verkligen börja tänka mig för hur jag uttrycker mig...”
      ”Enligt samma princip är det viktigt att inse skillnaden mellan att vara emot det onda och vara för det goda”, fortsatte Anante och vände sig särskilt till Matt. ”Istället för att bekämpa det onda genom att kritisera och visa på det dåliga, bör man tala om och visa på alternativen, de positiva saker som kan göras. Säg inte bara vad du är emot, utan framhåll det du är för. Kom alltid ihåg att det som uppmärksammas växer. Det är så man verkar för det Goda. Och hur känner ni nu?” Anante vände sig till alla fyra. ”Kan ni tänka er att göra om resan fler gånger?”
      ”O, ja!” försäkrade Hayden. ”Men klarar vi det utan din hjälp?”
      ”Det gör ni. Jag lovar. Varje gång ni behöver ny energi. Just nu känner ni inte någon större skillnad eftersom ni inte var i något stort behov av ny energi, men när det behövs kommer ni att märka effekten.”
      ”Just när jag var på väg ut ur meditationen upplevde jag något märkligt”, sa Hayden lite tvekande. ”Precis när jag hade öppnat ögonen...”
      Matt och Mitchell började också prata om dessa upplevelser och Anante bekräftade att deras sinnen hade förstärkts under en kort intensiv stund och att det var helt naturligt.
      Sedan vände sig Anante till Matt och frågade om han var redo att bli tolk igen.
      ”Men varför?” undrade Hayden. ”Jag har precis börjat vänja mig vid att du pratar engelska.”
      ”Det var bara för Matts skull jag avslöjade det för er”, förklarade Anante. ”Och även om jag inte kan tvinga er, så skulle jag vara tacksam om ni inte avslöjade denna hemlighet för Miss Gibbons. Det var förresten därför jag saboterade din videokamera, Sam. Jag har gjort bedömningen att det skulle kunna innebära en fara för mig om Miss Gibbons får veta att jag både förstår och talar engelska. Men som sagt, jag kan inte hindra er från att berätta om det. Det är ert val.”
      ”Varför tror du att det skulle innebära en fara för dig?” undrade Hayden.
      ”Jag känner henne kanske mer än ni gör, men ni vet också att hon är målmedveten och orubbligt inställd på att genomföra sitt uppdrag till belåtenhet. Och hon vet redan att jag har svaren på hennes frågor. Får hon veta att jag kan engelska kan hon få för sig att ta mig med tillbaks till Langley som något slags krigsbyte och låta CIA:s och Försvarsdepartementets hela apparat av specialkompetens dissekera mig till sista droppen. Och det har jag inte lust att ställa upp på.”
      De andra stirrade förstummat när de insåg att detta scenario mycket väl kunde bli sant.
      Hayden tittade på sina kollegor för att försöka utröna hur de ställde sig inför den fråga som var en kombinerad lojalitets- och moralkonflikt. Vilket beslut skulle de ta? Själv hade han för länge sedan tagit ställning – kanske inte direkt medvetet men åtminstone känslomässigt. Var Matt stod hyste han inga tvivel om. Mitchell var ganska löst knuten till CIA och hur stark hans lojalitet var hade Hayden inte tidigare funderat över, men hans allmänna bedömning av Mitchell var att denne var ganska fritänkande. Den som var det stora frågetecknet var Neuman. Han var i mycket en typisk byråkrat – plikttrogen och oflexibel. Men kanske ändå... Han hade ändå låtit sig bevekas en gång... Och han var å andra sidan inte den som sa något i onödan.
      ”Jag kan inte svara för mina kollegor”, sa Hayden, ”men jag är beredd att ljuga om det behövs...”
      ”Man kanske inte behöver ljuga direkt”, sa Mitchell och gav Hayden en lång menande blick. ”Om ingen frågar så behöver man ju inte säga något...”
      Hayden förstod att Mitchell hade hört diskussionen han tidigare haft med Neuman och blev lite nervös, tills han upptäckte det lilla småleende som åtföljde blicken och den knappt märkbara nicken som innebar ett godkännande.
      ”Är det verkligen tillåtet att ljuga?” frågade Neuman och gav också han Hayden en lång menande blick, men den blicken var betydligt syrligare.
      Anante tittade på honom. ”Ja, det är tillåtet att ljuga”, svarade han och fick fler än Neuman att häpet höja ögonbrynen. ”Att avslöja eller undanhålla saker, eller att direkt ljuga, är varken rätt eller fel i sig. Det är syftet och de överblickbara konsekvenserna, tillsammans med den personliga moralen, som avgör om det val man gör kan anses vara rätt eller fel. Som avgör om man verkar för det Godas makt eller för rädslans.”
      ”Kan du ge något exempel?” undrade Hayden.
      ”Ett inte alltför ovanligt dilemma är det människor utsätter sig för när de har varit otrogna mot sin partner och efteråt inser att det de gjort var – på alla sätt – ett misstag, något man aldrig vill göra om och ärligt ångrar. Vad är det rätta att göra i den situationen? Ska man berätta om sin dumhet för sin partner eller inte? Vad är mitt syfte och vilka konsekvenser kan mitt val få? Det är frågorna. Är mitt syfte att lätta mitt samvete, eller vill jag bevara mitt förhållande till min partner? Vilket är viktigast? Vilket val orsakar minst skada? Vilka konsekvenser är jag beredd att ta? Har jag rätt att lasta över bördan på min partner? Blir min skuldbörda verkligen mindre om jag lättar mitt samvete och gör min partner besviken? Alla måste göra sina egna val och stå för dem, men detta exempel är ett fall då sanningen kan göra mer skada än undanhållandet. Det bästa är naturligtvis att man aldrig utsätter sig för att behöva göra dessa överväganden. Om man alltid är sann mot sig själv och sina medmänniskor behöver man inte ljuga. Nu har jag försatt er i den situationen att ni måste göra ett val och det beklagar jag.”
      ”Okej”, sa Hayden. ”Jag förstår att du har tagit en risk genom att avslöja att du talar vårt språk och jag måste tyvärr säga att jag också håller med dig i ditt antagande om de eventuella konsekvenserna, och inser att detta också hör till de tillfällen då ett undanhållande av sanningen är att föredra. Åtminstone är det mitt val.”
      Anante nickade tacksamt. ”Men för att underlätta tänkte jag alltså återgå till att nyttja Matt som tolk i fortsättningen så att Sam kan fortsätta filma och Miss Gibbons slipper fråga så mycket om vad vi avhandlade. Ja, kameran fungerar nu.”
      Neuman reste sig genast upp för att gå och hämta videokameran som han lämnat på den kullfallna stammen.
      ”Vänta”, sa Anante och ställde sig också upp. Neuman stannade förvånat. ”Vi har inkräktat på någons revir”, förklarade Anante och gick bort till stammen där han hade sett en rörelse. ”En nattjägare som börjar vara irriterad för att han inte får sova ifred...”
      Han böjde sig ner vid den plats där Neuman tidigare hade suttit, och där kameran stod, och plockade upp något från marken – något som hade legat osynligt för de andra i det snåriga riset under stammen.