Kapitel 24

Samuel Neuman hade växt upp i en förmögen judisk familj, som enda barn till två framgångsrika föräldrar. Materiellt hade han allt, men det som saknades i familjen var förmågan att kommunicera. Föräldrarna var som sagt framgångsrika och hade ett rikt socialt liv, men sinsemellan, hemma i den fashionabla villan, talade de knappt med varandra. Och några känslor visade de inte heller; de var mycket strikta, diplomatiska och upptagna.
      Den lille Samuel lärde sig tidigt att känsloutbrott inte var vare sig acceptabelt eller lönande. Men var han duktig och gjorde som han blev tillsagd belönades han med allt som kunde köpas för pengar – det enda han inte kunde få var sina föräldrars oreserverade kärlek och uppmärksamhet.
      När han var fyra år och på besök hos sina morföräldrar fick han veta att han var jude. Denna upplysning väckte naturligtvis frågor, för han visste inte alls vad det innebar. Morfadern förklarade, utan att göra det alltför komplicerat, att judarna var Guds utvalda folk och att Samuel skulle vara stolt över sitt ursprung. Vad är Gud, ville då den lille pojken veta. Han fick veta att Gud var den Allsmäktige och allas Fader, och att man måste lyda Guds bud och vara en god son.
      Senare, när alla trodde att pojken sov, hörde han sin morfar gräla på hans föräldrar. Han beskyllde dem för att vara dåliga föräldrar som inte lärde sin son vem han var eller gav honom en tro och kunskap om judiska traditioner. Det dröjde länge innan de besökte morföräldrarna efter det.

      Och Samuel vågade aldrig fråga sina föräldrar om allt han funderade på. Samuel blev en grubblande, men utåt sett välanpassad, pojke som bara talade när han blev tillfrågad.
      Han fick i alla fall lära sig lite om de judiska traditionerna av både mor- och farföräldrar, men utan alltför stora religiösa inslag, eftersom föräldrarna var emot det.
      Av farfar lärde Samuel sig emellertid något annat som kom att få stor betydelse för hans fortsatta liv. Farfar var en hängiven radioamatör som pratade med människor över hela världen via sin kortvågsradio och denna möjlighet att kommunicera med människor oavsett avstånd fascinerade Samuel redan i treårsåldern. Att farfar kunde prata med människor på andra sidan jorden, medan han själv inte kunde prata med sina egna föräldrar var förunderligt. Och han började tro att det faktiskt var via apparater man skulle kommunicera. Därför höll han sig gärna bakom sina apparater och var mer en iakttagare än en deltagare i livet.
      Men fortfarande grubblade han ibland på den fråga som han inte hade fått något tillfredsställande svar på; frågan om vem Gud var, eller om han överhuvudtaget fanns.
      Så han ställde sin fråga till Anante och de övriga häpnade. En sak de hade gemensamt var uppfattningen att Neuman aldrig yttrade sig om han kunde slippa. Lite störd av den ovana uppmärksamheten la han till: ”Finns Gud överhuvudtaget?”
      ”Ja, just det”, sa Hayden och alla vände till Neumans lättnad uppmärksamheten mot Anante igen.
      Anante behöll dock sin uppmärksamhet mot Neuman; det var hans fråga. ”Det kan jag inte svara på”, förklarade han till allas förvåning. ”Det är upp till dig att bestämma det.”
      Neuman började ångra att han hade ställt frågan, men han ville ändå veta. ”Kan jag bestämma om Gud finns?”
      ”Ja”, svarade Anante. ”Möjligheten att Gud finns och möjligheten att Gud inte finns ryms båda inom det Sannas makt. Dessa möjligheter ingår i det fria utbudet av sanningar som du kan sammanställa till din personliga sanning.”
      ”Så... Det Sannas makt är inte Gud, eller...?”
      ”Det är en av möjligheterna, liksom motsatsen.”
      ”Men... Vad händer i så fall om jag väljer att tro att Gud inte finns?”
      ”Ordet Gud är just bara ett ord”, förklarade Anante. ”Du väljer själv vad det ordet ska ha för innebörd för dig. Och oavsett om du väljer att tro att Gud inte finns, eller att Gud är samma sak som det Sannas makt, eller något annat, så kan ingen annan säga att du har rätt eller fel. Det enda som kan vara rätt eller fel, och ha någon betydelse för om du lever ett liv i enlighet med det Godas och det Sannas makt, är hur du använder din tro och ditt val.”
      ”Så man kan förneka Gud och ändå vara en god människa?”
      ”Javisst. Det enda man inte får tvivla på är sin egen förmåga att verka för det Goda.”
      ”Man ska alltså inte lyssna så mycket på vad andra påstår, eller tror sig veta?”
      ”Man kan och bör lyssna till andra, men man måste göra sina egna val. Ju fler du lyssnar på, desto fler blir dina valmöjligheter, och din chans att hitta din rätta sanning ökar. Din sanning kanske finns i avvisandet av alla andras sanningar om Gud, eller så finner du en tro gemensam med andras. Oavsett vilket, måste man vara ödmjuk inför sanningen att ingen har mer rätt eller fel än någon annan. Det Sannas makt är ödmjukhet, valfrihet, tolerans och ovillkorlig kärlek.”
      ”Men vad händer när man dör, om man har förnekat Gud? Kan man komma till himlen ändå?”
      ”Var du hamnar efter denna tillvaro är också ditt val – du får det du tror på.”
      ”Så man kan hamna i helvetet också...?”
      ”Om du tror på det, ja. Det finns visserligen inget helvete i verklig bemärkelse, men du kan skapa ett som din verklighet – det är en möjlighet. Men jag kan försäkra dig om att det nästan är omöjligt eftersom det kräver insikt om att man varit en mycket ondskefull människa och har man en sådan insikt så kan man inte vara helt och hållet ond. Ondskan är ett resultat av rädsla och denna rädsla kan få även den ondaste att vägra tro på ett helvete.”
      ”Känner du till en man som hette Adolf Hitler, och vad han gjorde?” frågade Neuman med en både utmanande och defensiv ton. Han var beredd att hålla ett eget litet anförande för att tala om den mannen.
      ”Ja.”
      Neuman kom av sig lite. ”Så... Vad hände med honom då, om det inte finns något helvete?”
      ”Det kan jag inte svara på. Den själ som manifesterades som Hitler gjorde en stor uppoffring genom att så fullständigt fjärma sig från det Godas och det Sannas makt. Själen besudlas aldrig av de gärningar personligheten begår i sin kroppsliga form, men de själar som har medverkat till att rädslan har stärkt sin makt brukar välja att sona detta i en ny inkarnation. Den själ som var Hitler kan nu vara någon som du känner stor sympati för.”
      Detta hade Neuman mycket svårt för att tro på. ”Vill du med det säga att jag inte ska hata honom? Att jag ska tycka synd om honom?”
      ”Det är ditt val. Men hat medför aldrig något positivt.”
      Neuman skakade på huvudet. ”Jag vet inte...”
      ”Menar du att man ska förlåta dem som har gjort en illa?” Det var Hayden som undrade.
      ”Det är också ditt val”, svarade Anante. ”Men förlåtelse är en positiv kraft och hör till det Godas makt.”
      Hayden nickade. ”Jag ville bara försäkra mig om det. Som psykolog brukade jag rekommendera människor att göra just det. Fast jag har inte alltid själv lytt mitt råd...”
      Det visste Anante. Han visste att Hayden aldrig hade förlåtit sin mor som valde att ta sitt liv när han var tio år. Robert Haydens tio första år hade inte varit lätta. Pappan som var alkoholist tillbringade fem av de åren i fängelse i flera omgångar. Mellan varven var han hemma och gjorde livet till ett helvete för sin fru och son. Att förstå att den där mannen som ibland kom hem och gav honom stryk och klådde upp hans mamma, var hans pappa, det hade Robert svårt att förstå – andra pappor gjorde inte så. Han frågade sin mamma varför pappan gjorde så, men han fick aldrig någon riktig förklaring – bara bortförklaringar. Vad han inte alls förstod var varför hans mamma inte gjorde något åt saken – de kunde väl flytta tyckte Robert, så skulle pappa inte hitta dem. Men mamman påstod att så kunde man inte göra och hittade på ursäkter för både sitt och pappans ageranden. Bland annat sa hon att det var för att pappa drack sprit som han blev så där. Varför slutar han inte med det då, undrade Robert och hans mamma försvarade pappan med att det var jättesvårt – det var som en obotlig sjukdom och man kunde inte rå för det. Robert var arg; varför fanns det sådana sjukdomar? Varför skulle barn behöva lida för att de vuxna hade sjukdomar som gjorde dem elaka? Det var inte rättvist!
      En dag märkte Robert att mamma luktade på samma sätt som pappa när han kom hem och slogs. Ånyo möttes hans frågor av bortförklaringar – det var någon medicin som mamma behövde. Det var förvirrande för en åttaåring; varför var mammas medicin en sjukdom för pappa?
      När Robert var tio år kom han hem en dag från skolan och ville ha mellanmål innan han gjorde läxorna. Det fanns inget att äta i huset och så hade det varit flera gånger. Varje gång hade hans mamma kommit med bortförklaringar och gett Robert lite pengar att själv köpa sig något att äta för. Den här gången blev Robert arg. Hans mamma luktade starkt av sin ’medicin’ och Robert anklagade henne för att ha samma sjukdom som pappan, som för övrigt just hade åkt i fängelse igen. Mamman blev arg på Robert och gav honom en örfil. Robert skrek till sin mamma att han hatade henne, sedan sprang han ut och kom inte hem förrän det började bli mörkt. Han smög in i huset och stängde in sig i sitt rum utan att ha sett till sin mamma. Nästa morgon hittade han henne död i badkaret.
      Även om Robert inte kunde se det då, och trots att han än inte hade förlåtit vare sig sin mamma, sin pappa eller sig själv, så hade mammans död inneburit räddningen för honom. Han kom till en fosterfamilj där pappan var psykolog och mamman en bullbakande hemmafru som älskade barn och visade det. I familjen ingick två pojkar i övre tonåren som var fosterföräldrarnas biologiska barn, och en fjortonårig flicka med en bakgrund liknande Roberts. Föräldrarna gjorde ingen skillnad på egna barn och fosterbarn utan gav varje barn den omsorg och uppmärksamhet det behövde. Robert, som alltså var både yngst och i störst akut behov av kärlek och tröst, fick mer positiv uppmärksamhet på en vecka än han tidigare fått i hela sitt tioåriga liv.
      Men trots att hans fosterpappa ägnade många timmar åt att få Robert att prata om sina känslor och bearbeta sina trauman hade Robert svårt att släppa ut sina känslor. Han anklagade sig själv för att ha orsakat mammans död genom att bli arg på henne och fastän fosterpappan förklarade att han var helt utan skuld, vågade han inte släppa ut sin ilska. När han var tretton år började han själv dricka och all innehållen ilska exploderade i en pubertetskris som satte allas tålamod på hård prövning. Det tog två år innan han med fosterföräldrarnas aldrig sviktande kärlek och tillit, i kombination med strikta regler och ibland handgripliga restriktioner, lyckades komma ur denna destruktiva fas. Han fick gå om en klass men gjorde sedan så bra resultat att han kunde söka till vilket college som helst.
      Han var övertygad om att han visste vad han ville när han studerade till psykolog och sedan fick arbete på en klinik för missbrukare. Under studietiden hade han också träffat Kathy som han gifte sig med. När sonen Robert junior föddes trodde Robert senior att hans liv var fulländat. Tre år senare kom hans förflutna ifatt honom igen.
      Arbetet på kliniken kändes inte alls så rätt som han hade trott att det skulle göra. Efterhand märkte han hur han fick allt svårare för att känna sympati med sina klienter. Särskilt om de hade barn. För att slippa åka hem med sina frustrationer började han göra en avstickare till en bar på hemvägen. Och i ett tillstånd av förnekelse insåg han inte att det där enda glaset snart blev både två och tre – och kanske ännu fler. När Kathy började ifrågasätta hans barbesök blev han irriterad. När hon dagen efter sonens treårsdag sa att hon ville skiljas blev Robert chockad. Chocken fick honom att inse vad han höll på med. Robert insåg att han hade gjort som sin mamma och förnekat och bortförklarat problemen de hade, och tagit till samma medicin i ett försök att slippa konfronteras med problemen. Men det hjälpte inte; Kathy hade redan bestämt sig, hon hade träffat en annan.
      Robert lyckades på eget bevåg ta sig ur sitt missbruk och skilsmässan genomfördes utan agg, och han och Kathy var överens om att sonen skulle bo med henne, men att Robert kunde träffa honom närhelst han ville. Robert blev till och med vän med Kathys nya man.
      När han nu hade klarat av den sorg det innebar att inse att hans liv inte var så perfekt, så blev Robert ännu mer medveten om att han avskydde sitt arbete. Han hade som hobby i några år intresserat sig för parapsykologi och nu tog han tag i detta intresse och sa upp sig från sitt arbete och började studera parapsykologi på heltid. Två år senare fick han ett tips om att söka till CIA som då annonserade efter bland annat psykologer. Han visste att CIA hade sysslat med just parapsykologiska experiment och han hoppades kunna få arbeta med sådant. Och av denna anledning satt han nu i regnskogen och pratade med Anante.
      ”Du måste först förlåta dig själv”, sa nu Anante. ”Med förlåtelsen tackar du din egen själ och alla andra inblandades själar för att de har givit dig den här erfarenheten som har hjälpt dig att utvecklas. Ju svårare prövningar du måste genomlida, desto mer växer din själ. Var tacksam för det du har och gläds år det positiva, som alltid finns som en motvikt till det negativa, i varje situation hur svår den än tycks vara. Ett liv helt utan prövningar ger ingen utveckling. Du har kommit långt Robert – du har mycket att vara tacksam för.”
      Hayden tittade med förundran på Anante; hur kunde han veta? ”Du har rätt, Anante”, sa han till slut. ”Det kunde ha varit mycket värre.”
      ”Du har en son som älskar dig. Tvivla aldrig på att du är värd denna kärlek. Och svik honom aldrig. Svik aldrig dig själv. Lita på att du kan allt du vill och att allt blir till det bästa, även om du ibland tappar fotfästet.”
      ”Hur kan du veta”, sa Hayden andlöst.
      ”Jag vet”, svarade Anante enkelt. Sedan vände han sig till dem alla och förklarade: ”Era skyddsandar som – nästan – alltid finns med er har låtit mig ta del av era levnadsöden för att jag ska kunna hjälpa er att finna era Sanna livsuppgifter.”