Kapitel 38

Matt vaknade av att något landade på hans mage. Han var genast klarvaken och reagerade enligt den inlärda regeln för vistelse i naturen: Inga häftiga rörelser!
      Han öppnade ögonen och mötte ett par gula kattögon. Under några paralyserade ögonblick trodde han att det var en jaguarunge, vilket troligen betydde att en jaguar-mamma fanns i närheten. Sen insåg han att det faktiskt bara var en margay-katt, som när den såg att Matt var vaken klev fram ett par steg och nosade honom i ansiktet.
      Matt höll andan. En margay-katt var visserligen inte lika skrämmande som en jaguar, men den var ändå ett rovdjur.
      När katten hade nosat färdigt och dragit slutsatsen att Matt varken var ätlig eller farlig, vände den sig om och la sig på hans mage och började nafsa i hans ländkläde. Matt blev något nervös; även om hans näsa inte hade fallit katten i smaken så fanns det andra kroppsdelar som kunde verka frestande.
      Anante kom fram till honom. ”Så du är vaken nu?”
      ”Mhm.”
      Anante kunde inte undgå att märka att Matt verkade lite spänd. ”Vill du jag ska ta ner honom?”
      Matt nickade.
      Anante lyfte upp margay-katten, kelade lite med den och bar den en bit bort där han släppte ner den och den tassade iväg in i skogen.
      Matt satte sig upp i hängmattan och upptäckte ett helt gäng andra nyfikna ögon. Det var en utterfamilj som satt ett par meter bort och iakttog honom. De gläfste sinsemellan och såg ut att diskutera vad han var för en figur.
      ”Tjenare”, sa Matt och gjorde uttrarna riktigt exalterade. De började tumla runt för att strax därpå kila iväg ner till floden.
      ”Trevligt att råkas”, sa Matt och klev ur hängmattan. Solen stod högt på himlen och några människor förutom Anante kunde han inte upptäcka.

      Anante hade plockat fram frukt och en vattenskål och Matt gick bort till honom. ”Var är de andra?” frågade han när Anante bad honom sätta sig ner och äta.
      ”De har gått hem.”
      ”Men... Varför väckte ingen mig?”
      ”Du behövde sova.”
      ”Jo...” Så började Matt minnas samtalet de hade haft på natten. Men det var något som kändes oklart. Han tittade på Anante och skulle just fråga, när Anante förekom honom.
      ”Du fick inte svar på den frågan, nej.”
      ”Om min mamma?”
      Anante nickade.
      ”Somnade jag?”
      ”Jag tyckte du behövde sova och svaret på den frågan skulle leda till fler frågor och de svaren skulle inte gagna din sömn.”
      Matt visste inte vad han skulle tro. ”Men du vet?”
      ”Jag vet att din mamma älskar dig, Matt.”
      ”Jaså? Hon har i alla fall aldrig visat det...”
      Anante tvekade. ”Hon har skuldkänslor. Hon tycker inte hon är värd din kärlek så därför har hon byggt upp en mur mot dig. Det är inte dig hon inte tycker om, det är sig själv.”
      Matt försökte smälta det. ”Men varför...? För att jag föddes för tidigt? Eller...”
      ”Jag tycker du ska prata med din mamma när du kommer hem.”
      ”Det går inte. Vi kan inte prata med varann. Jag har bott hemma nu ett tag för jag har inte råd med något eget och hon bara tjatar på mig. Ibland har jag trott... Ibland har jag skuldkänslor för att jag inte är ärlig... Om det bara hade varit de senaste åren skulle jag kunna tro att det var för att hon ändå vet... Men jag har känt hennes... motvilja... hela mitt liv.”
      ”Ni har båda hemligheter som bygger murar. Riv murarna, pratat med henne.”
      Matt funderade och övervägde möjligheten. Det skulle knappast kunna bli så mycket värre ändå. ”Jag ska försöka”, lovade han.
     
      Efter att Matt hade ätit packade de ihop sina hängmattor och andra tillhörigheter för att gå tillbaks till panahen och förhoppningsvis hinna dit innan det började regna igen.
      ”Kan inte du hålla borta regnet?” frågade Matt, halvt på skämt.
      ”Bara om det är alldeles nödvändigt.”
      Matt frågade inte mer om det. Han hängde på sig sin ryggsäck och de började gå.
      ”Vi får skynda oss lite”, påpekade Anante efter en stund, ”för jag lovade Loolingi att vi skulle vara tillbaks idag och de andra kommer att vara hemma flera timmar före oss och hon vill gärna lära känna dig lite mer...”
      ”Ja, jag tror hon gillar mig”, sa Matt och fingrade på bergkristallen med de röda och gula fågeldunen. ”Hon ville följa med oss hit.”
      ”Jag vet. Men både Vinaja och jag tyckte att det inte var riktigt lämpligt, så hon blev lite sur på mig.”
      ”Menar du att hon kan bli sur?”
      ”Hon, ja!” Anante himlade med ögonen. ”Du har bara sett den trallande glada Loolingi, men hon har humör. Om hon tycker att jag har varit orättvis eller för sträng så får jag se upp. Om hon inser att jag trots allt har rätt så nöjer hon sig med att tjura en stund. Men om hon anser att jag har fel och att jag borde få mig en läxa så kan hon jäklas ordentligt. Och hon är så intrigant att hon kan vänta flera dagar, tills jag har glömt bort hela episoden, innan hon går till verket.”
      Matt skrattade. ”Vad gör hon då?”
      ”Hon gör knutar i mitt hår.”
      ”Vad?”
      ”Det är inte lätt att göra knutar i hår, för de glider lätt upp, men hon kan göra knutar som sitter, jag lovar. Men hon är duktig på att fläta hår också, så det brukar jag låta henne göra för det är ändå inte ofta hon är sur på mig, men jag vet aldrig om det kommer att bli flätor eller knutar, så efter den senaste omgången har jag blivit lite mer restriktiv...”
      ”Det hade jag aldrig kunnat tro om den söta lilla tjejen, men det är säkert befogat de gånger hon gör det...”
      Anante låtsades se förnärmad ut.
      Matt skrattade och gav Anante en snabb kram. ”Det är tur jag har kort hår i alla fall...”
      ”Hon påminner faktiskt om Kate...” sa Anante fundersamt. ”Undrar om de har gaddat ihop sig...”
      ”Kate? Din... skyddsande?”
      ”Mhm. Ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag på att hon har ett finger med i spelet... Kate, om du är här, så vill jag ha ett snack med dig senare.”
      ”Är hon inte alltid med dig?”
      ”Nejdå, ibland är hon på något styrelsemöte som hon kallar det.”
      Ett par aror flög skränande förbi tätt över deras huvuden och Matt snubblade och föll med fäktande armar in i en härva av slingerväxter. Han fick inte tag i något hållbart och kanade iväg bakom trädet där han landade med en duns på en knotig rot och gav upp ett vrål som genast besvarades av ett gäng vrålapor i närheten.
      Anante klev snabbt runt trädet för att se hur det hade gått.
      Matt svor och masserade vänster lår. ”Mina skyddsandar är tydligen också på styrelsemöte”, knorrade han.
      Anante hjälpte honom att ställa sig upp. ”Du var ju inte direkt i livsfara...”
      ”Nä, men... Fan, jag kommer att få ett fenomenalt blåmärke!”
      ”Vi kan sätta oss och vila en stund”, föreslog Anante. ”Även om Loolingi blir sur.”
      ”Inte mig emot, hon får gärna göra knutar i ditt hår. Och jag vill veta mer om de här skyddsandarna. Hur kommer man i kontakt med dem? Kan man verkligen se dem?”
      De hittade ett par mossiga stenar i närheten som de kunde sätta sig på.
      Matt ställde ner ryggsäcken och plockade fram sina shorts och skjortan som var nästan torra efter att ha legat utbredda över en buske i solskenet hela förmiddagen medan han sov. ”Någon nytta ska man väl ha av de här”, sa han och la ut kläderna på varsin sten. ”Så vi slipper bli så skräpiga i baken”, förklarade han.
      Anante skrattade och satte sig på skjortan.
      Matt upprepade sina frågor och Anante började förklara.
      ”Man kommer i kontakt med dem genom att be om hjälp och råd. Ibland ingriper de självmant om det är befogat. Oftast känner man dem genom det vi kallar intuition, inspiration eller bara en känsla av att något känns rätt. Skyddsandarna är de som ligger bakom vad som kallas mirakel. De ingriper när du ber dem om hjälp. De kan också förhindra att du dör innan din tid är ute, även om du inte ber om det, men de tillåter att du råkar illa ut om det är till gagn för din utveckling. Och några blåmärken får man finna sig i.”
      ”Vad innebär det att de är på styrelsemöte?”
      ”Liksom ledsagarna och rådgivarna samarbetar de ofta och tar råd av varandra. Ledsagarna och rådgivarna samsas vi om, de är inte knutna till enskilda människor. Skyddsandarna däremot följer alltid en person – eller några få – från födelse till död. Det är också dem som man lättast kan se och få den snabbaste responsen från.”
      ”Men menar du alltså att jag kanske delar mina skyddsandar med andra människor?”
      ”Det är möjligt.”
      Matt nickade fundersamt. ”Ja i så fall förstår jag om de inte hinner vara med alla gånger... ”
      ”Men de finns där när du ber om hjälp.”
      ”Men bara om man verkligen tror på det...?”
      ”De finns där även om du inte tror på dem och fixar saker som du inte ens är medveten om. Men när det verkligen gäller, när du är i absolut nöd och du ropar på hjälp – då måste du tro på dem. Du måste tro utan tvivel att de finns där för att hjälpa och leda dig. Du måste förlita dig på att allt som sker har en mening och vara beredd att dra lärdom av alla upplevelser. När du är beredd att dra lärdom av en händelse som kan tyckas negativ och svår, så kan du be om hjälp att lindra eller till och med slippa denna upplevelse. För att se dina skyddsandar, och även de andra hjälparna, måste du utveckla din förmåga att se och uppleva med andra sinnen än de fem fysiska. Det enklaste är att genom meditation öppna dig för själens dimension eftersom det är där de finns. När du har kommit längre och ständigt står i medveten kontakt med själen och överjaget kan du se allt utan att ändra ditt medvetandetillstånd. Dina skyddsandar finns alltid inom räckhåll.
      ”Jag skulle vilja se dem...Vet du vad de heter och hur de ser ut?”
      ”Ja, jag har träffat dem.”
      ”Vad heter de? Är det manliga eller kvinnliga?”
      ”Varför tar du inte reda på det själv?”
      ”Nu?”
      ”Visst. Det går fort. Jag kan hjälpa dig med en snabbstart. Jag kan hjälpa dig att försätta dig i ett frigörande tillstånd. Nästan som hypnos.”
      ”Okej. Bara du hjälper mig tillbaks också.”
      ”Det är ingen fara, det klarar du själv.”
      ”Säkert.”
      ”Tro på dig själv, Matt. Hur många gånger ska jag behöva säga det.”
      ”Okej, jag tror på mig själv, och litar på dig. Sätt igång.”
      ”Jag vill bara säga lite om det här med namn. Namn som uttalas är egentligen bara ljudvågor liksom ord överhuvudtaget. Men namn är viktiga och alltid anpassade till den som äger det. Ibland kan man ha fått fel namn och det kan orsaka att man känner sig misslyckad...”
      ”Menar du att vilken framgång man har i livet beror på vilket namn man har fått?”
      ”Det är naturligtvis bara en liten del av ens personlighet, men det påverkar.”
      ”Verkligen? Hur är det med mitt namn? Blev det fel?”
      ”Det måste du själv avgöra.”
      ”Hm. Men det är ju sällan man själv får bestämma vad man ska heta...”
      ”Man kan byta namn om det känns alldeles fel...”
      ”Har du valt ditt namn själv? Betyder det något?”
      ”Jag fick mitt nuvarande namn av Nefi för tjugosju år sedan”, sa Anante. ”Och det betyder ’den som har obegränsad makt’.”
      ”Åh...”
      ”Meningen är väl att det ska bli självuppfyllande, för än är det inte helt sanningsenligt”, erkände Anante. ”Men när det gäller skyddsandarna så har de själva bestämt sina namn, om man vill kalla det namn. Deras namn består av de frekvenser som är deras personliga identitet. En identitet som ofta har hämtat sin personlighet från en av dess tidigare mänskliga personligheter. Dessa personlighetsfrekvenser kan översättas till ljud vilka bildar deras namn. När du använder dessa namn är det som om du använder ett lösenord som öppnar dörrar till områden som ingen annan har tillträde till. ”
      ”Men om jag inte vet namnet då?”
      ”Då frågar du dem.”
      Matt såg konfunderad ut. ”Jag behöver alltså inte veta namnet för att få kontakt med dem?”
      ”Nej, de flesta vet inte namnen på sina skyddsandar, det räcker med att tro på dem. De svarar på den allmänna kanalen, ungefär som alarmnumret 112. Men om man känner till namnet så har man tillgång till en direktlinje. Det blir mer personligt. Och du kan prata med dem utan att behöva befinna dig i akut fara.”
      ”Ja, det var ju det jag hade tänkt...”
      ”Okej, då kör vi...”
      Anante försatte snabbt Matt i ett förhöjt medvetandetillstånd som gjorde honom öppen för de frekvenser som är skyddsandarnas revir. Och så började han leda Matt i sökandet efter just hans skyddsandar. Eftersom Matt var öppen för många andra frekvenser i det tillstånd han nu var i, skulle han lätt bli överväldigad av intrycken och kunna irra runt i det oändliga, om han inte fick lite guidning. Anante började med att be honom koncentrera sig på uppgiften och efter någon minut var Matt tillräckligt fokuserad för att kunna gallra i utbudet.
      ”Vad ser du och vad hör du?”
      ”Jag ser... det liknar ett tempel, kanske... Stentrappor... Det är ganska mörkt, men det finns något slags ljus. Små lampor av något slag, eller ljus. Jag känner också en doft, ganska stark. Jag tror det är rökelse. Nu hör jag ett ljud. Som en gong-gong.”
      ”Beskriv ljudet.”
      ”Det låter... tang, tang...”
      ”Vad händer nu?”
      ”Åh. En man står framför mig. Det ser ut som en buddhistmunk. Rakat hår, vinrött tyg, i trettiofemårsåldern kanske.”
      ”Prata med honom.”
      ”Vad ska jag säga.”
      ”Säg hans namn.”
      ”Jag vet inte vad han heter.”
      ”Du sa det nyss.”
      Matt såg ut som ett frågetecken.
      ”Hur lät gong-gongen?”
      ”Tang? Ja, han heter Tang. Han är min skyddsande. Tang.”
      ”Nu kan du prata med honom.”
      ”Han har gått nu”, sa Matt efter vad han hade upplevt som femton minuters samtal med Tang. För Anantes del rörde det sig om högst en halv minut. ”Nu befinner jag mig... Det finns en mur här, hög som ett trevåningshus och väldigt lång, den försvinner i dimma åt båda håll. Det är inte kinesiska muren, den är alldeles slät... Om jag kan... Oops! Oj, nu hamnade jag uppe på muren, den är fem, sex meter bred med balustrad på båda sidor. Varför finns det inga människor här...? Jag kollar vad som finns på andra sidan... Oj, oj, här vill man inte ramla ner. Hav åt alla håll och rätt ner, femtio meter kanske, klippor och höga vågor som slår mot muren. Vad är...? Åh! Vem... vem är du? Anante, det är en kvinna här, och hon ser farlig ut. Vad ska jag göra?”
      ”Hur ser hon ut?”
      ”Som en krigsgudinna. Hon är stor och muskulös och har något som ser ut som ett vapen hämtat ur någon ’Star Wars’-film.”
      ”Försök komma på vad hon heter.”
      ”Hur?”
      ”Lyssna.”
      Matt lyssnade. Det enda som hördes var vågorna som slog mot muren långt nedanför honom. Men så började han urskilja gälla visslingar och ett snabbt knattrande och han tittade ut över vattnet. Sju, åtta delfiner sköt plötsligt upp ur vattnet och gjorde volter innan de försvann igen med ett sista ljud som lät som ’kira’.
      ”Hon heter Kira.”
      ”Vill du prata med henne?”
      ”Ja... Jo, det vill jag...”
      ”När du är klar kan du återvända hit, för vi måste snart gå vidare

Matt var upphetsad när de en stund senare gick vidare. ”Atlantis har existerat! Nefi levde på Atlantis... Kira var en Nefi! Och de kunde kommunicera med delfinerna! Inte direkt prata, men...” Han babblade på tills Anante stoppade en Cetana-frukt i munnen på honom. ”Okej, du vet redan allt det där”, mumlade Matt och tuggade på frukten. ”Men... Anante, har du träffat någon nu levande Nefi. Så där öga mot öga menar jag... Kira såg ut som en vanlig människa, ser de ut så?”
      ”Jag har inte träffat dem, öga mot öga som du säger, eftersom de lämnade jorden innan jag föddes och jag kan inte svara på om deras fysiska form är densamma som den själsbild de visar. Men jag känner någon som verkligen har sett dem...”