Kapitel 32

Liksom Miss Gibbons hade Anante varit vaken större delen av natten. Han hade uppsökt sin grotta och kontaktat Nefi. Även om Nefi hade gett honom klartecken att agera efter eget omdöme ville han få dem att själva ställa upp och hjälpa honom. Efter timmar av argumenterande från båda sidor hade han tvingats godta att Nefi inte ville ta aktiv del i Anantes projekt, men de skulle heller inte aktivt motarbeta honom. Mer än så kunde han inte förvänta sig.
      ”De vill kunna kontakta er”, hade han sagt.
      ”De får göra det”, blev svaret.
      ”De kan inte göra det utan sfären...”
      ”Vi lämnade sfären till dina förfäder, Anante. Din farfar räddade sfären från främlingarna som dödade hans by. Sfären är inte till för de okunniga. Kunskapen kan missbrukas.”
      ”Jag kan begränsa åtkomsten så att delar av den endast kan nås av den som verkar för det Godas makt – då kan inte kunskapen missbrukas. Jag vet att jag försöker forcera utvecklingen, men jag vill att de åtminstone ska börja ana att det kan finnas en annan verklighet.”
      Anante hade efter ytterligare argumenterande till slut fått tillstånd att visa sfären.
      ”Vilken sfär?” frågade nu Miss Gibbons. Anante hade både sett och hört hennes puls öka så fort han nämnde sfären.
      ”Nefis sfär.”
      ”Aha.” Hon försökte låta oberörd samtidigt som hon var mer upphetsad än på länge. ”Var finns den?”
      ”Jag ska ta er dit...”
      ”Neuman, dina apparater. Hayden, kontakta Langley, förbered dem på att något kan hända och ta sen med telefonen. Och videokameran, den är i min ryggsäck”, beordrade Miss Gibbons och de sprang iväg. ”Är det långt?” frågade hon Anante.
      ”Det är en bit. Ni kan behöva skor.”
      Det var bara Neuman som hade haft skor på fötterna, de andra plaskade omkring barfota i de våta löven.
      När alla återvände efter att ha satt på sig skorna, och hämtat alla apparater, hade Loolingi kommit tillbaks och ville vara med. Hon ville leka blinda leken och Anante lyfte upp henne på sina axlar och hon höll händerna över hans ögon och dirigerade honom med tanken.

      ”Det är något fusk, va?” sa Mitchell.
      ”Skulle inte förvåna mig om han har någon inbyggd radar”, sa Miss Gibbons.
      De gick in i skogen. De följde inte någon stig utan höll en någorlunda rät, men osynlig, linje mellan träden, som skulle leda direkt till platsen för sfären. Efter en stund tyckte Loolingi att det blev jobbigt att vara lots och Anante lyfte ner henne från axlarna.
      ”Är vi framme snart?” undrade Miss Gibbons. Anante visste att hon hade fått ett meddelande och att det hade innehållit en kod som betydde att brasiliansk militär hade dragit igång aktiviteter som tydde på att de sökte något i skogen inte långt från där de befann sig. De hade vetat att risken fanns att andra skulle dyka upp i samma ärende som de själva, och brasilianarna hade ju fördelen av att vara på hemmaplan och behövde inte smyga med sina operationer. Men uppenbarligen hade de inte lyckats få fram lika exakta positionsuppgifter som amerikanarna och även om USA hade ett vänskapligt förhållande till Brasilien, så ville man till varje pris undvika att avslöja både platsen och närvaron av CIA-agenter på denna plats. Innan avresan hade en reträttplan gjorts upp och det meddelande Miss Gibbons nu fått var en förvarning om att denna plan kunde behöva verkställas med kort varsel. Samtidigt ville man inte avbryta operationen så länge det fortfarande fanns obesvarade frågor och eventuella troféer att hämta hem. Det var upp till Miss Gibbons att bedöma risk kontra vinst och hon hade meddelat att hon skulle avvakta tills hon fick nya upplysningar och eventuella instruktioner. När Anante hade nämnt sfären hade hon fattat beslutet att hon skulle se den oavsett vilka risker det kunde innebära. Beslutet gjorde henne mycket stressad.
      ”Vi är halvvägs”, sa Anante och följde efter Loolingi som sprang i förväg.
      När de hann ifatt Loolingi satt hon på en klippavsats ett par meter ovanför marken.
      ”Här är den”, sa Anante.
      Alla såg sig om och de enda de såg var skog och mossbevuxna klippblock. Miss Gibbons blängde på Anante, men innan hon hann säga något sa han: ”Jag ska ta fram den.”
      Han böjde undan buskarna nedanför klippan som Loolingi satt på och sträckte sig in under klippan.
      ”Kameran”, väste Miss Gibbons till Hayden och han satte genast igång den.
      Anante lyfte fram ett klot något större än ett bowlingklot. Han höll det framför sig och sa: ”Det här är Nefis sfär – Teguna-sfären. Här finns Nefis kunskap och mänsklighetens historia. Här finns möjligheten att kommunicera med Nefi.” Sedan la han ner klotet på marken.
      Miss Gibbons och de övriga stirrade klentroget på det grafitgrå klotet. Vad de hade väntat sig visste de nog inte, men definitivt något mer spektakulärt än denna till synes stendöda boll.
      ”Verkligen?” sa Miss Gibbons efter en stund. ”Var finns startknappen?”
      Anante log och pekade på hennes panna. ”Där.”
      Hon gjorde en grimas. Visserligen uppskattade hon att han hade humor, men just nu hade hon inte tid med några lekar. ”Jag vore tacksam om du kunde visa hur man gör”, sa hon och försökte behärska sin otålighet.
      Anante nickade och satte sig ner. Han tecknade till de andra att också sätta sig. Matt och Miss Gibbons satte sig på marken framför sfären. Loolingi hoppade ner från klippan och satte sig i Matts knä. Mitchell satte sig på en mossig sten och Neuman packade upp sina apparater och satte igång dem. Hayden försökte hitta någon bra vinkel att filma från och samtidigt hålla sig i solen – Miss Gibbons skulle förmodligen halshugga honom om han missade något intressant bara för att batteriet dog. Han frågade Anante – via Matt – om det gick bra om han stod upp och filmade och fick en nick till svar.
      När alla hade hittat sin plats och kunde koncentrera all sin uppmärksamhet på Anante, la han högra handen på sfären och ett svagt ljussken tycktes lysa upp klotet inifrån. Inom några sekunder ökade ljusstyrkan och plötsligt sköt en ljusstråle rätt upp, rakt genom Anantes hand. Ljusstrålen varade bara i någon tiondels sekund innan den föll tillbaks in i klotet som istället tycktes explodera i en kaskad av bländande ljus. Alla var på väg att kasta sig undan och Hayden backade på ett träd, men ljusskenet försvann lika snabbt som det kommit. Kvar fanns bara det svaga ljus som hade synts från början.
      När de hämtat sig och blinkande återfått synförmågan såg de att Anante hade tagit ner handen och att sfären svävade cirka två decimeter ovanför marken. ”Nu har jag tryckt på startknappen”, sa Anante med ett leende. ”Är det någon som vill kontakta Nefi?”
      Miss Gibbons tittade på Hayden bakom kameran. ”Jag?” sa han.
      Hon funderade lite, sen sa hon: ”Nej, jag gör det själv.” Hon tittade på Anante och frågade: ”Hur?”
      ”Kom närmare”, sa Anante. ”Jag ska hjälpa dig.”
      Hon makade sig närmare och satte sig bredvid Anante, så nära att hon skulle kunna ta i både honom och sfären. På detta avstånd kunde hon se en lätt rörelse i sfärens ljus, som drivande moln och hon förnam en lätt känsla av elektricitet.
      Anante tog hennes högra hand och sa åt henne att lägga vänstra handen på sfären. Hon tog ett djupt andetag och förde handen mot sfären. När handen var en decimeter från sfärens yta kände hon ett motstånd som ökade ju närmare hon förde handen. En centimeter ovanför ytan var motståndet kompakt och ljuset övergick från vitt till blått och expanderade till precis det avstånd där Miss Gibbons hand blev stoppad. På hennes nervösa fråga svarade Anante att det var som det skulle vara.
      ”Tänk nu på vad du vill säga till Nefi, så hjälper jag dig att vidarebefordra det.”
      ”Ska jag bara tänka, eller måste jag säga det högt?”
      ”Du behöver bara tänka, och jag lyssnar inte utan är bara här för att förstärka din energi.”
      ”Förstår de engelska då?”
      ”Tanken har inget språk, den är universell. De förstår.”
      ”Kommer jag att förstå dem då?”
      ”Utan problem.”
      ”Det kanske ändå skulle vara bättre...” Hon tittade på Hayden igen. ”Du vet mer om telepati...”
      ”Det går säkert bra”, sa han. ”Men om du vill...”
      Hon höll fortfarande handen mot sfären och betraktade det märkliga blå skenet i några sekunder innan hon fattade det slutgiltiga beslutet. ”Nej, jag gör det.” Hon tittade på Neuman. ”Händer det något?” Han nickade. ”Mitchell, hjälp honom hålla koll på apparaterna.” Så tog hon ett djupt andetag. ”Okej, Anante, jag är redo. Ska jag blunda, eller?”
      ”Om det underlättar koncentrationen...”
      Hon blundade och satt alldeles stilla och tyst med vänster hand mot det blå ljuset från sfären och högra handen i Anantes. Han satt lika orörlig men med blicken fäst på sfären. De andra tittade spänt på utom Neuman som finjusterade sina mätapparater. Loolingi satt lugnt i Matts knä – för henne var det som utspelade sig inget mysterium.
      Efter några sekunder började sfärens ljus förändras igen och det uppstod en rörelse som av virvlande gas i olika färger. Små blixtar flammade upp över hela ytan och sedan skingrades färgvirveln och sfären blev åter matt gråsvart. Efter ungefär trettio sekunder började färgen blekna tills sfären var helt glasklar och mest liknade en stor skimrande såpbubbla. Detta tillstånd varade i kanske ytterligare trettio sekunder innan sfären blev töcknig igen och färgen mörknade tills den hade återgått till den ursprungliga kompakta grafitfärgen.
      Miss Gibbons tog ner handen och öppnade ögonen. Anante släppte hennes hand och sfären sänkte sig sakta tills den låg på marken.
      De andra väntade på att Miss Gibbons skulle säga något, men Hayden kunde inte behärska sin nyfikenhet mer än några få sekunder. ”Hur gick det?” frågade han. ”Fick du kontakt?”
      Hon tittade på honom med uttryckslös min. ”Ja”, sa hon bara.
      ”Och...? Vad sa de? Fick du veta något?”
      Miss Gibbons svarade inte; hon verkade tagen – nästan i chocktillstånd – och inte alldeles närvarande.
      Hayden vände sig till Anante istället. ”Vad hände?”
      ”Jag var bara reservbatteriet”, sa Anante, efter att ha påmint Matt om hans plikt som tolk. ”Vad som utspelades mellan Miss Gibbons och Nefi vet jag inte.” Anante tittade på Miss Gibbons och hon såg på honom. Hans varma intensiva blick fick henne att kvickna till och återfinna sin normala skärpa.
      Hon vände sig till Neuman som fortfarande var upptagen av sina apparater och såg ovanligt stirrig ut. ”Hände det något?”
      Han tittade på henne som om han inte förstod vad hon sagt, sedan nickade han ihärdigt. ”Ja, mycket...”
      ”Som till exempel?”
      Han började klia sig i pannan och flackade med blicken mellan apparaterna. ”Radiobrus, elektromagnetism, värme... hjärnvågor...” Det sistnämnda förvånade honom mycket. Visserligen ingick en elektroencefalograf i hans batteri av apparater, men de medföljande elektroderna var ju inte fästa på någon huvudsvål – de var inte ens anslutna till apparaten. Ändå spottade den lilla skrivaren ur sig en remsa med något som inte kunde vara annat än registrerade hjärnvågor. Var eller vem de kom ifrån var emellertid en gåta, och han ville inte ens spekulera.
      Miss Gibbons nickade sakta och tittade på sfären. ”Vad är det här egentligen? Vad är den gjord av? Hur kan våra apparater fånga upp hjärnvågor ur tomma luften?”
      ”Detta är Teguna-sfären”, sa Anante. ”Teguna-sfären är en energikälla, den universella encyklopedien och kommunikationscentral – allt i ett. Den är diyate. Den har alla kvaliteter.”
      ”Verkligen?” Miss Gibbons visste att hon äntligen hade hittat något som skulle kunna tillfredsställa hennes överordnade. Hon hade själv fått ett litet smakprov av allt det Anante nämnde och hon visste att det var sant. Frågan var bara på vilket sätt hon skulle kunna presentera denna märkliga tingest. Ett kort ögonblick övervägde hon till och med att helt enkelt strunta i det – om hon fick de andra att gå med på att glömma att de hade sett sfären, eller ens hört talas om den. Men när hon tittade på Anante visste hon att han inte hade visat dem den, bara för att de sedan skulle glömma den. ”Men hur fungerar den?” frågade hon när hon väl fattat sitt beslut. ”Kan vem som helst lära sig använda den, eller är det bara du som kan koppla upp dig på den här kommunikationscentralen? Hur är den en energikälla? Hur hittar man det man söker i encyklopedien? Jag tror faktiskt jag fick en snabbtitt i den...”
      ”Alla kan använda den”, förklarade Anante. ”Det enda som behövs är ett rent sinne och absolut tillit. Sfären är det Sannas makt i koncentrerad form och kan öppnas av alla som besitter det Godas makt. Som energikälla förstärker den tankens kraft och ger diyaten den kvalitet man önskar. Som kommunikationscentral koncentrerar den tanken och öppnar medvetandet för andra medvetanden. Som encyklopedi innehåller den universums historia och svaren på alla frågor – kunskapen om det Sannas makt.”
      ”Låt mig pröva”, bad Hayden. ”Jag har så många frågor... Och jag vill träffa Nefi. Såg du dem Miss Gibbons?”
      ”Nej, jag såg dem inte. Och inte var de särskilt villiga att svara på frågor heller... Anante, hur gör man för att gå direkt på encyklopedien?”
      ”Man koncentrerar tanken på det Sannas makt.”
      ”Och hur går det till?”
      ”Om man är klar över sitt syfte, och utan tvivel och tvekan vet att syftet är att verka för det Godas makt, så är varje tanke en del av det Sannas makt och då kan man ta del av både kunskapen och energin. Det är alltså viktigt att man verkar för det Godas makt, men eftersom godhet och kärlek är själens naturliga tillstånd är det också människans naturliga grundbehov att uppnå detta tillstånd.”
      ”Tror du att du klarar det kravet?” frågade Miss Gibbons Hayden.
      Hayden kliade sig i skägget. ”Jag... Jag vet inte” sa han tvekande. Han tittade på Anante med en vädjande blick, som om han hoppades få ett godkännande därifrån.
      ”Utan tvivel och tvekan var det visst som gällde, och det där lät minst sagt tveksamt”, sa Miss Gibbons syrligt. ”Det krävs i princip att man är något slags helgon, då?” Hon vände sig till Anante igen.
      Anante log. ”Om du med helgon menar någon som inte tvivlar på att han eller hon verkar för det Goda – det är varken enklare eller svårare än så. Men innan man kan vara absolut säker på att man har nått dit krävs det naturligtvis att man rannsakar sitt syfte i allt man gör.”
      ”Hur?”
      ”Man kollar upp att man inte har missat någon lektion i ämnet: ’Hur man blir en människa som verkar för det Godas och det Sannas makt’. Man kollar om man har lärt sig hantera sina känslor och reaktioner. Om man är medveten om sitt eget ansvar och kan avgöra vad som verkligen är viktigt. Om man ser det som viktigt att alltid stötta och hjälpa andra att utvecklas. Om man gör det utan att döma, passivisera eller kontrollera. Om man undviker att dras in i maktspelet och istället delar med sig av kunskapen och energin. Om man undviker att möta ont med ont och istället med kärlek ger energi till den svage och besegrar rädslan med det Godas makt. Om man alltid ser det goda och positiva i varje levande varelse och uppmuntrar detta istället för att kritisera det dåliga. Om man i den svåraste situation kan välja kärlek istället för hat, glädje istället för sorg och tillit istället för rädsla – då börjar man vara fullärd och då är syftet alltid det rätta. Det är inte svårare än så.”
      Anante tittade på var och en; alla utom Loolingi såg rätt uppgivna och höggradigt skeptiska ut.
      ”Men man kan be Nefi om hjälp också”, fortsatte Anante. ”Det räcker med koncentrerad tankekraft för att komma i kontakt med dem, och med sfärens hjälp kommer man lätt in på rätt ’kanal’. Sedan är det upp till Nefi att avgöra om de vill svara på frågorna. Nekar de kan man alltid argumentera och tjata för att få dem att vekna – det kan fungera. Och de ljuger aldrig.”
      ”Så du menar att vem som helst kan kontakta dem?”
      ”Ja. Första gången är alltid svårast – det var därför jag hjälpte till – sedan är ledningen dragen, kan man säga.”
      ”Men man behöver sfären?”
      ”Det underlättar. Jag klarar mig utan den – när jag viskar.”
      Miss Gibbons såg fundersam ut. Plötsligt ryckte hon till och slet upp sökaren ur bröstfickan samtidigt som hon kom på fötter. Hayden packade genast upp satellittelefonen. Miss Gibbons tog den och gick undan en bit och ställde sig med ryggen mot de andra. Även om alla satt med öronen på helspänn så var det ingen utom Anante som uppfattade vad som sades – och han behövde inte ens anstränga sig.
      Samtalet blev heller inte särskilt långt och när det var avslutat vände hon sig mot de andra och såg mycket sammanbiten ut. ”Vi blir hämtade om några timmar”, sa hon till sina kollegor. Sedan vände hon sig till Anante. ”Du sa att du ville sprida kunskapen om det Godas och det Sannas makt... Kan vi ta med oss den där sfären?”