kapitel 21

Hon ville veta.
      Matt förklarade att Anante hade presenterat sin syster och berättat om familjens sociala struktur. Och att Anante var singel och faktiskt femtiotvå år.
      ”I så fall får han gärna tala om hur han bär sig åt för att se så ung ut. Han skulle kunna bli rik på det patentet.”
      ”Han sa att det berodde på att han inte hade några amorteringar att oroa sig för.”
      Miss Gibbons fäste sin isblick på Matt. ”Har jag gett intryck av att jag uppskattar din så kallade humor?”
      ”Nej Miss Gibbons, men man kan ju alltid hoppas...”
      ”Wittley...”
      ”I går kväll sa Anante att vi var lika, du och jag – att vi borde kunna bli vänner. Vad tror du om det Miss Gibbons? Eller får jag kalla dig Johnna?”
      ”Skulle vi vara lika? Ha! Glöm det, Wittley. Och du får inte kalla mig Johnna.”
      ”Okej. Jag respekterar din inställning, men tycker det är tråkigt att du känner så, Miss Gibbons. Och jag har inget emot om du kallar mig Matt.”
      Miss Gibbons leende var allt annat än varmt. ”Wittley, jag vet inte vad det är du försöker göra, men vi vet båda två att det biter inte på mig. Eller hur?”
      ”Jag...”
      ”Lägg av, Wittley!”
      Matt fann det för gott att följa den uppmaningen.

      Anante åhörde den tragikomiska dialogen med ett roat småleende. Matt tittade hjälplöst på honom och Anante svarade med en nästan omärklig blick. Visst var Matt och Miss Gibbons lika – de led båda av samma omedvetna frustrationer – men oförenligheten i deras sätt att hantera frustrationerna utgjorde ett större hinder för en friktionsfri relation än Anante hade velat tro.
      Hon var en envis kvinna, Miss Gibbons, och det var en bra egenskap om den användes i rätt sammanhang. Problemet var att hon med denna envishet vägrade tillåta sig att ens reflektera över vilket det rätta sammanhanget kunde vara. Hon var som en puppa som vägrade bli en fjäril. Men Anante visste att han hade lyckats peta ett litet hål i kokongen – även om hon snabbt hade försökt lappa ihop det – hennes sätt att undvika att se på Anante visade att hon inte var oberörd.
      Anante visste att han inte hade mycket tid på sig och att han behövde hjälp; det var därför han hade pratat med sin syster. Kvinnorna hade alltid haft ett eget ställe där de samlades för att umgås och skvallra om männen – det var åtminstone vad Vinaja hade sagt. Det var säkert sant, men han visste också att de ägnade sig åt att experimentera med dofter och välgörande salvor, åt massage, hårvård och hantverk. De övade också tillsammans med barnen på nya sånger och danser som de senare hade uppvisning med. Männen höll också på med dessa saker, men för kvinnorna var det något nästan heligt – de var mycket måna om att utveckla sin kvinnlighet.
      Anante visste också att en sådan intim samvaro med andra kvinnor var något som Miss Gibbons aldrig hade tillåtit sig. Med tre bröder, en förtryckt mamma som dog tidigt av bröstcancer, och en kvinnohatande pappa hade hon aldrig lärt sig umgås med kvinnor. Sin egen kvinnlighet hade hon förträngt redan som barn och efter ett misslyckat förhållande i tjugoårsåldern hade hon helt avvisat alla inviter från intresserade män. De brännskador hon fått som barn hade också haft en avgörande betydelse. Dessa uppgifter hade Anante fått från den skyddsande som tidigare levat som Miss Gibbons mormor Arlene, den mormor som hon aldrig mött då denna också lämnat denna världen relativt ung av samma orsak som hennes mamma. Denna skyddsande hade även avslöjat att Johnna funderade på att – i förebyggande syfte – operera bort sina bröst för att inte själv gå samma öde tillmötes. Arlene hade bett Anante att hjälpa hennes dotterdotter att finna sitt sanna jag och han hade lovat försöka.
      Neuman hade varit och hämtat sin specialdesignade ryggsäck med alla mätapparater och anslöt sig tillsammans med Hayden som hämtat sin ljudinspelare och den digitala videokameran ur Miss Gibbons packning. Hayden hade också med sig ett anteckningsblock med frågor och Anante visste att det var han som skulle vara förhörsledare nu. Miss Gibbons var sammanbiten och lättretlig; hon hade beslutat att hålla sig i bakgrunden men kunde inte släppa kontrollen. Hon viskade instruktioner till Hayden och han sa saker som: ”Ja, ja”, ”Jag vet inte” och ”Man måste vara lyhörd”.
      Anante ropade på Vinaja.
      När hon kom, presenterade han henne och sa med Matts hjälp till Miss Gibbons att hon skulle följa med Vinaja.
      ”Varför?”
      ”Du behöver koppla av, och kvinnorna har en egen rekreations-anläggning.”
      ”Varför tror han att jag behöver koppla av?”
      ”Han säger att du oroar dig för mycket. Din energi är låg. Du behöver ladda batterierna.”
      ”Jag tror du har lagt dig till med en lite väl fri översättningsteknik; för jag betvivlar starkt att orden batteri, rekreationsanläggning, och för att inte tala om amorteringar, ingår i Anantes vokabulär.”
      ”Jag skulle hålla mig till mer ordagranna översättningar om du pratade direkt till Anante...”
      Miss Gibbons kastade en snabb blick mot Anante. ”Säg att jag tackar för erbjudandet, men att jag avstår. Jag kan hur som helst inte prata med de här kvinnorna.”
      ”Vinaja talar portugisiska”, sa Matt.
      ”Verkligen? Visserligen pratar jag bara spanska, men...” Miss Gibbons vände sig till Vinaja och frågade på spanska om hon förstod spanska.”
      ”Ja, Miss Gibbons, det gör jag”, svarade Vinaja på portugisiska.
      Miss Gibbons min avslöjade att hon var både förvånad och imponerad. ”Jag skulle kanske kunna prata med henne...” Hon tittade på Neuman. ”Du kan portugisiska.”
      Han nickade.
      Miss Gibbons funderade och övervägde den möjligheten någon sekund. Sedan vände hon sig till Matt. ”Är det bara för kvinnor?”
      ”Absolut. De vill kunna skvallra om karlarna.”
      ”Okej, jag antar vi kan göra oss någorlunda förstådda ändå... Så jag går väl med Vinaja, då. Kanske kan jag rent av få reda på något av värde. Jag tar med mig... ljudinspelaren. Ni får använda videokameran. Hur långt är det till det där stället?”
      Matt frågade Anante och han sa att han inte visste. ”Vinaja vet.”
      Så Miss Gibbons frågade Vinaja och fick ett svar som inte sa henne något. Ord som kilometer eller timmar tycktes vara okända begrepp. ”Nå, det kan knappast vara så långt bort. Jag antar att ni blir kvar här?”
      ”Det beror nog på Anante”, sa Hayden.
      Miss Gibbons sneglade på Anante som på sitt vanliga tålmodiga sätt uppmärksamt iakttog dem och väntade på deras initiativ. ”Skulle han hitta på något intressant, så kontaktar ni mig. Jag tar med en kommunikationsradio. Och glöm inte att filma!” Hon började gå därifrån men hejdade sig och vände sig om. ”Har du talat om för Anante vad jag heter i förnamn?” frågade hon Matt.
      ”Nej...”
      ”Säkert?”
      ”Hurså?”
      Hon tvekade lite innan hon sa: ”Det spelar ingen roll.” Sedan gick hon och lämnade männen i en lätt förvirrad tystnad.
      ”Det hade jag aldrig trott”, sa Hayden efter en stund.
      ”Vad då?” undrade Matt. ”Att hon skulle tro oss om att klara oss utan hennes tillsyn?”
      Hayden grimaserade under skägget. ”Nånting ditåt...”
      ”Ni är rätt patetiska”, sa Matt med en ton av medlidande.
      Hayden slog ut med händerna. ”Hon är vår överordnade...”
      Anante ställde sig upp. ”Vi måste söka skugga”, sa han och fick genast medhåll. Med de andra i släptåg gick han in i skogen efter att ha gjort en avstickare till en av hyddorna där han hämtade ett par kalebasser. Mitchell anslöt sig till sällskapet och fick följa med.
      De gick inte långt – bara ett par hundra meter in i skogen. Där fanns några kvadratmeter öppen yta som skuggades av det vanliga utbudet av palmer, högresta träd och härvor av lianer och epifyter. Ett par bananplantor och en buske med bär som männen kände igen från frukosten växte också där. Några gyllengula fåglar lyfte och satte sig högre upp bland grenarna. Från alla håll hördes kvitter, skrän och hoanden. Små bin och flugor surrade, harmlösa men lätt irriterande. Det var varm, fuktigt och vindstilla men skuggan skänkte en viss lindring.
      En lång mossig stock låg fastkilad mellan ett par trädstammar och bildade en sittbänk och Anante tecknade till männen att sätta sig. Han märkte en viss försiktighet, särskilt från Neuman som med irrande blick hela tiden hade varit inställd på att stå öga mot öga med en orm, vilket för all del inte var obefogat; det låg en orm under stocken, men Anante visste att den inte utgjorde något hot. Han hade också före gryningen varit där och lagt upp nya rutter för myrorna som annars kunde bli riktigt otrevliga. Och efter att ha inspekterat stocken och inte funnit något alltför avskräckande satte de fyra männen sig ner på rad. Neuman svettades under bördan av sin ryggsäck men behöll den på – han tog också hand om videokameran som Hayden burit. Ingen sa något; alla väntade på att Anante skulle börja prata.
      Anante stod tre meter framför dem – avslappnat med händerna på ryggen. En solstråle som letade sig fram genom en trädtopp träffade bergkristallen på hans bröst och spred reflexer åt alla håll. Under tystnad betraktade han männen. Han sökte ögonkontakt med dem en efter en och försökte avgöra deras sinnesstämning. Matt hade redan bestämt att Anante var hans guru och mötte hans blick med oreserverad hängivenhet. Hayden var ivrig att lära och försöka förstå; hans blick visade nyfikenhet. Neuman var reserverad; han försökte i det längsta undvika Anantes blick genom att mixtra med videokameran, men till slut fick Anante kontakt med ett par skeptiska bruna ögon bakom glasögonen. Mitchell visste fortfarande inte vad han skulle tro om detta – i hans tycke – befängda CIA-uppdrag. Han förväntade sig ingenting men var beredd på vad som helst och tuggade lugnt på ett tuggummi.
      Efter att sålunda ha fått bekräftat vad han redan visste gjorde Anante tecken till Matt att komma fram till honom. Matt ställde sig förväntansfullt vid Anantes sida.
      Neuman satte igång videokameran.
      ”Om du har frågor kommer jag att besvara dem senare”, sa Anante till Matt. ”Hayden kommer också att vilja ställa frågor och en del ska jag svara på, men anledningen till att ni är här, är att jag vill sprida ett budskap. Jag begick emellertid ett misstag när jag avslöjade min kommunikation med Nefi i ett försök att sprida budskapet. Ni är alltså här på grund av mig, men av fel anledning. Det är min skyldighet att rätta till mitt misstag och göra det till något bra. Och det första jag gjorde var att ordna så att du fick vara med. Du ska nu vidarebefordra varje ord jag säger, precis så som jag säger. Om du utan att ställa frågor vidarebefordrar mina ord kommer du att vara delaktig i att skapa en bättre värld. Vill du göra det?”
      Matt nickade förstummat.
      ”Bra.”
      De tre som satt som ugglor på en rad och lyssnade utan att förstå ett ord tittade uppfordrande på Matt.
      ”Vad sa han?” frågade till slut Hayden.
      Innan Matt hann svara började Anante tala igen, den här gången till de tre.
      ”Ni har kommit hit för att få svar”, sa han och Matt började genast översätta, ord för ord. ”Men ni vet inte vilka frågorna är. Ni kanske inte är medvetna om det, men ni är här på grund av era överordnades rädsla och på grund av deras behov av yttre makt. Det de vill ha svar på är om den makten är hotad eller om den kan stärkas. Men denna makt är en illusion och den rätta frågan är: Vad är verklig makt? Jag ska tala om det Godas och det Sannas makt. Och om rädslans makt. Det är bara därför jag har låtit er komma hit.”