Kapitel 30

”Jag har svårt att tro att den verkligen är alkoholfri”, sa Hayden som i sju år försökt hålla sig från alkoholhaltiga drycker.
      Misstanken var befogad. Den dryck de serverades på festen påminde på många sätt om öl, både till utseende och lukt, men var betydligt sötare i smaken. På Matts fråga hade Anante sagt att drycken hette phalamrita och att den huvudsakligen var baserad på banan, så då var det väl ett slags bananöl menade både Hayden och Mitchell, och Matt kunde inte komma med någon bättre översättning av ordet phalamrita, så det fick bli bananöl.
      ”Kan du ens hitta något ord för alkohol på hans språk?” frågade Miss Gibbons Matt.
      Matt som ju visste att Anante förstod varje ord utan någon som helst översättning, höll god min. "Jag frågade efter eventuella effekter”, sa han, vilket var sant. ”Och han sa att man blir modig av den.” Sedan vände han sig till Anante igen: ”Det är väl ungefär den effekten alkohol har på somliga – man blir modig eller dumdristig. Hur stor risk är det att man gör något dumt efter att ha druckit av det här, Anante?”
      Anante log. ”Vilken effekt drycken har är helt och hållet upp till var och en att själv bestämma”, svarade han och gick för att hämta ännu en skål med den mustiga drycken.
      ”Lätt för honom att säga”, muttrade Hayden och smakade än en gång lite försiktigt på phalamritan. ”Men det har gjorts experiment som visar att vad man tror man dricker och vilken effekt man förväntar sig, faktiskt spelar roll – man kan bli onykter även om man dricker alkoholfritt, om man tror att man dricker sprit. Och tyvärr tror jag att det här är starköl.”
      Mitchell höll med, men beklagade sig inte. Matt tvivlade inte på att Anante mycket väl kunde välja och göra drycken hur alkoholfri som helst, oavsett den verkliga procentsatsen. Däremot trodde han inte mycket på sin egen fria vilja i den saken.

      Och precis som både Anante och Hayden sagt blev det tron på effekten som fick effekt – och alla trodde att drycken kunde orsaka berusning, och att det enda valet de hade var hur mycket de skulle hälla i sig.
      Mitchell led inte av några hämmande betänkligheter och var snart rätt påstruken. Och allt eftersom festen fortskred gav Hayden efter för sin lust att ge katten i sina löften och började skåla med Mitchell. Jag hinner nyktra till innan vi ska hem, tänkte han.
      Matt var till en början försiktig eftersom han av erfarenhet visste att öl hade den effekten på honom att det förstärkte den sinnesstämning han var i, och han tyckte han var deprimerad nog. Men under ett av festens mer spektakulära upptåg insåg han vad hans depression egentligen handlade om och bestämde sig för att det inte kunde bli mycket värre, så han kunde lika gärna dränka sina sorger i några liter bananöl. Om han drack sig medvetslös skulle han åtminstone inte vara i stånd att göra något dumt. Och han visste precis vilken dumhet som låg närmast till.
      De enda som höll sig nyktra och skärpta var Neuman och Miss Gibbons. Av ren försiktighet smakade de bara på phalamritan och höll sig därefter till den vanliga fruktjuicen.
      Victor och Tejo festade med Dirham och Arhati och var definitivt packade, konstaterade Miss Gibbons, men hur det var med lokalbefolkningen kunde hon inte säkert avgöra. Alla drack av den så kallade bananölen, även barnen, och glada och uppspelta var de – men knappast onyktra. Berusade kanske, men i så fall mer av stämningen och av ren och skär glädje. Och att Anante var spiknykter betvivlade hon aldrig; en blick från hans mörkbruna, penetrerande ögon räckte för att hon skulle veta att han var lika fokuserad som en laser.
     
      Festen hade börjat med att elden tändes. Av gästerna var det bara Matt som la märke till hur det gick till, eller snarare undrade över hur Achalah egentligen bar sig åt, eftersom han inte hade något som helst redskap för att göra eld med – han tycktes bara stirra på fnösket tills det började glöda. Achalah gav Matt ett konspiratoriskt leende och Matt bestämde sig för att inte säga något till de andra. Han skulle kanske få tillfälle senare att fråga Achalah, eller Anante, om det där.
      När elden var tänd framförde kvinnorna ett sång- och dansnummer som avslutades med att maten och drycken dukades upp. Sedan hade barnen uppfört något som verkade vara en improviserad dans ackompanjerade av trummor, flöjter, bjällror, pinnar som slogs mot varann och handklappning.
      Miss Gibbons fick en bjällra att delta med och hon kunde inte låta bli att undra över varifrån de fått bjällrorna eftersom de definitivt var av mässing och nästan helt säkert fabriksgjorda. På något sätt hade de här indianerna ändå kontakt med civilisationen, kanske var det Anante som gjorde någon avstickare ibland. Nå, det spelade inte så stor roll. Hon plingade med bjällran och låtsades ha kul. Okej, det var rätt trevligt faktiskt.
      Sedan ändrades musiken. Bara ett starkt rytmiskt dunkande från trummor och klappret från pinnarna hördes och barnen stannade upp i en cirkel kring elden. Och Anante klev in och ställde sig innanför cirkeln vänd mot elden i mitten och gästerna på andra sidan elden. Barnen stod tillräckligt glest för att Miss Gibbons skulle ha fri sikt, liksom Anante hade fri sikt rätt mot henne, och hon både kände hans blick och såg hans ögon som reflekterade de flammande lågorna. Hon skruvade besvärat på sig och var tacksam för att han strax vände uppmärksamheten till barnen.
      Anante började sjunga. Med stark och klar stämma sjöng han en strof. Sedan tog barnen vid och upprepade samma strof med ljusa drillande röster. Anante fortsatte med nästa strof och barnen upprepade samtidigt som de började gå runt i cirkel. Anante backade en bit och förenade sig med barnen samtidigt som han sjöng ännu en strof. Det fortsatte så med Anante som försångare och barnen som kör under några minuter. För varje strof utvecklades deras ringdans med nya rörelser och tempot stegrades.
      Sedan blev det helt tyst. Alla stannade. Barnen vände sig mot Anante och började en och en ropa något till honom. Det lät som anklagelser, tyckte Miss Gibbons. Anante svarade först lugnt, sedan tycktes han bli mer och mer upprörd. När barnen till sist alla skrek och pekade finger mot honom svängde han runt och var på väg att lämna cirkeln. Men med ens vände han igen och for som en vrålande jaguar runt cirkeln och skrämde alla barnen in mellan de vuxna som bildade publik och hade väldigt roligt. Anante låtsades leta efter barnen utan att hitta dem, men så fick han tag i Loolingi.
      Hon skrek när han lyfte henne på raka armar, men det var mer skratt än skräck i det skriket. Anante släppte henne huvudstupa ner mot marken men fångade upp henne i benen. Sedan gjorde han en manöver som varken Miss Gibbons eller någon annan av gästerna hann riktigt uppfatta och plötsligt stod Loolingi rätt upp, balanserande på Anantes ena hand.
      ”Fantastiskt”, viskade Hayden och det var då han bestämde sig för att strunta i löftena om nykterhet.
      Miss Gibbons hann erfara en känsla som hon inte kunde definiera men som fick det att svida till i hjärttrakten, när Anante ryckte undan handen för ett ögonblick innan han lyfte den igen och Loolingi landade på mage på hans handflata. I nästa ögonblick kastade Anante upp flickan i en snurrande rörelse och som om hon vägde ingenting fortsatte han att snurra henne ovanför sitt huvud. Loolingi tjöt och virvlade runt med utsträckta armar och flygande hår.
      När Anante så småningom släppte ner henne skrattade hon extatiskt och tumlade omkring helt oförmögen att stå på benen. Hon var mycket nära att ramla in i elden och Miss Gibbons var inte långt från att rusa upp och dra undan det hjälplösa barnet. Men Anante ryckte snabbt upp Loolingi och som om hon var en trasdocka kastade han henne upp och in bland publiken där hennes mamma Vinaja och en annan kvinna fångade upp henne.
      Miss Gibbons var upprörd. Hur kunde Anante behandla den stackars ungen så där? Men tydligen var det ett populärt nöje att bli behandlad som en trasdocka för plötsligt kom alla barnen fram och tiggde om samma behandling. Och en efter en kastade Anante upp dem, ibland flera meter upp i luften och till och med tvärs över elden. Inte ens de största barnen, som visserligen var slanka men ändå borde väga några kilo, innebar något problem för Anante som uppenbarligen var betydligt starkare än han såg ut.
      När Miss Gibbons såg barnen flyga som vantar genom luften och helskinnade fångas upp av de vuxna, kom hon plötsligt med omskakande skärpa ihåg sin barndom. Hon kom ihåg hur hennes bröder hade behandlat henne, hur de hade knuffat henne och stängt in henne i garderober och faktiskt behandlat henne som om hon var skräp och helt utan värde. Och det var aldrig någon som fångade upp henne. Och hon mindes hur de hade hånat henne när hon som fyraåring drömde om att bli cirkusprinsessa. Det var det minnet som hade stuckit till i hjärtat när hon sett Loolingi snurra på Anantes hand förstod hon nu.
      Efter att ha gjort sig av med alla barnen genomförde Anante ett solonummer ackompanjerad av visselpipor och trummor. Som en dansande dervish virvlade han runt, runt samtidigt som han rörde sig kring elden. Och han var väldigt nära elden. Miss Gibbons iakttog honom med sammanbiten skepsis när han praktiskt taget trampade i elden och snurrade runt med utsträckta armar. Till synes helt oberörd svepte han armarna genom de höga flammorna. Hans långa hår slickades också av lågorna och Hayden flämtade till. ”Jisses, han kommer att börja brinna snart!”
      Miss Gibbons tvivlade inte heller på att både Anantes hår och ländkläde skulle fatta eld, och strax besannades det ena. I Anantes hårtoppar syntes små eldflammor.
      ”Men Herregud!” utbrast Hayden och försökte ställa sig upp.
      ”Sitt!” sa Miss Gibbons och högg tag i honom.
      Anante forsatte ett varv till runt elden innan han gick undan en bit. Det brann verkligen i hårtopparna men elden spreds märkligt nog inte. Han samlade ihop håret och strök med händerna över flammorna och släckte dem.
      Och han har garanterat inga brännblåsor, tänkte Miss Gibbons.
      Det var efter detta som Matt insåg att han var olyckligt kär och att han lika gärna kunde lägga sig ner och dö.
      Festen fortsatte med mer musik, sång, dans och cirkuskonster. Mitchell, Hayden och Matt lockades att delta i något som visade sig bli ett komplicerat steppnummer som slutade med att alla tre låg på marken med fötterna i vädret. Miss Gibbons drogs lite motvilligt med av kvinnorna för att uppträda med det dansnummer de övat på tidigare under dagen och hon mottog stående ovationer och uppskattande visslingar från sina kollegor. Neuman vägrade däremot ställa upp på några jippon.
      Tusnim och Achalah visade sig vara skickliga jonglörer och med hjärtat i halsgropen åsåg gästerna deras oförskräckta bollande med de skarpslipade yxorna. Och hur vassa de verkligen var, demonstrerades av Achalah när han först kastade upp ett vedträ i luften och sedan yxan som klöv veden i två delar. Trästyckena föll ner i elden och Achalah fångade yxan i en piruettrörelse. Sedan drog han upp Matt och satte ett vedträ och en yxa i händerna på honom. ”Du skämtar!” sa Matt, men Achalah insisterade och visade hur han skulle göra. Matt bad publiken att dra sig undan men de började istället heja på honom och Anante sa: ”Du klarar det.” Så han gjorde det, och till hans egen förvåning och publiken jubel klövs träbiten och han lyckades även fånga yxan, fast han avstod från piruetten.
      Miss Gibbons var mer misstänksam än imponerad. ”Den träbiten var definitivt preparerad”, mumlade hon.
      Anante gjorde ytterligare ett framträdande som försångare, den här gången med några av männen, och den sången riktade sig till kvinnorna. Miss Gibbons gissade att det handlade om något slags frieri och drabbades av akut hjärtklappning när Anante kom fram till henne.
      Han satte sig på huk framför henne och sjöng ord som hon inte begrep. De andra männen fyllde i och klappade händer. Anante viskade något till Miss Gibbons som hon förstod lika lite som allting annat, sedan tog han hennes hand och kysste den. Hon upplevde att det började flimra för ögonen när en lätt chockvåg drog genom kroppen och andningen blev hackig. Anante reste sig upp och släppte dröjande hennes hand, sedan återgick han till att leda sången.
      ”Det var som katten”, sa Hayden. ”Jag tror han friade till dig, Johnna.”
      ”Struntprat”, fnyste hon och började fumla med bjällran. ”Och kalla mig inte Johnna.”
      Matt la sig raklång på marken och stirrade oseende upp i tomheten.
      När elden började falna och ingen orkade stå upp längre avslutade Anante festen med ett flöjtnummer.
      Han satt på andra sidan den nu nästan utslocknade brasan, mittemot Miss Gibbons och spelade på en flöjt som ingen av gästerna hade sett förut. Den bestod av ett flertal rör i olika längd och grovlek, till synes hopbuntade utan särskild ordning. Vad de inte såg var att flera av piporna var sammanlänkade via horisontella hål så att flera toner kunde åstadkommas samtidigt genom att blåsa i bara en pipa. Om man klarade av att hantera den förståss. Till och med Achalah som var familjens bästa flöjtspelare ansåg att den där flöjten var alldeles hopplös, och han hade haft många synpunkter och invändningar medan Anante byggde den.
      Och inte var det för att han behövde ett avancerat musikinstrument som Anante hade byggt flöjten – om det var musik han ville åstadkomma så kunde han frammana de mest förtrollande toner direkt ur tomma intet, och det skulle ha varit betydligt enklare. Men varför göra det enkelt för sig när man kan göra det svårt, hade varit Anantes svar på Achalahs ojanden. Och det hade varit en ordentlig utmaning att försöka åstadkomma några njutbara ljud ur denna flöjt. Men han hade lärt sig, och även om han – för att musikupplevelsen verkligen skulle bli fulländad – fuskade lite grann, så var det från flöjten han lockade fram sin improviserade musik.
      Anante spelade drillande toner som svävade genom natten som osynliga fåglar. Den mest undersköna musik som fick alla andra ljud att tystna och rörde om i alla sinnen.
      Till och med Miss Gibbons kände rysningar av rörelse.
      Hayden grät, Neuman ville gråta men kunde inte, Mitchell kämpade med att hålla sig vaken och Matt hade redan uppsökt drömmarnas rike där musikens sentimentala toner blev det perfekta ackompanjemanget.
      När den sista tonen lämnade flöjten återstod bara glöden efter brasan. Alla utom Anante och amerikanerna packade ihop och drog sig tillbaks till sina sovplatser. Anante blåste på glöden och återupplivade några späda flammor – precis så mycket att de på andra sidan elden kunde se honom. Med enkelt teckenspråk tecknade han: ”Jag prata”, och så uttalade han ordet ”Nefi”.
      Miss Gibbons rycktes genast upp ur det lätt hypnotiska tillstånd hon trillat ner i. ”Var är Wittley?” väste hon.
      Hayden tittade till höger och konstaterade: ”Han har slocknat.”
      ”Väck honom! Nu, genast!”
      Hayden började knuffa på Matt som stönade och kravlade runt tills han lyckades sätt sig upp. ”Vad?” Han var desorienterad av mörkret och var inte helt säker på att han var vaken förrän han hörde Miss Gibbons röst.
      ”Anante sa något om att prata med Nefi. Fråga honom vad han menade.”
      ”Va?”
      Anante kom fram till dem och satte sig på huk framför Matt som bara anade honom som en skugga. ”Säg till Miss Gibbons att jag ska gå för att tala med Nefi”, sa Anante. ”Säg att jag ska fråga om jag får visa er en sak. ”
      ”Uh?”
      Anante upprepade sina ord, sakta och tydligt.
      ”Vad sa han?”
      ”Ja, öh... Han sa att han skulle fråga Nefi om han får visa oss något...”
      ”Vad då för något?”
      Anante ställde sig upp. ”Vi ska prata i morgon. Nu borde ni söka upp era sovplatser, innan det börjar regna.”
      ”Vad sa han nu?” Miss Gibbons ställde sig också upp.
      Matt ruskade på huvudet. ”Nånting om att prata i morgon innan det börjar regna... tror jag.”
      ”Men Herregud!” Innan hon kom på vad hon skulle säga började Anante gå därifrån. ”Vänta!” ropade hon och tog tag i hans arm. Han stannade och hon släppte genast. ”Vart ska du?” försökte hon med.
      Anante svarade och hon vände sig och skrek på Matt. När hon vände sig om igen var Anante borta. Bestört tänkte hon ge sig av efter honom, men insåg genast att hon inte såg handen framför sig. ”Fan!” väste hon och svängde runt. Hon krockade med någon som visade sig vara Neuman. ”Neuman! Dina apparater! Och är det någon som har en ficklampa här?”
      Som ett svar på den frågan uppenbarade sig Tusnim och Achalah med varsin brinnande fackla. De överräckte en till vardera Miss Gibbons och Hayden innan de själva försvann i mörkret.
      Miss Gibbons var häpen men fann sig snabbt. ”Okej, facklor går också bra.” Att ge sig ut och leta efter Anante var dock meningslöst förstod hon och förkastade den idén. ”Neuman, nu är det dags för dig.”
      Hayden lotsade Matt till hans natthärbärge innan han förenade sig med de andra utanför Neumans tält. Miss Gibbons försökte komma i kontakt med högkvarteret i Langley via satellittelefonen men hörde bara ett enerverande elektroniskt tjatter i luren. Hon provade tre gånger till innan hon gav upp.
      Neuman hade plockat fram alla sina apparater och motvilligt börjat förklara deras funktion och ändamål för de andra när regnet plötsligt brakade loss.
      Miss Gibbons och Neuman retirerade snabbt in i hans tält med apparaterna. De skulle inte rymmas alla fyra i tältet så Hayden och Mitchell beslöt att söka upp sina sovplatser; de trodde i alla fall inte särskilt mycket på Neumans apparater.
      I flera timmar, hopträngda i det kvava tältet, lyssnade Miss Gibbons och Sam Neuman på entoniga signaler och stirrade på displayer och mätare som inte visade minsta reaktion – till och med ljudet av regnet som smattrade mot tältduken var intressantare. Till slut gav Miss Gibbons upp och kastade sig ut i ösregnet de två meterna till hennes eget tält.
      Neuman gav inte upp förrän han somnade av leda.