Kapitel 23

”Det finns en Sanning”, sa han. ”Men det finns inte en sanning.” Han gjorde en kort paus för att försäkra sig om att skillnaden hade uppfattats och när Hayden nickade fortsatte han. ”Det finns en universell Sanning och det finns personliga sanningar. Den universella Sanningen är allt. Den universella Sanningen är obegränsad. Den personliga sanningen är de delar av den universella Sanningen som du väljer att göra till din sanning. Din personliga sanning är lika sann som någon annans personliga sanning, hur olika de än tycks vara. Det är bara en smaksak vad man väljer till sin sanning och alla har rätt till sin smak. Det Sannas makt är alltså universell och obegränsad, men vad du väljer till din personliga sanning och vad du gör med den, avgör om din sanning är förenlig med det Godas makt, som är personlig.
      Det Sannas makt innehåller allt. Även det ni kallar ont. Det Sannas makt är alla möjligheter, allt som kan vara. Det är hur denna makt används som avgör om det är gott eller ont. I ert land säljs många vapen och i många fall orsakar de mycket lidande. Men det är inte vapnen som är onda – inte ens de som skapat eller använder vapnen är onda. Vapen skapar, och är resultatet av, rädsla. Rädslan är den negativa kraften som förblindar människorna. Rädslans makt är stor och kan växa fort på grund av att den inte kräver kunskap. Rädslan är i själva verket avsaknad av kunskap. Rädslans makt och det Sannas makt förhåller sig till varandra som antipartiklar mot partiklar. De kan utplåna varandra.
      Det Sannas makt är större än rädslans makt. Men rädslan har inga hämningar – den tränger sig på oombedd, den invaderar, den är hänsynslös och struntar i den fria viljan. Rädslan våldtar själen för att vinna makt.

      Det Sannas makt väntar på att bli inbjuden. Det Sannas makt är ödmjuk – den missbrukar inte sin styrka. Men när du öppnar dig för den universella Sanningen kan det Sannas makt ställa frågor, eller komma med förslag. Det Sannas makt är som en god vän som vill ditt bästa även när du själv inte vet ditt bästa. Det Sannas makt kan fråga dig om ditt val av personlig sanning verkligen är den sanning du vill ha. Ibland vet vi inte vad vi vill ha. Ibland vet vi inte vårt bästa. Och ofta vet vi inte att vi kan välja. När vi så ställs inför frågan om vårt val gör oss lyckliga, då uppenbaras sanningen att vi inte bara har möjlighet, utan också skyldighet att ompröva vårt val. Kanske kan vi utan tvekan och utan tvivel säga att vi har gjort det rätta valet. Kanske tror vi att vi har gjort det rätta valet. Kanske kan vi utan tvekan och utan tvivel säga att vi är lyckliga. Kanske tror vi att vi är lyckliga.
      Om vi då får frågan om vårt val skapar lidande och olycka för andra, vad blir då vårt svar? Kanske kan vi utan tvekan och utan tvivel säga att vi inte skadar andra. Kanske går vi med skygglappar.
      Den avgörande frågan är: Skapar ditt val kärlek eller skapar det rädsla? Hos dig själv och hos andra. Om du utan tvekan och utan tvivel kan svara att ditt val skapar kärlek hos dig själv och hos andra, då vet du att du har gjort det rätta valet. Då känner du det Godas och det Sannas makt. Men om du inte ärligt kan svara så, måste du ompröva ditt val. Kanske försvarar du dig med att din rädsla skapas av andra. Vet då att din rädsla alltid är en del i rädslans totala makt och att du aldrig är fri från eget ansvar. Din rädsla är ett symptom på att du har glömt kunskapen om det Sannas och det Godas makt. Rädsla och tvivel är motsatsen till kärlek och sanning. När du med kunskap om det Sannas makt gör de val som leder till att du ofrånkomligen verkar för det Godas makt, vinner alltid kärleken över rädslan. Rädslan kan inte existera i ljuset från det Godas och det Sannas makt.”
      Anante gjorde en paus för att ge åhörarna en chans att ta till sig och bearbeta det han hade förmedlat – och för att ge Matt en andhämtningspaus. ”Om det är något ni inte förstår, vill jag att ni avbryter mig och frågar”, la han till.
      Hayden nickade och efter en stund frågade han: ”Vad är egentligen det Sannas makt?”
      ”Det är i grunden kunskapen om att allt är. Det är allt. Och det är upp till dig att bestämma vilka delar av allt som är, som ska manifesteras och bli din verklighet – det är det Sannas makt.”
      ”Menar du att det är jag själv som bestämmer min verklighet?”
      ”Du och alla andra levande varelser. Tanken, orden, intentionerna och handlingarna skapar världen. ”
      ”Men... Vi är ju ändå begränsade av naturlagar och allting annat som vi inte rår över, inklusive våra medvarelser...”
      ”Det finns, som jag sa tidigare, ingen absolut sanning”, förklarade Anante. ”Och det finns inga absoluta naturlagar. Allt vi upplever är skapat av människo-sinnet. På andra nivåer upplever andra medvetanden andra verkligheter. I samspel med andra medvetanden formar vi vår verklighet. Medvetande är det enda verkliga. Det är obegränsat. Medvetande är den kraft som skapar och förändrar världen. Medvetande är världens grund. Medvetande är det som ligger utanför tid och rum. Medvetandet skapar oändliga möjligheter tillsammans med det Sannas makt – förnimmelsen manifesterar en av möjligheterna och skapar den observerbara verkligheten.
      I vår Sanna natur är vi medvetande, eller själ, och som sådana integrerade i den store anden, det universella medvetandet, som är det Sannas makt. Medvetande är i sin skapande kraft också den fria viljan. Med kunskapen inser vi att vi inte är maktlösa, vare sig inför andra levande varelser, eller inför naturens makter.”
      ”Men... Varför... Om vi verkligen är obegränsade själar, så är vi ändå bundna i våra fysiska kroppar som begränsar oss. Varför är det så? Är det något straff, eller?”
      ”Det är ditt eget val.”
      ”Har jag själv valt att födas?”
      ”Ja. Och det är ditt eget val om du vill se det som ett straff, eller som en möjlighet till utveckling.”
      ”Men om jag var en obegränsad själ skulle jag väl inte behöva utvecklas...”
      ”Obegränsad utveckling är en del i det obegränsade. All erfarenhet betyder utveckling; det finns ingen absolut fulländning.”
      ”Innebär det också att vi återföds i olika kroppar? Många gånger?”
      ”Ja.”
      ”Men när tar det slut? Blir vi någonsin befriade från den fysiska existensen?”
      ”Som jag sa är det ditt val. När du väljer att manifesteras i en fysisk kropp, väljer du också att begränsa ditt medvetande. Ett barn som föds har en outvecklad personlighet och liten kunskap om, och erfarenhet av, den fysiska tillvaron, men det har, just därför, ett stort medvetande och det har också en obegränsad potential att utvecklas. Ett nyfött barn har minnen från en annan existens, den Sanna existensen. Tyvärr uppmuntras inte dessa minnen och medvetandet fördunklas oftast i samma takt som personligheten utvecklas och erfarenheterna i den fysiska världen begränsar valmöjligheterna. Men den obegränsade möjligheten att utveckla medvetandet finns alltid, och du kan nå den kunskap som gör det möjligt för dig att välja om, när och hur du vill lösgöra dig från din kroppsliga manifestation. Du kan stanna i din kroppsliga upplevelse utan att vara bunden till den.”
      ”Nu förstår jag inte riktigt...”
      ”Du kan låta din själ lämna kroppen och återvända, helt efter behag.”
      ”Som någon sorts nära-döden-upplevelse alltså, fast under kontrollerade former. Är det vad du menar.”
      ”Ungefär.”
      ”Men... Vart tar själen vägen då?”
      ”Själen tar inte vägen någonstans; den befinner sig alltid i det rena medvetandet. Själen är inte begränsad till en plats; själen är ett med allt. Den fysiska kroppen är alltid en del av själen, inte tvärtom. På samma sätt som vi är delar och manifestationer av den store anden är cellerna som bildar vår kropp manifestationer av vår själ. De atomer och molekyler som bygger cellerna är manifestationer av cellmedvetandet som är en manifestation av själen. På alla nivåer har medvetandet samma kvalitet men olika ansvar – allt är delar av det universella medvetandet, den store anden. Varje partikel i universum står i förbindelse med varje annan partikel i varje ögonblick. Och varje ögonblick är i kontakt med varje annat ögonblick i evigheten. Det är så varje cell vet sin uppgift i kroppen. Det är så varje partikel i varje föremål vet sin plats. Det är därför kameleonten kan skifta färg och mönster efter omgivningen. Det är därför vi kan se in i framtiden. Det är därför vi kan samverka med andra varelser och skapa visionen av en gemensam verklighet.”
      ”Men finns det då någon verklighet – på det sätt vi menar med verklighet?”
      ”Den verklighet du syftar på, är verklig i så mening att den är en del av det Sanna. Men den är inte verklig i den Sanna definitionen av verklig, eftersom den är förgänglig. Den så kallade verklighet vi samverkar i, är, trots att vi faktiskt kan samverka i den, subjektiv. Vi kan aldrig veta hur någon annan upplever denna gemensamma verklighet. Vi skapar begrepp som gör det möjligt för oss att kommunicera och förstå varandra, men vi kan aldrig uppleva innehållet i en annans medvetande – inte så länge vi är begränsade till våra fysiska sinnen. Vi ger saker namn och lär oss känna igen dessa företeelser på det sätt vi ser dem, men det du kallar rött kanske jag skulle uppfatta som blått om jag med mina ögon såg bilden i ditt medvetande.”
      ”Det är en intressant tanke. Vi vet ju att djuren har andra upplevelser än vi – de har andra sinnesfunktioner. Men du menar att upplevelsen av verkligheten inte bara är en fråga om sinnesfunktioner – jag menar de flesta människor har ju ändå samma sinnen – utan helt och hållet individuellt i själva bearbetningen av sinnesintrycken?”
      ”Ja.”
      Hayden nickade. ”Så allt är alltså faktiskt bara en illusion? Ungefär som drömmar? Är det då någon skillnad mellan ’verkligheten’ och drömmar?”
      ”Inte vad det gäller graden av verklighet. Skillnaden är att i drömmen behöver du inte samverka med andra personligheter – i drömmen lever du närmare den Sanna verkligheten och behöver inte underordna dig den fysiska manifestationens begränsningar. I drömmen kan verkligheten se helt annorlunda ut. Det vi bör fråga oss är: Hur kan vi veta att det inte är drömmen som är den ’verkliga’ verkligheten? Hur kan vi veta att vi inte helt och hållet drömmer våra liv? Kan det vara så att vi i själva verket bara är drömmar i ett annat medvetande? Existerar vi? Kan vi veta att vi existerar om ingen bekräftar det? De flesta har någon gång – särskilt som barn – upplevt känslan av att vara osynlig – att inte bli sedd.” Anante såg att Neuman nickade med eftertryck. ”Denna känsla härrör ur den undermedvetna kunskapen om att medvetandet är verklighetens ursprung och förutsättning. Osynlighetskänslan härrör ut vetskapen att verkligheten kräver bekräftelse från andra medvetanden. Uppmärksamhet från andra medvetanden befäster vår verklighet – utan andras bekräftelse kan vi inte säkert veta att vi finns...”
      ”Vänta nu”, avbröt Hayden. ”Räcker det inte med att jag själv vet att jag finns? Jag menar… Finns jag inte om ingen ser mig?”
      ”Du finns, men för att delta i den verklighet du har valt, måste du bekräftas av andra. När du ligger ensam i din säng och sover existerar du i drömmen, för det är där ditt medvetande är, men du kan inte samtidigt hävda att du existerar i verkligheten utanför drömmen. När du vaknar vet du att du finns där, och om någon kommer in i ditt rum när du sover kan denne säga att du finns där, men ingen som inte ser dig – inklusive du själv – kan med absolut säkerhet säga att du verkligen finns där.”
      ”Det där var svårsmält7”
      ”Ja, men den där osynlighetskänslan är bekräftelsen på att det är så. När du inte får tillräcklig uppmärksamhet från andra upplever du en glimt av denna förgänglighet som kännetecknar den fysiska verkligheten.”
      ”Mhm... Men om allt bara existerar i medvetandet, är då allt inte bara en illusion ändå? Finns det någon fysisk verklighet alls?” Hayden plockade upp ett löv från marken. ”Är det här verkligt, eller är det – och all materia – en illusion?”
      ”Materia är inte en illusion, det är en manifestation av medvetande. Illusionen är vår upplevelse av materian. Materia har ett medvetande – ett ämnes- eller cellmedvetande till exempel – och är därmed en del av det universella medvetandet, men medvetandet är inte bundet i materian – materian är en spegling, eller manifestation av medvetandet. En spegelbild är avhängig av det som speglas och av betraktaren, men det speglade är inte beroende av spegelbilden, bara av betraktaren. Det finns ingen verklighet oberoende av iakttagaren; verkligheten blir vad vi väljer att göra den till, precis som spegelbilden beror på betraktarens synvinkel – två betraktare ser aldrig exakt samma spegelbild, även om de står sida vid sida.”
      ”Men om det då är vi själva som skapar vår verklighet, hur kommer det sig då att den verklighet vi lever i är så grym? Varför kan vi inte leva i fred med varandra? Varför finns ondskan? Och varför håller vi på att ta kål på vår planet?”
      ”Jag har talat om det. Det beror på att kunskapen har gått förlorad och att rädslan har fått för stor makt. Varje företeelse – ond eller god – som får fäste i människans medvetande tenderar att växa i omfång. Tror vi att världen är ond blir den ond. Väljer vi att tro gott om våra medmänniskor och håller fast vid den tron även när allt vi ser är motsatsen, så medverkar vi till en positiv spiral som till sist förverkligar vår tro – våra tankar blir självförverkligade när vår tro övergår till övertygelse. Nu inför hotet om en global miljökatastrof visar sig okunskapen både som en känsla av maktlöshet – hos dem som tar hotet på allvar – och som ren dumhet och egoistisk girighet hos dem som har värdslig makt men missbrukar den. Att kunna göra gott men inte vilja, och att vilja men inte tro sig kunna, är båda effekter av okunskapen och har lika stor del i skapandet av vår verklighet. Vi skördar vad vi sår både i tanke och gärning. Dumhet, ondska, maktlöshet, rädsla är alla negativa mentala krafter som påverkar både den andliga och den mentala och den fysiska verkligheten. Den fysiska världen är ett resultat av alla mentala krafter, och allt är en del i helheten. Ingen del är någonsin separerad från det hela. Varje del innehåller helheten...”
      ”Som ett hologram?” undrade Hayden innan han insåg att hologram knappast ingick i en regnskogsindians världsbild.
      ”Ungefär” sa Anante och fick Hayden att ompröva sina idéer om vad som kunde ingå i en regnskogsindians världsbild. ”Varje skärva i ett krossat hologram innehåller hela bilden. Liksom varje cell i kroppen innehåller DNA för hela kroppen. Och som en skadad gen kan skada hela kroppen kan våra tankar påverka hela verkligheten. Okunskapen är som en skadad gen i hela mänskligheten och kan leda till att mänskligheten utplånar sig själv och allt levande på denna planet. Vi måste tro på det vi vill tro på. Ondskan i form av våld mellan nationer, eller mellan individer – till exempel – finns för att vi tror på den och den växer för att vi när den med uppmärksamhet.”
      ”Men vi kan väl inte bara strunta i ondskan?”
      ”Nej, vi ska aldrig acceptera ondskan, men den kan inte motverkas med våld eller hat; det är negativa krafter som endast skapar mer rädsla och ondska. Men vi kan försvaga och till sist utplåna ondskan genom att ge mer uppmärksamhet till det Goda. Genom att med kärlek aldrig tvivla på att det inom varje människa finns mer godhet än ondska. Genom att med ord och handling visa att det Goda existerar och att man kan välja kärleken framför rädslan – genom att verka för det Godas makt. Det är därför jag vill sprida kunskapen om det Godas och det Sannas makt.”
      I tystnaden som följde betraktade Anante sina åhörare. Matt som satt vid hans sida drack vatten och Anante kunde se och känna att han var både fysiskt och mentalt utmattad; att på samma gång höra Anante prata ’nefianska’ och uppfatta innebörden av orden i sitt huvud och sedan vidarebefordra denna översättning belastade hans mentala kapacitet till bristningsgränsen, särskilt som det som sades var allt annat än lättsmält. Anante insåg att de inte skulle kunna hålla på så mycket längre.
      Hayden verkade också lite medtagen. Han hade verkligen ansträngt sig för att förstå och hyste inga tvivel om att Anante verkligen besatt en kunskap utöver det vanliga – och han var utan tvekan den som – förutom Matt – var mest villig att lära.
      Mitchell var ingen stor grubblare. Men han hade heller inga orubbliga ståndpunkter och förutfattade meningar, utan hade en hälsosam inställning till livet som gick ut på att ta allt som det visade sig. Eftersom den andliga dimensionen av livet sällan visade sig på ett särskilt konkret sätt, hade han därför inte ägnat många tankar åt den – men det gjorde han nu.
      Neuman hade suttit till synes oberörd och agerat kameraman, men i hans inre var han uppskakad. Anante kände till Neumans bakgrund och vilken kamp som pågick inom honom. Därför vände Anante uppmärksamheten mot honom – med en uppmuntrande blick lyckades han bryta Neumans psykologiska spärrar.
      Och så, till inte minst sin egen förvåning, bröt Neuman till sist tystnaden. ”Är då det Sannas makt detsamma som Gud?” frågade han.