Kapitel 39

”Matt, det här är farfar Ayusam”, sa Loolingi.
      Hon hade mött Matt och Anante när de sent omsider anlände till panahen. Hon verkade inte sur fastän de var sena, utan välkomnade dem med glada skratt och kramar.
      Matt hade lagt märke till den äldre mannen som stod några meter bort och iakttog dem. Matt var ganska säker på att han inte hade sett den mannen förut, men han hann inte fundera på det innan åskvädret slog till.
      Han och Anante hade precis bara hunnit ett par steg in i panahen och Loolingi skulle just till att ge Matt en kram när en blixt flammade upp och förblindade honom. Den åtföljande omedelbara knallen fick honom att studsa en halvmeter. Sekunden senare brakade regnet ner precis bakom ryggen på honom med ett rassel som fick honom att instinktivt huka sig och han höll på falla över Loolingi.
      Hon skrattade så hon kiknade och hängde sig om halsen på honom, vilket fick honom att definitivt gå ner på knä.
      När han hade kommit till sans igen upptäckte Matt att det inte regnade på honom och häpet kunde han konstatera att regnet vräkte ner en halvmeter bakom honom, men där han stod föll inte en droppe. Det var som om en osynlig mur skilde panahen från skogen och regnet. Han fick emellertid inte förundras alltför länge över detta fenomen innan Loolingi drog honom med sig och han stod framför den gamle mannen.
      Matt förstod inte Loolingis ord, men han kände igen namnet Ayusam. Han och Anante hade ju pratat om honom bara någon timme tidigare. Men Ayusam skulle ju vara hundrafemtiosju år gammal och den här mannen såg ut att vara på sin höjd sjuttio. Matt tittade frågande på Anante.
      ”Ja, det här är min farfar Ayusam”, bekräftade Anante.

      Matt tittade på mannen igen. Även om han var lite rynkig och hans drygt axellånga hår hade några grå slingor så såg han pigg och mycket myndig ut. Han hade en stark utstrålning av värdighet och livsvisdom, men också nyfikenhet och värme. Och liksom Anante hade han en diyate och en bergkristall hängande på bröstet, men inte ens en fjäder i håret, och i just denna enkelhet kunde Matt känna och imponeras av den Sanna makt som denne man besatt. Utan att veta hur han skulle tilltala Ayusam bugade Matt och sa: ”Det är en ära...”
      Ayusam la en hand på Matts axel och sa något som Matt inte förstod.
      Anante översatte. ”Han hälsar dig välkommen och vill lära känna dig eftersom du är min vän

En stund senare satt Matt med Loolingi i knät tillsammans med Anante och Ayusam och några till och åt och drack och försökte samtala. Några andra höll till en bit bort och höll igång med musik och sång och något spel som gav upphov till glada skratt och besvikna stönanden.
      Ayusam ville vet allt om Matt och även några andra kom med frågor. Problemet var att Matt inte förstod deras språk. Det var bara Anante och Vakuni som pratade engelska och de fick agera tolkar. Vinaja pratade portugisiska och det språket behärskade även Matt mycket bra, så henne kunde han också prata med.
      Efter en timme eller så tog Ayusam Matts händer och sa god natt. Även de andra drog sig tillbaks till sina hängmattor och kvar blev bara Matt och Anante. Det hade blivit natt och mörkret var totalt förutom de små lyktor av diyate som var upphängda vid hängmattorna – och som släcktes efterhand – och den eldstad av diyate de satt bredvid och som glödde med ett rödgult skimmer. Ibland lystes hela himlen och skogen upp av ett sprakande, osande fyrverkeri av blixtar och smällarna tycktes få själva marken att skälva.
      Matt hade frågat Anante om fenomenet med den osynliga muren och fått veta att det var ett verk av den samlade viljan i panahen.
      ”Så egentligen behöver ni inga regnskydd”, konstaterade Matt.
      ”Ibland låter vi det regna även över oss. Vi har regnfester och firar regnet, för utan det skulle det ju inte finnas någon regnskog för oss att leva i. Alla älskar att dansa i regnet och många låter det regna över deras sovplats, fast med regnskydd.”
      ”Ja, jag tycker också om att sova med regnet smattrande på taket eller fönsterblecket.”
      ”Då kan vi ordna det så.”
      Sedan började Matt prata om Ayusam.
      ”Det är så mycket jag vill fråga honom om...”
      ”Ja, han har mycket att berätta. Du får prata med honom i morgon.”
      Matt nickade. ”Det är bara så synd att jag inte förstår hans språk. Jag förstår inte Loolingi heller, eller någon annan som inte pratar engelska eller portugisiska. Jag vet att åtminstone några pratar en carib-dialekt – de kunde prata med Victor och Tejo, men det här språket... Det är inte ’nefianska’ heller, va? Det låter inte som det språk du pratade när de andra var här och jag skulle tolka. Jag menar, jag förstod ju inte ’nefianska heller, utan det var ju du som översatte direkt i min skalle, eller hur?”
      ”Det var inte riktigt så...”
      ”Men, varför kan jag inte prata med de andra på det sättet?” Språkförbistringen var alltid en orsak till frustration i mötet med nya kulturer och folk – det hade Matt lärt sig sedan tidigare. Samtalade man om vardagliga företeelser kunde man ändå kommunicera rätt effektivt med bara teckenspråk och ett begränsat ordförråd, men här, där samtalen gärna rörde sig om abstrakta saker, så blev det definitivt mycket knepigare.
      ”För det första är jag den ende som pratar ’nefianska’”, sa Anante. ”Farfar kan det också, men han låter av sina egna orsaker bli. Loolingi kan också några ord – det har hon tjatat sig till från mig. För det andra brukar vi inte kommunicera telepatiskt med någon som inte själv besitter den kunskap som är nödvändig. Jag gjorde det med dig bara för att jag ville ha dig som en buffert mellan Miss Gibbons och mig själv – och för att kunna prata med dig utan att någon annan förstod. Men jag ska lära dig att förstå och kunna prata med alla i familjen. Då kan du prata med farfar eller vem som helst utan att jag är med.”
      ”Men du, det tar flera månader att lära sig behärska ett nytt språk åtminstone någorlunda...”
      Anante tittade överseende på Matt. ”Jag har inte sagt att du ska lära dig ett nytt språk...”
      ”Nähej? Vad är det då jag ska lära mig?”
      ”Att lyssna.”
      Matt bligade lite klentroget på Anante. ”Att lyssna? Vad...?”
      ”Vi tar det i morgon.” Anante reste sig upp och drog upp Matt på fötter.
      Är det något fel på min hörsel, undrade Matt för sig själv medan de gick till sina hängmattor. Visserligen skulle det inte förvåna mig om jag blev hörselskadad av åskknallarna, men för en stund sedan kunde jag i alla fall höra musiken och sången och skratten... eller? Är det något jag missar?
     
      Efter frukost nästa morgon tog Anante Matt med sig in i skogen. De gick till den plats där Anante tidigare hade pratat med Matt, Hayden, Neuman och Mitchell.
      ”Jag hoppas ormen är borta nu...” sa Matt.
      ”Å, den finns säkert här, men den gör oss inget.”
      De satte sig på den kullvälta stammen eftersom den mossbevuxna, lövtäckta marken var alldeles för sur efter nattens regn. När regnet hade upphört visste inte Matt, han hade somnat snabbt trots åskan, och när han vaknade sken solen.
      ”Nu”, sa Anante. Han satt med ena foten på stammen, med händerna knäppta på knäet, och det andra benet dinglande. Han tittade tålmodigt på Matt som hade besvär med att hitta en bekväm sittställnig, och utan att falla ner. Till sist valde han Anantes variant. ”Nu, ”upprepade Anante, ”ska jag lära dig att lyssna...”
      ”Du påminner om en lärare jag hade...” sa Matt lite anklagande.
      Anante log överseende. ”Brukade du avbryta honom också?”
      Matt grimaserade och såg skuldmedveten ut.
      Anante skrattade. ”Det gör inget. Men nu vill jag i alla fall att du lyssnar. För du ville väl lära dig?”
      Matt nickade.
      ”Du säger att du inte förstår vårt språk. Men vad är egentligen ett språk? Ord är bara flyktiga ljudvibrationer, de har ingen substans och är därför inte ens fysiskt verkliga och än mindre andligt verkliga. Ord är i själva verket bara platta skuggor av vad de försöker förmedla. En skugga har bara form men ingen volym. När du lyssnar på orden ser du bara skuggan och du behöver en referens för att kunna tolka skuggan till något substantiellt, något begripligt. Om du är duktig på att lyssna använder du inte bara hörseln utan också synen och kanske även intuitionen. Språket är inte bara ord utan också medvetet eller omedvetet kroppsspråk, och det här känner du väl till eftersom det hör till ditt yrke att vara lyhörd även för det språket.
      Men när du bara har orden att tillgå blir det svårare. Även om du kan språket så kan du misstolka orden, eller snarare deras innebörd. Är det ett främmande språk, fast besläktat med ditt eget, kan du i bästa fall gissa dig till vad vissa ord betyder. Men är det ett alldeles nytt språk som inte liknar något du känner till, då kunde du lika gärna vara döv. Men det finns ett sätt. Du ska lyssna med dina Sanna sinnen till ordens Sanna innebörd bakom deras bristfälliga symbolik. Lyssna till källan. Lyssna med själens öron.”
      Matt såg framför sig bilden av en lysande kula med gigantiska öron.
      Anante skrattade. ”Den var rätt bra!”
      ”Så du den?” Matt häpnade.
      ”Det var inte tankeläsning om du tror det. Jag såg din bild därför att du såg den. Eftersom du såg den så existerade den. Och eftersom den existerade så kunde jag se den. Men kolla nu då.”
      I Matts huvud förvandlades bilden och han såg ’själsöronen’ snurra som propellrar runt den lysande kulan. ”Gjorde du det där?” frågade han skrattande.
      ”Japp. Börjar du förstå hur jag menar att du ska lyssna?”
      ”Möjligen teoretiskt, men... Jag ska alltså inte haka upp mig för mycket på själva orden utan försöka uppfatta innebörden, genom att... hitta kranen till pipelinen? Den Sanna källan?”
      ”Precis. Och det gör du genom att öva”, sa Anante på ’nefianska’ utan att ge en direktöversättning.
      Matt skulle just till att fråga vad Anante sagt, när han kom på att det var inte så han skulle göra.
      En timme senare hade han till sin egen häpnad kunnat konstatera att han kunde uppfatta innebörden snarare än bara orden. Om än lite luddigt ibland.
      Anante förklarade att det spelade ingen roll vilket språk Matt själv talade – han behövde alltså inte lära sig något nytt språk – eftersom Loolingi, eller Ayusam, eller vem som helst som kunde konsten att ’lyssna’, inte brydde sig om själva orden, utan bara om innebörden.
      ”Och när du verkligen till fulländning har lärt dig att lyssna på det här sättet, så kan ingen någonsin lura eller bedra dig med sina ord – du genomskådar all falskhet.”
      När de kom tillbaks till panahen sa Anante: ”Pröva nu med Loolingi.”
      Matt behövde inte söka efter Loolingi, hon kom skuttande och tog hans hand. Hon tittade Matt djupt in i ögonen och sa: ”Följer du mig och hämtar honung?” Och för första gången kunde Matt förstå hennes ord. Matt kastade en blick på Anante som nickade nöjt och gick därifrån.
      ”Visst, jag följer gärna med”, sa Matt och lyfte upp Loolingi på sina axlar. ”Om du visar vägen...”
     
      ”Du hörde musiken”, konstaterade Anante leende när Matt sökte upp honom någon timme senare. ”Det syns på hur dina öron spinner runt.”
      ”Mina fysiska öron, eller själsöronen?”
      ”Båda.”
      Matt satte sig ner och flinade brett.
      När han och Loolingi hade gått in i skogen hade hon börjat sjunga en av sina små egenhändigt improviserade sånger och Matt hade lyssnat med sina ’själsöron’ och till och med kunnat hänga med i refrängen, vilket inspirerade Loolingi till att hela tiden hitta på fler verser. Till slut bidrog Matt även till verserna med så tokroliga texter att Loolingi närapå ramlade ner från hans axlar.
      Sedan hittade de honungsgömman och fyllde kalebassen de hade med sig.
      På hemvägen började Loolingi nynna en melodi utan ord. Matt kopplade i alla fall in ’själsöronen’ och det var då han hörde musiken.
      Han stannade till och Loolingi som skuttade ett par meter framför honom stannade också för att se varför han hade stannat. Hon slutade nynna, men musiken hördes fortfarande, vagt men omisskännligt. Matt tittade sig omkring för att försöka lokalisera varifrån ljudet kom, men det tycktes komma från alla håll. Och de var för långt från panahen för att det skulle kunna komma därifrån.
      ”Hör du musiken, Loolingi?” frågande han.
      Hon skrattade. ”Det är ju min musik!” Och så skrattade hon ännu mer åt Matts konfunderade min.
      ”Din musik? Gör du musiken? Hur?”
      Först verkade hon tycka att det var en väldigt korkad fråga, men sen förklarade hon att all musik fanns överallt och att hon bara sammanställde delar av den till sin musik. Och släppte ut den igen. Det var tydligen inget som krävde någon särskild koncentration heller, eftersom hon kunde prata samtidigt. I själva verket var detta musikskapande lika självklart och naturligt som att andas för Loolingi.
      ”Men hur kan jag höra det?” undrade Matt.
      ”För att nu har du lärt dig att lyssna, Matt”, förklarade Loolingi förnumstigt och berättade att musiken alltid fanns där om man bara kunde lyssna.
     
      ”Jag är faktiskt imponerad av hur lätt du lärde dig att lyssna”, sa Anante när Matt hade berättat färdigt. ”Du kan prata med farfar nu om du vill. Han är där borta.”
      Matt tittade mot den plats där Ayusam satt och pratade med Vinaja och hennes och Anantes mamma Sitara, som ju också var Ayusams sonhustru.
      ”Kan inte du följa med?” frågade Matt Anante.
      ”Varför? Du kan prata med honom själv nu.”
      ”Jo, kanske, men... Jag känner mig lite blyg...”
      ”Det behöver du inte vara. Han är bara en vanlig människa – om än äldre än de flesta – han blir bara glad om du pratar med honom.”
      ”Ja, men...” Matt började plocka bland löven på marken. ”Jag har funderat på en sak...”
      ”Mhm?”
      ”Varför är jag egentligen här? ”
      ”Du är här därför att du ställer frågan. Om du inte var här skulle du inte ställa den frågan. Men var du än är kan du ställa den frågan och svaret skulle bli detsamma.”
      ”Ska det föreställa ett svar?” muttrade Matt och blängde varnande. Ibland kunde han bli nästan hysterisk av Anantes obegripliga svar.
      ”Okej”, sa Anante. ”Du är här därför att du har en uppgift att fullgöra. Vilken din slutliga uppgift är, måste du själv komma fram till. Men under tiden vill jag att du är min länk till den stora världen. Till att börja med vill jag att du söker upp några personer när du åker härifrån.”
      Matt höjde på ögonbrynen. Ett så konkret svar hade han inte väntat sig. ”Var finns de personerna?” frågade han lite tvekande.
      ”I USA och i Kanada.”
      Matt nickade lättat. ”Då så. Jag var rädd att jag skulle behöva åka jorden runt...”
      ”Det kan bli senare...”
      ”Men vilka är de här personerna? Och varför ska jag söka upp dem?”
      ”Det handlar om personer som jag tror kan hjälpa oss att sprida kunskapen om det Goda och det Sanna. Och en person känner du redan...”
      ”Jaså?”
      ”Minns du när du opererades, när du var fyra år?”
      ”Nja... Det var ju ingen höjdarupplevelse, så jag har nog förträngt det mesta.”
      ”Men minns du inget positivt från tiden på sjukhuset?” undrade Anante ändå.
      Matt funderade. ”Det var en sköterska där”, sa han slutligen, lite trevande. ”En stor svart kvinna – åtminstone upplevde jag henne som väldigt stor då... I femtiofemårsålder kanske... Jag minns att hon var väldigt snäll, men sträng också. Jag hade en kolossal respekt för henne, men... Ja, hon var snäll.”
      Anante nickade. ”Ja, hon var snäll. Hon älskade alla barnen som om de var hennes egna, oavsett hudfärg. Och hon var femtiosju år då...”
      ”Du vet vem jag menar?” sa Matt överraskat.
      ”Javisst. Jag var ju där. Och hon var översköterska på barnintensiven. Hon var där nästan jämt och såg till barnen. Även på sin lediga tid alltså, vilket irriterade en del sköterskor som kände det som om hon inte litade på att de skötte sitt jobb. Men hon var bara så mån om barnen.”
      ”Men vad hette hon...?” Matt rannsakade sitt minne utan att komma på det.
      ”Hon brukade säga: ’Kalla mig...’” började Anante.
      ”Tant Gloria!”