Kapitel 36

I fjärran hördes åskmuller, men ovanför två gläntor i den amazonska regnskogen var natten stjärnklar. I den ena gläntan matchades stjärnhimlen av ett klot av små eldsflammor. På håll såg det ut som svärmande eldflugor, men när man tittade efter noga såg man att det var små barkbitar som brann en kort tid för att genast avlösas av nya.
      ”Jag klarar inte det här”, flämtade Matt och kastade uppgivet barkflisan in i klotet.
      ”Men titta då!” utropade Vakuni när barkbiten började flamma.
      ”Försök inte lura mig, det var du som gjorde det.”
      Vakuni ryckte på axlarna. ”Gör så här”, sa han, kastade upp en barkbit i luften och blåste på den. Den började genast brinna.
      ”Varför sa du inte det genast?”, sa Matt med tydlig ironi. Han kastade upp en ny barkbit, blåste på den och den landade på hans näsa. Och stannade där. Men den brann inte.
      Vakuni och Achalah skrattade så de trillade omkull.
      ”Anante, hjälp mig!” ropade Matt. ”Jag tror de mobbar mig.”
      Anante satt en bit vid sidan av och hade roat iakttagit ungdomarnas lek. ”Äsch, de försöker bara stila”, sa han. Han kom närmare och satte sig intill Matt. ”Jag ska visa dig hur det går till.” Han höll upp en barkbit framför Matts ögon. ”Vad ser du här?”
      ”En barkbit.”
      Anante pekade på klotet med de brinnande barkbitarna. ”Vad ser du där?”
      ”Brinnande barkbitar.”
      Anante höll upp den första barkbiten igen. ”Vad ser du här?”
      Matt höjde på ögonbrynen, men svarade: ”En inte brinnande barkbit.”
      ”Där har du problemet.”

      ”Jaha?” Matt såg ut som ett frågetecken. ”Anante, jag är för trött för att tänka. Vad menar du?”
      ”Hur ska du kunna skapa en världsbild med brinnande barkbitar om du bara ser icke brinnande barkbitar?”
      Matt hade inget svar. Han blinkade bara trött.
      ”Titta en gång till på den här barkbiten. Vad ser du?”
      Matt stirrade på barkbiten.
      Anante sa: ”Säg: Jag ser en brinnande barkbit.”
      ”Jag ser en brinnande barkbit”, sa Matt utan större övertygelse.
      ”Lite mer tillit, tack. Ser du inte att den brinner?”
      Efter några sekunders intensivt stirrande sa Matt med betydligt mer övertygelse: ”Jo, nu ser jag att den brinner.” I samma ögonblick flammade barkbiten upp.
      Anante kastade den in i klotet som fortfarande underhölls av Vakuni och Achalah. ”Så går det till”, sa han. ”När du kan se det blir det förverkligat.”
      ”Men, egentligen såg jag det inte. Jag ville, men...”
      ”Jag vet. Jag hjälpte till lite. Jag ville bara förklara att det är den metoden man bör använda för att åstadkomma det man vill. Det räcker inte bara med viljan, man måste verkligen se det. Men jag tror du behöver sova nu

Men Matt kunde inte somna. Natten var varm och kvav och han var tacksam för att ha sluppit sina fuktiga och otympliga kläder. Det ländkläde med tillhörande bälte som han fått av Anante var mer lämpat för det rådande klimatet. Det skulle förmodligen regna dagligen under de två veckor han skulle bli kvar men det hade han räknat med och han ångrade inte att han hade stannat. Att hans värdfolk hade en fenomenal förmåga att hålla irriterande insekter borta var i alla fall ett stort plus. Matt hade frågat Anante hur de bar sig åt. Vi säger till dem, hade han fått till svar. Vi säger till insekterna att hålla sig borta, för deras egen skull. Jamen, självklart!
      Men trots att varken insekter eller regn plågade honom just nu, så kunde Matt inte somna. Han kände sig liten och ensam där han låg och stirrade upp i stjärnhimlen. Anante låg i hängmattan intill, tillräckligt nära för att Matt skulle kunna sträcka sig fram och röra vid honom. Vakuni och Achalah hade också uppsökt sina hängmattor, liksom Dirham och Susila som Matt nu visste att mannen hette. Inte det minsta ljud antydde att någon annan än Matt själv och nattdjuren var vaken. Men han behövde få svar på en fråga och kanske var Anante vaken ändå.
      ”Anante?”, viskade han.
      ”Ja, Matt?”
      ”Finns världen?”
      ”Ja.”
      ”Okej. Det var bara det jag ville veta.”
      Men en stund senare kom en ny fråga: ”Har världen en början och ett slut?”
      ”Ja.”
      ”Var det en ’Big Bang’?”
      Anante vände sig i hängmattan och lät diyaten lysa upp hans ansikte så Matt kunde se honom. ”Orkar du med hela historien?”
      ”Är den lång?”
      ”Några miljarder år. Men jag kan ta snabbversionen

Och så började Anante förklara.
      ”De som forskar och försöker förklara världen är begränsade av rum-tiden”, sa han, ”och de kan inte förklara vad som ligger bortom, före och efter denna dimension – bara spekulera. Det fanns varken tid eller rum före den händelse som benämns ’The Big Bang’. Men det fanns något. Något som inte är begränsat av den fysiska rumtiden. Universum uppstod inte bara av en oförklarlig slump ut tomma intet. Det universum vi lever i är bara en ljusstrimma som sipprar genom ett litet, litet hål i den rullgardin som stänger ute ljuset från Sanningens dimension. Men det finns fler hål och fler ljusstrimmor och om vi öppnar ögonen för dessa glimtar av Sanningen ser vi mer och mer av den kompletta bilden och våra chanser att hitta Sanningen ökar exponentiellt tills vi är helt upplysta.”
      ”Säger du att det inte bara finns ett universum?”
      ”Det finns oändligt många.”
      ”Är de oändliga i sin stuktur också?”
      ”Nej, den fysiska verkligheten är begränsad i rum-tiden.”
      ”Men vad är det då som finns utanför?”
      ”Sanningen. Ljuset. Den gränslösa verkligheten.”
      Matt suckade. ”Och jag är alltså för begränsad för att kunna förstå det där?”
      ”Nej. Du är en del av det fysiska universumet men liksom allt annat i detta universum är du en strimma av Sanningen. Du och detta universum är liksom bara en smal remsa av det spektrum som utgör hela ljuset, det vita ljuset. I det vita ljuset ingår alla färger och varje del av detta spektrum är en del av helheten och kan bli ett med helheten. För att kunna förstå den gränslösa verkligheten måste vi införliva varje del av spektrum i vårt ljus. Helt enkelt acceptera allt som verkligt och sant. Man måste öppna ögonen, ta av sig solglasögonen och dra upp persiennerna.”
      ”Persiennerna?”
      ”Jag ska ge dig en bild. Tänk dig ett slutet svart rum – ett tält av tunn, men tät, väv. Där finns absolut inget. Men så uppstår ett litet, litet hål i väven och en smal strimma ljus tränger in i det svarta rummet. Det var ’The Big Bang’, eller snarare skaparlusten som är själva fundamentet i Sanningens natur, som skapade hålet. Ljusstrimman är vårt universum och består av en enda färg av hela Sannings-spektrumet. Ljuspartiklarna sprider sig och det går några miljarder år. De intelligenta varelser som föds till detta universum tittar på dess färg och säger att så här ser verkligheten ut. Men på andra håll uppstår också hål i väven – kanske tidigare, kanske senare, kanske samtidigt – och ljus med andra färger strömmar in i tältet. Ljusstrimmorna är mycket, mycket tunna, men förr eller senare börjar ljuspartiklar från olika strimmor beblanda sig med varann och de intelligenta varelser som lever i dessa världar börjar se nya färger.
      Om de verkligen är intelligenta accepterar de detta nya och införlivar det i sin världsbild. Om de är mindre intelligenta säger de kanske att ’så där kan det inte vara, det passar inte in i vår världsbild’, och sätter upp persienner som filtrerar allt oönskat ljus. Eller så kanske de helt enkelt är färgblinda och ser allt i grått och tycker att det är meningslöst att försöka förklara något eftersom ingenting ändå går att ändra på. De verkligt intelligenta, de som accepterar och välkomnar alla nya färger och tankar, de behöver inte heller förklara något – de bara vet. De känner inte hela Sanningen, men de har rivit ner persiennerna, kastat solglasögonen i soptunnan och öppnat ögonen.”
      ”Så”, sa Matt och försökte se bilden, ”hela den fysiska världen, med ett oändligt antal universa, befinner sig bildligt talat i ett svart tält och utanför skiner solen med full kraft. Är det så du menar?”
      ”Ja.”
      ”Hur kommer man ut ur tältet?”
      ”Om man håller ögonen öppna kan man haka på en ljuspartikel som sveper förbi...”
      ”Jamen, naturligtvis...”
      ”Känner du dig som en ljuspartikel?”
      ”Nej, jag känner mig som ett dammkorn som yr omkring i ljuset från dig och begriper ingenting.”
      ”Okej, vi kan ta den bilden. Ljuspartiklar är rätt koncentrerade och stabila och vet vart de är på väg. Människor är som dammpartiklar som irrar runt utan att ha mycket hum om vart de är på väg. Om vi nu struntar i att dammpartiklar är större än ljuspartiklar så kan vi tänka oss att en dammpartikel kan haka på en ljuspartikel, och då blir ju den dammpartikeln genast mer fokuserad och får en tydligare riktning i sitt liv. Bara det är ju en förbättring, eller hur?”
      Matt nickade.
      ”Och du inser att de som håller ögonen öppna har större chans att hitta en ljuspartikel att haka på? Även om ett virrigt dammkorn kan råka på en ljuspartikel av en ren slump så tror jag inte man ska hoppas för mycket på den chansen – dessutom trillar man nog av ganska snart i det fallet... Men om du hänger kvar så kommer ditt medvetande att klarna alltmer när du känner att du vet att du är på väg någonstans – även om du inte vet vart...”
      ”Men jag befinner mig fortfarande i det svarta tältet, eller?”
      ”Ja, men du kommer inte att bli uttråkad under resan, för det finns fortfarande mycket att upptäcka där. Förr eller senare kommer emellertid rum-tidens begränsning att orsaka en förändring. I stora drag kan man säga att en av tre saker kommer att inträffa. I, säg... niohundranittioniotusen niohundra-nittioåtta fall av en miljon, så kommer ljuspartikeln och du att studsa mot väggen och göra en ny resa genom tältet. Med största sannolikhet ramlar du dessutom av ljuspartikeln och blir ett irrande dammkorn igen...”
      ”Menar du... att jag återföds, eller?”
      ”Precis.”
      ”Men vad händer med de där två fallen på miljonen som inte studsar tillbaks då?”
      ”Jo, en av dem gör precis det du frågade efter; den partikeln lyckas hitta en glipa mellan trådarna i tältduken och åker raka vägen ut i ljuset.”
      ”Wow! Men är det bara ren tur, eller går det att påverka?”
      ”Allt går att påverka. Matt, jag har sagt det så många gånger; vi skapar själva vår verklighet. Med medvetenhet, fokusering och tillit kan du hitta glipan i väven och styra din ljuspartikel dit.”
      ”Okej. Utan tvivel och med fullständig tillit, jag vet, men... Okej, den sista miljondelen då?”
      ”Den sista miljondelen är de som förändrar världen. Det är de som styr sitt ljus så att det studsar tillbaks i exakt samma spår som det kom på.”
      ”Nu förstår jag inte...”
      ”De reser bakåt i tiden och kan förändra historien.”
      ”Det är väl ändå inte... Okej, allt är möjligt. Men är det bra att göra så?”
      ”Den som har förmågan att göra så, verkar för det Godas och det Sannas makt, därför kan det inte vara fel.”
      ”Skulle det kunna vara bättre att göra så än att styra genom glipan ut i ljuset?”
      ”Inget är bättre eller sämre, det är upp till var och en som har förmågan att göra det valet att bestämma vilket han eller hon vill göra. Men det är inte många som kan göra det sista valet och de flesta av dem kan bara göra om sitt eget senaste liv.”
      ”Men man skulle kunna gå längre bakåt i tiden?”
      ”Ja, det är möjligt. Men rum-tidens begränsningar skapar en väldigt seg och klibbig massa som är jäkligt svårforcerad.”
      ”Har du provat?”
      ”Nej, men andra har berättat.”
      ”Men ta till exempel Andra Världskriget – det är ju inte särskilt långt bort; det ligger fortfarande inom många människors egen livstid – varför har ingen återvänt och förhindrat det?”
      ”Det har gjorts.”
      ”Vad då? Allt som hände har ju hänt – vi lever ju i en värld som i mycket är resultatet av just detta krig... eller?”
      ”Det har hänt. Men det har också inte hänt – av olika orsaker – i andra, parallella, världar.”
      ”Mhm... Men... Nu blir det för svårt för mig...”
      ”Okej, vi hoppar över det. Låt mig istället fråga: vad vill du göra?”
      ”Jag? Vad då? Hur då?”
      ”Vill du fortfarande åka raka spåret ut i ljuset, eller vill du se dig om några varv till, eller vill du förändra historien?”
      ”Jag tror ju inte att jag är kvalificerad till att vare sig ta snabbtåget ut i ljuset, och än mindre att förändra historien, så...”
      ”Du är kvalificerad – alla är kvalificerade – det handlar bara om...”
      ”… att bestämma sig...?”
      ”Precis.”
      ”… och aldrig tvivla.”
      ”Du kan det där nu.”
      Matt skakade på huvudet. Han var inte alls säker på att han vare sig kunde något, eller ens verkligen förstod något. ”Men vad är det egentligen för ljuspartiklar du pratar om – som man kan haka på?” sa han efter att ha funderat lite. ”För jag antar att det inte är vanligt solljus. Är det andra människor, sådana som du, som är mer andligt upplysta?”
      ”Sådana människor, liksom olika religioner, kan fungera som ’ledtrådar’”, förklarade Anante. ”Men de reflekterar bara det verkliga ljuset. Om du befinner dig i det totala mörkret och så stiger fullmånen upp över horisonten, då kanske du tror att det är det Sanna ljuset, för månskenet lyser ändå upp mörkret och gör att du kan se. Men om du ser månen från en annan vinkel så upptäcker du att baksidan ligger i skugga – fullmånens sken är bara en reflektion av ljuset från den verkliga ljuskällan – solen. Om du tittar på solen från alla håll så ser du ingen skugga – det är lika ljust hela vägen runt. Det är så du känner igen den Sanna ljuskällan och det är den du ska söka efter.
      När du träffar på en människa eller en religion som verkar lysa upp mörkret så ska du titta på denna människa eller religion från alla sidor. Du kommer att hitta skuggor – mer eller mindre – och du kommer att inse att om än de lyser starkt så är de inte källan. Många människor och alla religioner reflekterar Sanningens ljus och ju ljusare, vitare, ljus, desto mer av det totala ljusets spektrum reflekterar denna människa eller religion. En del har ett ljus som består av bara en färg och det ljuset är dunkelt och opålitligt. Du kommer inte att hitta någon som reflekterar det kompletta ljuset eftersom tältduken – rum-tidens begränsning – är för tät för att släppa igenom de storvågiga delarna av Sanningens ljus. Men eftersom den fysiska världen är en begränsad reflektion av den verkliga världen kan du få en ledtråd till var du ska söka källan när du studerar dess reflektioner.
      Du är en del av både den fysiska och den Sanna verkligheten och det ljus du ser hos andra är en reflektion av ditt eget ljus – du och alla andra levande varelser är både ljuskällan och reflektionen. När du står inför någon som är en stark ljuskälla tar du emot av detta ljus och stärker ditt eget. Söker du dig till svaga ljuskällor minskar du ditt eget ljus. Men ljuset är obegränsat om du lär dig fylla på från huvudkällan – det Sannas makt. Det var vad vi gjorde i meditationen tidigare. Men egentligen behöver man inte resa någonstans för att hitta källan. Varje människa har en egen pipeline, det gäller bara att hitta kranen.”
      ”Och den letar man förslagsvis efter... var?”
      ”Där.” Anante sträckte sig fram och satte handen mot Matts bröst. ”I hjärtat. I själen. I utövandet av det Godas makt.”
      ”Var din egen ledstjärna, alltså...”
      ”Ja, varför ska man gå över ån efter vatten, som man säger? Sov nu och vet att du inte alls är så obetydlig som du envisas med att tro.”
      Matt sträckte ut handen och tog Anantes hand. ”Tack, Anante. God natt

Fem minuter senare: ”Anante? Varför tycker min mamma inte om mig?”