Kapitel 34

De var nästan framme vid panahen när fick Miss Gibbons sökare signalerade om att ett samtal väntade. Hon bar själv på Haydens ryggsäck så hon sa åt de andra att fortsätta medan hon tog samtalet. Det var ett kodat texmeddelande den här gången också och hon svarade på samma sätt innan hon stoppade undan telefonen igen och skyndade efter de andra.
      Hon hann ifatt dem precis när de kom fram till panahen. ”Wittley!” flåsade hon efter språngmarschen. ”Fråga Anante hur vi snabbast och enklast tar oss till deras förra panahe, och hur snart vi kan vara där.”
      ”Vilka vi? Neuman tar sig ingenstans idag...”
      ”Det är mitt bekymmer. Fråga.”
      Svaret blev att till fots skulle det ta större delen av dagen, flodvägen skulle gå betydligt snabbare.
      ”Men vi har inga båtar och jag har inte sett att de har vare sig båtar eller flottar heller. Kan vi få hjälp att bygga en flotte?”
      Anante lovade att en flotte skulle byggas och bad några av männen i panahen att leta efter lämpliga stockar, och lianer att binda samman dem med.
      Neuman togs omhand av Vinaja och Sitara i en hydda och Miss Gibbons litade på att han blev väl omhändertagen även om hon inte visste vad det var de gjorde. Under samvaron med kvinnorna hade hon kommit att inte bara lita på Vinaja utan till och med tycka om denna kvinna som var både så olik och lik henne själv. Hon visste fortfarande inte var hon hade Anante och det störde henne; hon kände att hon inte hade kontroll över situationen. Men hon uppskattade i alla fall Anantes integritet och ärlighet. Att de verkligen skulle få ta med sig sfären var ändå något hon hade svårt för att riktigt tro på och hon höll hela tiden ett vakande öga över den – hon hade tömt sin egen ryggsäck och packat ner sfären i den, inlindad i en skjorta – samtidigt som hon organiserade avfärden.

      Matt talade om att han skulle stanna kvar i regnskogen, oavsett vad Miss Gibbons tyckte om det, och bad att få låna ljudinspelaren för att tala in ett meddelande till sina föräldrar. Miss Gibbons tyckte att det var idiotiskt av honom att stanna, men resten var ju då en ovanligt bra idé – om han klargjorde att det var helt och hållet hans egen idé att stanna i djungeln, så kunde hon avhända sig allt ansvar för hans väl och ve i fortsättningen, och det var hon bara tacksam för. Men han fick snällt finna sig i att sitta bredvid henne och tala in sitt meddelande. Matts argument om att det var privat bet inte på Miss Gibbons. Efter han hade talat in meddelandet skulle han kunna återfå sitt privatliv, men än så länge var det hon som hade ansvaret och han hade bara att lyda.
      ”För det förstår du väl, att om du går någonstans och pratar in meddelandet, så kommer jag naturligtvis att lyssna på det sedan och skulle det då visa sig att du har sagt något opassande, så kanske jag råkar radera det eller så... Och det vill vi väl inte?”
      ”Du är så jävlig, Miss Gibbons, men jag tycker om dig ändå”, sa Matt och tog emot apparaten med ett leende.
      Hon skakade på huvudet och började studera satellitbilderna som hon hade haft med sig.
     
      Flotten var bara halvfärdig när det började regna. Det fullkomligt vräkte ner och blixtar och åskmuller avlöste varann i täta intervaller. Miss Gibbons började bli orolig. Om regnet höll på länge skulle det äventyra deras avfärd; att sitta oskyddad på en flotte i det här regnet klarade ingen av – det gick knappt att andas i skyfallet – och sikten var i bästa fall fyra-fem meter. Det mest oroande var emellertid att den tidigare så stilla porlande floden hade börjat förvandlas till en virvlande fors som kunde bli farlig att ge sig ut i.
      Men Anante försäkrade henne om att regnet snart skulle upphöra och även om floden steg så skulle de kunna ta sig fram rätt säkert på flotten. Däremot kunde det inte bli fråga om en så stor flotte som Miss Gibbons hade hoppats på. Några skulle bli tvungna att gå till fots till den gamla panahen.
      Miss Gibbons fick göra upp nya planer. Att bygga ytterligare en flotte var inget alternativ; bara att hitta och dra hem fler stockar skulle ta alltför lång tid, eftersom de här miljöaktivisterna till indianer vägrade hugga ner träd – de tog bara rätt på redan fallna stockar. Att få hämtning där de var, var av både praktiska och taktiska orsaker inte heller något alternativ – gläntan var för liten för en helikopter och floden både för strid och för smal och stenig för ett sjöflygplan och dessutom ville man inte dra uppmärksamheten till platsen. Det enda alternativet var faktiskt att några måste gå till fots.
      Efter lite resonerande med Anante och övriga inblandade blev resultatet att Hayden och Mitchell skulle gå, och även om Victor och Tejo gärna hade stannat längre så var de tvungna att följa med tillbaks till Guyana och de fick också finna sig i att gå till upphämtningsplatsen. Anante bad två unga män bli vägvisare till dem. Själv skulle han följa med på flotten för att ta hand om Neuman som nu var vid medvetande men febrig och yr. Miss Gibbons hade ansvaret för sfären och ville snabbt få den i säkerhet. Två av flottbyggarna skulle sköta navigeringen och se till att de tog sig helskinnade genom forsarna. Miss Gibbons hade försökt hävda att hon och hennes team själva skulle kunna hantera flotten – så att de alla skulle kunna komma med, men hon hade tvingats inse att de behövde någon som visade var den andra gläntan låg, eftersom den inte skulle vara synlig från floden, och att sju personer på flotten, varav en sjuk, skulle bli för riskfyllt.
      Så snart regnet började lätta lyckades Miss Gibbons, på sitt tredje försök, att kontakta högkvarteret i Langley och förklara situationen. Sedan skickade hon iväg dem som skulle gå för att de skulle få ett litet försprång. De hade ätit och även packat lite proviant för färden.
      I sista minuten bestämde sig Matt för att följa med dem. Anante hade förklarat att han inte skulle vara tillbaks förrän dagen därpå eftersom han skulle se så att alla kom fram och iväg utan problem, och de skulle inte kunna ta sig tillbaks med flotten, så han och de andra männen skulle övernatta i den gamla panahen och gå tillbaks nästa morgon. Det fick Matt att känna sig så övergiven att han beslöt att det var värt lite strapatser bara han fick vara nära Anante.
      När de skulle gå kom Achalah och tog över som vägvisare från en av dem som ursprungligen var tilltänkta för det jobbet. Den andre vägvisaren hette Vakuni och visade sig kunna lite engelska, vilket fick Miss Gibbons att blänga på alla – och mest på Anante – men hon bet ihop och skickade iväg sina kollegor och deras följeslagare. När de hade försvunnit bland träden insåg hon att hon inte hade någon tolk längre.
      ”Men jag slår vad om att du också kan engelska”, sa hon till Anante och stirrade utmanande på honom.
      Han log sitt retfullt överseende leende och hon visste med ens att hennes misstanke hade träffat alldeles rätt.
      ”Du, din...” sa hon och hötte med fingret åt honom. Men hon log – lite sammanbitet, men ändå. Hon skakade på huvudet och tänkte på hur mycket hon hade sagt i tron att han inte begrep ett ord. Sedan gick hon för att prata med Vinaja och se hur det var med Neuman.
     
      Två timmar senare var flotten klar och sjösatt. Neuman bars ombord och Miss Gibbons tog sin egen och Neumans ryggsäck och hjälptes upp på flotten av Dirham som var en av dem som skulle styra farkosten.
      Strömmen var ganska strid, men Vinaja som stod på stranden och vinkade av dem tillsammans med Loolingi och flera andra, försäkrade att det inte var någon fara; floden vidgade sig en bit längre ner och skulle därmed bli lugnare.
      ”Vi ses om fjorton dagar!” ropade Vinaja till sist.
      ”Javisst!” svarade Miss Gibbons och kände en ovanlig känsla som hon motvilligt erkände troligen var skuld – för att hon kanske ljög. Det går över när jag kommer hem, tröstade hon sig med. Jag har blivit hjärntvättad av för mycket godhet på sistone.
     
      Achalah hade tagit ledningen genom skogen och de hade inte kommit långt innan han tog Matt i handen och började prata med honom. Matt förstod inte ett ord och försökte förklara det. Achalah ryckte på axlarna, skrattade och pratade vidare.
      ”Vakuni kanske kan...” prövade Matt med, men Vakuni var långt bakom dem och var fullt upptagen med att prata med Hayden, så Matt ryckte också på axlarna och lät Achalah prata på. När Achalah verkade fråga något svarade Matt med vad som helst och det var tydligen helt tillfredsställande; ibland när han drog till med någon lustighet skrattade Achalah som om han förstod vad Matt hade sagt, men Matt fick aldrig något klart svar på frågan om Achalah verkligen förstod.
      Frustrationen över att inte förstå ökade flerfaldigt när Matt tog av sig sin våta skjorta och Achalah blev mer än lovligt närgången. Att så kallade naturfolk, som inte var vana vid främlingar med annan hudfärg och hårfärg, visade en oblyg nyfikenhet var Matt van vid och han hade lärt sig att vara tolerant, åtminstone till en viss gräns, så länge det bara var ren nyfikenhet.
      Men det var inte alls den sortens nyfikenhet som Achalah visade. Det intresse Achalah visade honom var av den sort som Matt hade mött på de gaybarer han vid enstaka tillfällen besökt, och som han även då kunde känna sig lite obekväm med – så länge det bara var blickar gick det an, men att någon tog på honom hade han väldigt svårt för att hantera. Att hålla Achalah i handen hade inte besvärat honom, för han visste att det inte betydde något speciellt. Men nu utsatte Achalah honom inte bara för, vad Matt uppfattade som utmanande, blickar – han la händerna på hans bröst, klämde på hans överarmar och kände på hans hår, allt med ett uppskattande småleende. Matt visste han inte alls vad han skulle tro eller hur han skulle förhålla sig.
      Att Achalah dessutom såg oförskämt bra ut gjorde inte saken lättare. En fulländad, om än inte fullväxt, kropp, bländvita tänder, häpnadsväckande långa och täta ögonfransar för att vara indian, och så den där glimten i ögonen. I själva verket var han nästan en kopia av Anante, bara yngre och mer utmanande – och med mer flätor och fjädrar i håret.
      Matt hörde någon ropa på honom och han vände sig om. Det var Mitchell. ”Jag tror du har fått en pojkvän”, sa han med ett retsamt leende.
      ”Lägg av”, sa Matt och tog på sig skjortan igen. ”Det vet väl du som umgås med indianer att de kan vara närgångna ibland...”
      ”Tja... Men som han ser på dig... Jag har sett på er, hand i hand...”
      ”Ja, ja, vi är polare, jag och Achalah. Eller hur?” Det sista sa han till Achalah som nickade och log brett och började dra iväg med Matt igen.
      ”Vad snackar ni om?” undrade Hayden som hade kommit ikapp tillsammans med de andra.
      ”Jag tror att Matt har fått sig en pojkvän”, sa Mitchell.
      ”Men så trevligt”, sa Hayden och Matt kände sig tvingad att vända sig om och blänga på dem.
      Victor och Tejo fnissade och började babbla på sitt carib-språk och Matt stönade uppgivet; han förstod en hel del av vad de sa. Tydligen förstod Achalah också för han började också fnissa.
      ”Ni är ju alldeles knäppa allihop”, klagade Matt och tittade frågande på Achalah.
      Achalah blev genast mer allvarlig och sa något som lät viktigt och som Matt naturligtvis inte förstod ett ord av.
      Matt tittade vädjande på Vakuni som för övrigt var den ende som inte hade skrattat åt honom och situationen.
      ”Achalah säger att han tycker om dig, Matt”, sa Vakuni på tämligen felfri engelska. ”Han har en annan vän, men han vill gärna bli din vän också.”
      ”Där hör ni”, sa Matt. ”Han vill bara bli kompis med mig, så det så.” Och så tog han Achalah i handen och började gå igen.
      Men han hörde Hayden fråga Vakuni vad han menade med ’vän’ i det här sammanhanget. Vilka känslor handlade det om? Hur intim vän kunde man vara innan det övergick i något mer komplicerat förhållande – ett kärleksförhållande? Förekom det att män umgicks med andra män på samma sätt som de umgicks med kvinnor?
      ”Varför frågar du inte rakt på sak?” kunde inte Matt låta bli att säga. ”Fråga om män har sex med andra män, eller kvinnor med kvinnor för den delen. Jag tror inte att Vakuni eller Achalah blir särskilt besvärade av sådana frågor. Faktiskt”, fortsatte han och bestämde sig för att gå till botten med hela diskussionen, ”så är det vi med vår pryda uppfostran som blir generade. Det finns många kulturer där sådana här saker är helt naturliga. Där gränsen mellan vänskap och kärlek kanske inte alls existerar. Där vänskap är verklig kärlek och den kärleken kan uttryckas genom att man har sex med varann när man känner för det och oavsett vilket kön vännen och man själv har. Det vår trångsynta kultur kallar onaturligt är i själva verket det mest naturliga. Vi så kallat civiliserade människor, är i själva verket hjärntvättade till att förneka allt naturligt och inrätta oss efter påhittade moralregler som bara är en mental tvångströja som ska göra oss fogliga och skuldmedvetna. Det finns snart inga naturliga människor kvar. Inte ens här i regnskogen går de säkra för skam- och skuldpredikarna som kanske tror att de gör en välgärning, men som faktiskt begår ett slag folkmord när de pådyvlar oskuldsfulla och rena människor sin version av moral. Om Achalah har en pojkvän – enligt vår definition av ordet – eller inte, spelar ingen roll. Och hur han uttrycker sin vänskap spelar ingen roll. Det som spelar roll är att vi är för trångsynta för att inse att det inte behöver vara – eller snarare; inte borde vara – någon skillnad mellan kärlek och vänskap och att alla uttryck för denna kärlek och vänskap är rätt och aldrig i något sammanhang fel.” Herregud, jag låter som Anante, tänkte Matt och flämtade av utmattning.
      Det blev knäpp tyst. Med sitt agiterade föredrag hade Matt till och med fått den närmaste omgivningens apor och fåglar att tystna.
      Mitchell och Hayden såg lätt chockade ut. Victor och Tejo såg konfunderade ut. Vakuni nickade knappt märkbart och hans småleende och varma blick avslöjade att han både hade förstått och uppskattat Matts tal. Achalah började applådera, sedan tog han fram en Cetana-frukt ur sin packning, satte den i Matts händer och gav honom en snabb kyss på munnen.
      ”Tack”, sa Matt, inte helt på det klara med vad han tackade för. Achalah tog hans hand igen och drog iväg med honom under de regndroppande palmerna och jakarandaträden som släppte violetta blommor över dem.