Kapitel 19

Miss Gibbons hade vaknat av ett ohyggligt oväsen. Hon hade omedelbart haft en pistol i vardera handen och snabbt varit på väg ut ur tältet. Det hade tagit ett par sekunder innan hon kunnat lokalisera det värsta oljudet till en plats ovanför henne men så fick hon syn på vrålapan som sjöng kärlekssånger i gryningen. Ur skogens djup hördes en kör av kanske ytterligare ett dussin sångare. Det var ingen vacker sång, och den enda effekt den hade på Miss Gibbons var att hon fick en svårbetvingad lust att skjuta den fördömda apan som faktiskt fanns inom skotthåll. Det var med största sannolikhet samma kör som hållit koncert föregående kväll också och redan då hade det kliat i avtryckarfingret, men till slut hade de ändå tystnat. Och hon insåg att det förmodligen skulle skapa onödiga konflikter i relationen med lokalbefolkningen om hon började skjuta apor. Fast om de hade uppskattat helstekt vrålapa till frukost, skulle jag ha kunnat imponera med min pricksäkerhet, tänkte hon och säkrade pistolerna.
      Hon såg ut över gläntan. Solen var på uppgående, luften var fortfarande jämförelsevis sval och en flimrande dimma svepte över floden och in bland träden och suddade ut alla konturer. Allt var stilla, inte ens ett löv rördes och hon förvånades över att ingen annan tycktes ha blivit störd av de vrålande aporna som plötsligt tystnade och efterlämnade en onaturlig tystnad. Miss Gibbons kände sig obehaglig till mods och rös till. Hon fick för sig att hon var ensam på platsen, att indianerna hade smugit iväg under natten och lämnat henne och... Varför var det ingen som rörde sig?

      Med bultande hjärta och med pistolerna åter osäkrade smög hon fram mot Haydens hängmatta som var närmast. Han låg på mage med ena armen hängande utanför. Hon stirrade på honom i hopp om att se något som antydde att han levde. Hon ryckte i hans arm – ingen reaktion. ”Hayden!” väste hon och knuffade på honom.
      Han lyckades vända sig om utan att ramla ur hängmattan, plirade yrvaket, mumlade något obegripligt och la armen över ögonen och somnade om.
      Miss Gibbons grimaserade och tillät sig en suck av lättnad. Sedan gick hon förbi Mitchells hängmatta. Han snarkade lätt och rörde på sig lite.
      Hur det var med Neuman i hans tält brydde hon sig inte om att kolla – förmodligen sov han lika obekymrat som de övriga. Hon gick runt tältet och närmade sig två hängmattor. I den ena låg en kvinna och ett barn, i den andra en man. Alla sov. Okej, de är kvar, tänkte hon, men gick vidare. Det låg sovande indianer i alla hängmattor. Hon kom fram till den plats där Matt hade satt upp sin hängmatta och han fanns också på plats. Men det fanns en tom hängmatta – Anantes.
      ”Miss Gibbons.”
      Hon svängde runt och såg Anante stå en bit bort. Han stod på en solbelyst fläck som hon nyss hade passerat och runt honom skimrade dimman i rosa, guld och violett. Bergkristallen på han bröst avgav ett blåaktigt sken trots att den inte träffades av solljuset. Eller var det den andra stenen?
      Han var så fulländad i sin naturlighet. Han var inte längre än hon och inte heller mer muskulös, bara precis så där som unga män av naturen är försedda med väldefinierade muskler, utan att de behövde tillbringa flera timmar i veckan på gymmet – som hon gjorde. Och hemma, där hon kunde jämföra sig med andra amerikanska kvinnor och även män, så var hon stolt över sin vältrimmade kropp och hårda muskler, men nu... Nu kände hon sig grotesk. Hon hade lagt märke till att alla i den här indianbyn såg så naturliga och sunda ut – vilket förståss var precis vad de var – ingen övervikt men heller inga överutvecklade muskler. Och nu insåg hon hur onaturlig hon själv var. Men hemma i USA, i detta land där allt handlade om konkurrens och tävlande så gällde det att vara störts, bäst och vackrast – med alla medel. Och kunde man inte vara vackrast kunde man vara störst – fet eller groteskt muskulös. Och kunde man inte vara bäst på att vara bra, kunde man vara bästa på att vara dålig. Och kunde man inte bli älskad och respekterad för att man var snäll och trevlig, kunde man bli avskydd och åtlydd genom att vara otrevlig – och det var Johnna Gibbons bra på. Och ingen anande hur mycket hon föraktade sig själv för det. Ingen utom möjligen Anante. Trots att hon för många år sedan förträngt sin kvinnliga intuition så kunde hon inte undgå att känna sig avslöjad inför honom – naken intill själen.
      Och där stod han nu, oändligt vacker i sin fulländade naturlighet och fascinerande skrämmande i all sin vänlighet och tolerans.
      ”Anante”, sa hon och gick mot honom samtidigt som hon fäste pistolerna i bältet bakom ryggen. ”Det är visst bara du och jag som är vakna här”, fortsatte hon på spanska. Om jag ändå kunde prata med dig, tänkte hon. Hon stannade framför honom. ”Förstår du vad jag säger?” frågade hon utan större förhoppning.
      Han log sitt enerverande och liksom överseende leende, men sa inget. Istället gjorde han tecken åt henne att följa med.
      De gick till hyddan med eldstaden och Miss Gibbons upptäckte att det fortfarande fanns glöd. Hade Anante eldat under natten, eller? Han tecknade åt henne att sätta sig och sedan satte han sig själv en bit ifrån.
      Solen nådde inte in i hyddan och Miss Gibbons visste inte riktigt vad hon skulle tycka om situationen. Hon visste inte vad Anante ville henne och att sitta med honom i en halvmörk palmbladshydda medan alla andra sov som drogade, gjorde henne både nervös och nyfiken. Trots att han med sin finlemmade kropp och midjelånga hår inte alls var hennes typ, hade han en starkt manlig utstrålning som hon inte kunde förneka – och det skrämde henne att han kunde väcka till liv känslor som hon trott sig förträngt för evigt efter flera år av celibat.
      ”Ja, här var det ju varmt och skönt”, sa hon och höll händerna över glöden som för att värma sig. ”Inte för att det är särskilt kallt förståss. Ibland vet jag inte om jag svettas eller om det bara är luftfuktigheten som gör att jag känner mig som en klibbig groda. Om det inte var för att jag måste ta hänsyn till mina kollegor så skulle jag gärna slänga kläderna och klä mig i bara en sån där pärlkjol... ” Hon insåg att hon babblade men att bli sittande i en pinsam tystnad skulle hon inte klara av. ”Vem är du egentligen, Anante? Vet du, jag tyckte jag såg en aura runt dig när du stod där ute. Men det kanske bara var något slags regnbågsfenomen på grund av dimman. Eller? Och de där stenarna du har”, hon pekade på dem, ”jag förmodar den ena är en bergkristall, men vad är den andra? Är det samma material som i yxorna? Var det diyate det hette? Är det något som finns här i trakten? Du sa att Nefi hade lärt er använda det...”
      Anante lyssnade artigt och uppmärksamt och utan att säga något – och utan att avslöja att han förstod varje ord. Han hade velat träffa henne på tu man hand en stund och att vrålapan hade suttit ovanför hennes tält var ingen tillfällighet. Han visste att hon var en skeptiker som misstrodde allt som hon inte kunde förklara och att hon aldrig skulle vika från sin pragmatiska inställning inför sina kollegor. Inför dem skulle hon aldrig erkänna att hon var förvirrad, rädd eller förundrad. Ändå hade hon genast när de träffades – och till sin egen förvåning – anat att Anante hade förmågor som hon egentligen inte trodde på. Att hon erkände för Anante att hon hade sett auran var också ett framsteg, men hon trodde ju inte att han förstod vad hon sa. Och det var just den här möjligheten att visa henne saker som hon inte ville tro på som var anledningen till att han hade väckt henne och tagit med henne till hyddan.
      Att hon började prata om stenarna gav honom ett utmärkt tillfälle att demonstrera en av diyatens egenskaper. Hon hade rätt i att stenen han hade runt halsen var av samma material som yxorna, men diyaten hade fler användnings-områden än så.
      ”Diyate”, sa han och nickade. Och så plockade han upp ett av de glödande kolen i eldstaden. Han höll den i handen helt obesvärat och hon flämtade till av häpnad.
      Anante sträckte fram sin andra hand mot Miss Gibbons och försökte förmå henne att hålla fram sin hand men hon var misstänksam. ”Det är inte farligt”, sa han fast han visste att hon inte förstod orden. Han hoppades att hon åtminstone skulle vara lyhörd nog att uppfatta tonfallet. ”Jag tänker inte skada dig. Nefi skänkte oss diyate för att vi skulle nyttja det i det Godas tjänst.”
      ”Jag förstår inte vad du säger, Anante”, sa Miss Gibbons och Anante kunde se hur frustrerad hon var – hon hade i alla fall uppfattat orden Nefi och diyate och ville gärna veta mer om detta. ”Vi måste väcka Matt så att han kan tolka. Förstår du? Matt?”
      Anante förstod. Han visste att hon ville veta allt om Nefi, men själv ville han prata om det Godas och det Sannas makt. Och det fanns fyra alternativ. Det första var just att anlita Matt som tolk, men det skulle göra Miss Gibbons mindre mottaglig eftersom hon skulle koppla på den hypereffektiva ledarrollen som inte gav något utrymme för känslor och eftertänksamhet. Det andra alternativet innebar att Anante avslöjade att han mycket väl förstod, och kunde göra sig förstådd, på spanska, eller till och med engelska. Det skulle naturligtvis ha varit det enklaste, men det skulle också väcka frågor som han inte var beredd att svara på än. En annan möjlighet var att tala direkt till hennes medvetande som han gjorde med Matt, men den möjligheten var inget som Anante ens övervägde, även om den skulle vara den absolut effektivaste. Så det fjärde alternativet var det som Anante hade beslutat sig för; han skulle låta Miss Gibbons se lite av vad det Godas och det Sannas makt innebar. Att verkligheten skapas av medvetandet.
      Han skakade på huvudet. ”Nej. Bara du och jag.” Han rörde lätt vid hennes hand, försökte få henne att slappna av.
      Med stor tvekan sträckte hon fram handen. ”Om du bränner mig, så...”
      ”Visst, Johnna, då skjuter du mig”, log Anante.
      Även om hon antog att det bara var ett ord i Anantes språk – för han visste ju inte att hon hette Johnna – så fick det ordet henne att släppa lite på vaksamheten och innan hon hann reagera hade Anante lagt det glödande stycket i hennes hand.
      Hennes första impuls var att rycka undan handen, men till sin bestörtning märkte hon att det inte gick. Det var inte så att Anante höll fast hennes hand – han bara nuddade vid fingrarna – men hennes arm tycktes inte alls vara kopplad till hennes vilja längre, och det skrämde henne lika mycket som tanken på att bli bränd. Med sin andra hand försökte hon komma åt att slå undan kolstycket, eller vad det nu var, men hon nådde inte fram eftersom armen var utsträckt åt sidan. Gud, min hand kommer att brännas sönder utan att jag ens känner det, tänkte hon och började istället famla efter en pistol.
      ”Anante, vad gör du?” skrek hon och riktade pistolen mot han huvud. ”Ta bort den där saken från min hand, annars skjuter jag!”
      Anante tittade lugnt på henne. Hennes reaktion var inte oväntad men ändå en besvikelse; han hade hoppats att hon skulle känna större tillit till honom. Pistolen utgjorde emellertid inget hot eftersom den fortfarande – henne ovetande – var funktionsoduglig. ”Du vill inte skjuta mig”, sa han lugn och fortsatte titta på henne tills hon inte kunde hålla pistolen stadigt och hon sänkte armen.
      Då tog han bort diyaten från hennes hand och i samma stund återfick hon kontrollen över armen och handen.
      Hon tittade på handen och det fanns inte den minsta brännblåsa. Hon knöt handen och sedan tittade hon igen. Med en frågande och skamsen uppsyn tittade hon på Anante
      Anante log urskuldande. ”Jag vet att du är rädd för eld, Johnna”, sa han. ”Jag vet att du föraktar din rädsla. Jag vet att du ser det som en svaghet att visa din rädsla – att bejaka dina känslor. Du avskyr att förlora kontrollen. Men det är ingen svaghet, Johnna. Det är en styrka att kunna säga: Jag är rädd. Det är en styrka att trots rädslan våga släppa kontrollen och med tillit ge sig in i det okända. Men du kan aldrig lita på andra om du inte litar på dig själv, Johnna.”
      Han la diyaten på marken mellan dem. ”Med din rädsla skulle du ha bränt dig på den”, fortsatte han trots att hon inte förstod ett ord. ”Men det är inte diyaten som bränner; det är din rädsla för att bli bränd som skadar dig. Om du tror på det onda blir du skadad, men med fulländad tillit till det Goda behöver du aldrig vara rädd. Den här gången skyddade jag dig, men nästa gång måste du lita till dig själv”
      Hon tittade på diyaten och sedan på Anante. ”Jag såg kvinnorna grilla bananer i den här... glödbädden, eller vad det nu är, i går. Och jag kan känna värmen... Varför brände jag mig inte? Det är något trick, eller hur? Så du säger att det här är diyate?” Hon pekade på biten på marken.
      Anante nickade.
      ”Och det där är också diyate”, fortsatte hon och pekade på den sten Anante hade hängande på bröstet.
      Han nickade igen.
      ”Och yxorna var av samma material. Jag förstår inte vad det är för material, eller hur ni får det att glöda utan någon annan värmekälla... Och bananerna blev grillade, men jag brände mig inte... Är glöden bara en kvardröjande optisk effekt, fast värmen har försvunnit?” Hon höll handen över glödbädden, sedan höll hon handen över det stycke som Anante plockat ut och som låg för sig. Hon fick en snilleblixt och lyste upp. ”Aha! Nu tror jag att jag förstår! Det är när de ligger flera tillsammans som de blir heta!”
      Hon hade hittat en förklaring som var tillräckligt trovärdig för att vara logisk och därmed var hon nöjd. Anante kunde inte annat än låta henne tro att det var så.
      ”Okej, då försöker jag.”
      Men hon tvekade. Biten på marken var fortfarande rödglödgad och hur logisk hon än tyckte att hennes förklaring var, så gnagde ändå ett litet tvivel. Och hon var verkligen livrädd för att bränna sig. För hon kunde ju ha fel – det kunde faktiskt vara ett trick från Anantes sida, varför hon inte brände sig när han la den där saken i hennes hand. Hon tittade på honom men han avslöjade ingenting. ”Jag vet inte hur de gör de som går på glödande kol – är det ett trick eller ren viljestyrka?” sa hon. ”Ska jag bara tro att jag inte bränner mig? Fast när du la stenen i min hand trodde jag att jag skulle bränna mig, och ändå gjorde jag inte det... Fan också!”
      Hon tog ett djupt andetag och grabbade snabbt tag i diyaten. I sin beslutsamhet att inte visa sig rädd dröjde det två sekunder innan hon insåg att det hon höll i handen var hett som ett glödande järnstycke. Med ett tjut släppte hon diyaten och såg med fasa på sin hand. Fingrarna var täckta av stora blåsor och mitt i handflatan var ett stort öppet sår med svarta kanter av sönderbränd hud. Helt handfallen av chock kunde hon bara utstöta små jämrande ljud.
      Anante flyttade sig närmare. Han omslöt hennes hand med sina händer och såg in i hennes ögon. Hon snyftade och såg på honom med vädjan i blicken. ”Vad gjorde jag för fel?”
      ”Du tvivlade”, svarade han.
      ”Hjälp mig”, sa hon.
      ”Om jag säger att jag kan hela dig, tror du på mig då? Litar du på mig fastän jag lät dig skadas?”
      Hon förstod inte ett ord men nickade.
      ”Bra.” Han tog bort sina händer och hon blundade; hon ville inte se det hemska.
      Men hon insåg snart att hon inte kände någon smärta och tvingade sig att öppna ögonen och se på handen. Hon skulle aldrig erkänna det, men i det ögonblicket förstod hon till fullo relevansen i uttrycket ’att tappa hakan’.
      Aldrig på många år hade hennes hand varit så slät och mjuk. Inte ett spår av några brännskador och till och med valkarna var borta. Jag drömmer, tänkte hon rationellt. Jag sover än och har en synnerligen levande men absurd dröm. ”Eller hur?” sa hon till Anante som ryckte på axlarna och log sitt vanliga irriterande leende.
      Sedan tittade hon på den andra handen och såg att den hade sina välkända valkar kvar – också ett resultat av alla timmar i träningslokalen. ”Det här är jag”, sa hon till Anante och höll upp handen. ”Jag har jobbat för att bli den jag är.”
      ”Det är inte du”, svarade han och högg snabbt tag i den handen på samma sätt som med den brända.
      ”Hörru!” protesterade hon.
      Han släppte taget och hon tittade på handen. Den var lika slät och felfri som den andra.
      ”Det där är du”, sa han och nickade nöjt.
      Hon blängde på honom, sedan skrattade hon. ”Du är rolig du, Anante. Men jag vet att det här är en dröm, och snart vaknar jag och allt är som vanligt, eller hur?
      Han ryckte på axlarna.
      ”Det är så”, sa hon med stor beslutsamhet.
      ”Visst”, sa han.
      Då uppenbarade sig en skugga i öppningen till hyddan. ”Jaså, är det här ni är?” Det var Hayden. ”Vi trodde ni hade rymt...”
      ”Hayden!” utbrast Miss Gibbons och ställde sig upp. Hyddan hade inte ståhöjd så hon fick huka sig medan hon tog sig förbi Anante och ut till den nu helt solupplysta gläntan. ”Det var då på tiden att någon vaknade här...”
      ”Vi har varit uppe ett tag...” sa Hayden och när hon såg sig om upptäckte hon att det var liv och rörelse överallt. ”Frukosten är klar och jag skulle hämta dig... Hur länge har ni suttit därinne?”
      ”Ja, det...” Hon tittade på klockan men den hade stannat. ”Förbannat, klockan har lagt av!”
      ”Tja, vem behöver hålla reda på tiden här?” undrade Hayden och slog ut med händerna.
      ”Jag behöver det”, muttrade hon.
      Anante kom ut ur hyddan och överräckte en pistol till Miss Gibbons. Till sitt stora förtret kände hon att hon rodnade när hon tog emot den. Anante log konspiratoriskt och gick därifrån.
      Hayden tittade efter honom, sedan såg han på Miss Gibbons. ”Vad hade ni för er därinne, egentligen?”
      Miss Gibbons hade också stirrat efter Anante, men nu vände hon sin isblå blick mot Hayden. ”Det är inget som angår dig”, sa hon mycket tydligt.
      ”Men varför har du en pistol med dig?” Han hade inte sett att hon hade en till fästad i bältet.
      ”Säg att jag kommer strax”, sa hon bara och avfärdade honom med en knyck på huvudet.
      ”Okej, okej”, sa han och gick.
      Miss Gibbons blev varse både försynta och mindre försynta blickar från olika håll och hon stoppade raskt pistolerna i benfickorna på shortsen. Sedan vände hon på klacken och gick mot sitt tält.
      Hon kastade en snabb, diskret blick på sina handflator och sedan tittade hon en gång till.