Kapitel 35

De hade inte särskilt långt kvar, enligt Vakuni, när någon drog ur proppen och himlen återigen tömde en av sina reservoarer och fick själva skogen att kippa efter andan.
      ”Fan, man skulle kunna drunkna på torra land här!” flämtade Hayden.
      ”Var ser du något torrt land här?” undrade Mitchell som försökte låta bli att fundera över vilka intressanta varelser som kunde tänkas frodas i hans kängor just nu.
      ”Du vet vad jag menar; vi står inte precis i vatten upp över öronen, men jag tror att det är minst lika mycket vatten som luft som följer med i varje andetag...”
      Det idoga regnandet gjorde också den lövtäckta marken hal och förrädisk och de tvingades ta det försiktigt för att inte någon skulle skada sig, och de kom fram till mötesplatsen nästan en timme senare än beräknat. Då hade ösregnet övergått i ett stilla strilande.
      En halvtimme innan de var framme hade de hört något som lät som en helikopter och Hayden och Mitchell hade blivit oroliga. De visste att helikoptern inte skulle stanna länge på grund av risken för upptäckt och de befarade att de skulle bli kvarlämnade. De försökte komma i kontakt med Miss Gibbons via kommunikationsradio, men misslyckades.
      ”De kommer väl tillbaks i så fall”, tyckte Matt.
      ”Jo, men...” Det fanns ju en risk för att brasiliansk militär plockade upp dem först. Och om inte annat så räknade de med en rejäl utskällning från Miss Gibbons, och de var inte helt överens om vilket som skulle vara värst.
      ”Ni är patetiska”, sa Matt. ”Är ni verkligen CIA-agenter, eller blev ni upplockade från något dagis?”
      Trötta, våta, leriga och behängda med diverse växtlighet stapplade de ut i gläntan och möttes av Miss Gibbons och Anante.

      ”Regnet”, flämtade Hayden i ett försök att förekomma Miss Gibbons utskällning.
      ”Jag vet”, sa hon bara och punkterade hela Haydens försvarstal. ”Ni får fem minuters rast, sedan måste vi vidare.”
      ”Vart då? Var inte helikoptern här?”
      ”Den kom och for. Jag skickade Neuman och sfären med den. De hade bara vågat skicka en liten helikopter och vi skulle inte ha kommit med allihop ändå. Vi har fått order om att ta oss till den plats där sjöflygplanet landade och vänta där på en möjlighet att bli upplockade.”
      ”Men Herregud!” stönade Hayden och tittade upp mot himlen. ”Hinner vi dit innan det blir mörkt?”
      ”Hinner vi bara till det ställe där vi lämnade gummiflottarna, så fixar det sig. Matt, jag har inte kunnat prata med Anante – fastän jag är alldeles säker på att han både förstår och pratar engelska.” Hon gav Anante en vass blick som han ignorerade. ”Fråga honom hur vi tar oss till det där vattenfallet.”
      ”Du kallade mig Matt”, sa Matt häpet.
      ”Så? Jag kallar dig vad jag vill. Fråga Anante om vi kan ta oss till vattenfallet på flotten.”
      Det skulle de kunna göra om de klarade av att hantera den själv; de var fem som skulle med och fler rymdes inte på flotten, men floden var ganska stillsam på den här sträckan och om de höll sig nära stranden, så de hann styra mot land innan de nådde vattenfallet, så skulle det inte vara någon större fara. Anante försäkrade dem om att de skulle höra vattenfallet i tillräckligt god tid. Han trodde inte heller att det var någon risk för att deras gummiflottar var skadade eller stulna, så de skulle nog hinna ta sig till den större floden innan det var alldeles mörkt.
      Efter en snabb måltid och ett klädombyte klev Hayden, Mitchell, Victor och Tejo ombord på flotten tillsammans med Miss Gibbons. Någon utdragen avskedsceremoni tillät hon inte, men Hayden hann i alla fall tacka Anante för att han tagit emot dem och delat med sig av sin visdom. Och han lovade att komma tillbaks.
      Victor och Tejo stakade ut från stranden och alla vinkade, även Miss Gibbons.
      ”Miss Gibbons, kom ihåg att lämna mitt meddelande till min pappa!” ropade Matt när flotten var på väg att försvinna utom synhåll.
      ”Jag lovar!” svarade hon.
      ”Och kom ihåg att sfären ska återlämnas om två veckor!”
      Men då hade de avlägsnat sig så långt att hon slapp svara.
      Matt tittade på Anante. ”Varför lät du dem ta sfären? De kommer inte att lämna tillbaks den.”
      ”Miss Gibbons har gett mig sitt löfte.” Anante pratade engelska nu när hon var borta.
      ”Det ger jag inget för”, deklarerade Matt. ”Det är inte hon som bestämmer i alla fall. Och gick Nefi verkligen med på det här?”
      ”De överlämnade beslutet och ansvaret till mig.”
      ”Kommer de att låta sig kontaktas?”
      ”Om de anser att det skulle gagna det Godas makt, ja.”
      Matt gjorde en grimas. ”Då blir det nog inte av... Men vad händer om sfären inte lämnas tillbaks?”
      ”Då hämtar jag den”, förklarade Anante lugnt.
      Matt tittade uppmärksamt på Anante och insåg genast att han menade vad han sa. ”Javisst. Jag antar att du kan gå genom metertjocka stålväggar?”
      ”Naturligtvis”, svarade Anante och skrattade åt Matts min. ”Kom.”
      ”Vad ska vi göra?”
      ”Du behöver bada.”
      ”Bada? Jag som har duschat hela dan!”
      ”Visserligen, men...” Anante plockade ett multnade löv ur Matts hår. ”Du behöver ändå bada, och jag vet ett bra ställe.”
      ”Okej. Bara du och jag, eller?”
      ”Om du vill det...”
      Matt tittade mot de andra; Achalah, Vakuni, Dirham och den andre mannen som Matt inte visste namnet på. De höll på att sätta upp regnskydd och hängmattor för natten. ”Ja... Jo, jag skulle vilja prata med dig i enrum...”
      ”Jag vet..

”Vad var det du ville prata med mig om?”
      Matt halvlåg med slutna ögon i det svala vattnet och kände sig skönt avdomnad i kroppen och trygg i förvissningen att Anante skulle rädda honom om han somnade och gled längre ner under vattnet. Anante hade tagit honom till en liten damm med förvånansvärt rent och ogrumlat vatten ett par hundra meter från gläntan. Matt hade slängt av sig kläder och skor och klivit ner i vattnet som hade precis den rätta temperaturen att svalka efter en svettig promenad, och samtidigt var varmt nog för att mjuka upp ömma muskler. Enligt Anante var det också mineralhaltigt och mycket välgörande på alla vis.
      Visserligen ville han prata med Anante – han hade hur många frågor som helst – men visste inte hur och var han skulle börja. Även om han visste att Anante inte skulle tycka att någon fråga var dum eller oviktig och trots att Anante hade talat om att han hade vidtagit tämligen drastiska åtgärder – hur det då hade gått till – för att Matt skulle komma till honom, så kände Matt sig fånig, dum och ovärdig. Och vissa frågor var han inte ens alldeles säker på att han vill ha svar på.
      Så han hade bara babblat om regnskogens dubbelnatur som paradis och helvete, och berättat lite om den senaste strapatsen. Frågat om Neuman skulle bli bra, vilket Anante lovade. Anante hade sedan sagt åt honom att slappna av så skulle han massera Matts fötter. Och Matt hade slappnat av och försökt stänga av alla tankar medan han kände effekten av Anantes massage ända upp i hårbotten. Han förlorade allt sinne för tid och rum och till och med tyngdkraften upphörde. Han märkte inte ens när Anante slutade massera hans fötter. Och när han hörde Anantes fråga hade Matt ingen aning om hur länge han hade befunnit sig i detta halvt medvetslösa tillstånd. Men när han slog upp ögonen hade den korta blå skymningen lagt sig över skogen och de ljud han hörde var nattens första sånger.
      Han satte sig upp och tittade på Anante som satt mitt emot honom på tre meters håll. Fascinerat stirrade han på stenen som lyste med ett matt sken på Anantes bröst.
      ”Här”, sa Anante och kastade något till honom.
      Matt hann inte riktigt med och fick treva efter föremålet i vattnet. När han fick upp det såg han att det var en likadan sten, fastbunden i ett smalt snöre som var hoptaget till en stor ögla. Han trädde öglan över huvudet och stenen hamnade mitt över hjärtat, lite nedanför den dunprydda bergkristall som han fått av Loolingi. Och den matta stenen började glöda på samma sätt som Anantes.
      ”Bra, nu kan jag se dig”, sa Anante.
      ”Hur fungerar det?” undrade Matt.
      ”Diyate blir vad du gör det till, ungefär som livet.”
      Matt suckade. ”Du får det att låta så enkelt.”
      ”Det är inte enkelt. Men när man har kommit på det, inser man att det är det enklaste. Det är alltid enklast att tala sanning. Vår vistelse i den fysiska världen är en slags lögn och att leva i en livslögn är aldrig lätt. Att förneka sitt sanna jag är att ytterligare försvåra detta liv.”
      ”Vill du antyda att jag förnekar mitt sanna jag?”
      ”Nej. Jag vill bara påminna om att det är du som bestämmer vad som är sant i ditt liv.”
      Matt funderade. ”Men jag kan inte undvika att påverkas av andra. Om jag existerar i deras världsbild så påverkas jag av deras sanning, och om deras sanning är starkare än min...”
      ”Det är just därför det är så viktigt att du har en sanning som verkligen är din egen. När du har byggt ett stadigt fundament behöver du inte oroa dig för att din värld ska driva iväg med strömmen, hur stark den än är. Att vi påverkas av andra är både oundvikligt och till och med nödvändigt, men om du vet vem du är och vad ditt mål är, så behöver du aldrig driva hjälplöst med strömmen; din sanning är ditt roder. Ett fallande löv, till exempel, vet att det är ett fallande löv och att dess mål är att nå marken för att förmultna och återfödas i ett nytt löv som det har gett näring åt...”
      Matt tittade upp i det nu nästan kompakta mörkret och i skenet från hans och Anantes diyate såg han ett löv falla mot honom i en vinglig men ofrånkomlig bana.
      ”Det där lövet”, fortsatte Anante, ”påverkas lätt av till exempel en vindpust. Om du blåser på det kommer det att för ett ögonblick byta kurs, kanske hejda sig, kanske landa i vattnet istället för på marken...”
      Matt blåste på lövet när det närmade sig hans ansikte. Det virvlade undan, i riktning mot Anante som fångade det i handen.
      ”… men det förlorar aldrig målet ur sikte. Förr eller senare kommer det att bli den näring som ger liv åt ett annat löv. Och ibland är den kraft som påverkar, en hjälpande kraft”, avslutade Anante och placerade lövet bland alla andra löv på marken bredvid dammen.
      ”Men”, sa Matt efter att ha begrundat detta en stund. ”Är lövet verkligen medvetet om sitt mål? Är det inte bara dess öde att falla till marken och förmultna.”
      ”Att tro på ödet är att inte tro på sin egen förmåga. Ett lövs medvetande är enkelt för att ett lövs liv är enkelt. Människor har betydligt mer komplicerade liv och därmed också mer avancerade – inte bättre men mer avancerade – medvetanden. Och – vi får aldrig ett mer komplicerat liv än vi kan hantera.”
      Matt nickade.
      ”Vad var det som hände mellan dig och Achalah?”
      Matt blev helt överrumplad och kände att han rodnade. ”Vem har sagt...?”
      ”Ingen har sagt något, men jag kunde inte undgå att känna att det var en ny laddning mellan er.”
      Matt stänkte vatten i ansiktet. ”Jaa...” Och så berättade han.
      ”Du har rätt”, sa Anante när Matt hade avslutat sin berättelse. ”Det är alldeles sant det du sa om olika syn på vad som är moraliskt och naturligt. Och Achalah har faktiskt en pojkvän, i en by några mil härifrån, en pojkvän ungefär i den betydelse du avser med det ordet. Skillnaden är att vi inte gör någon skillnad mellan vänskap och kärlek. Vi har flera ord för denna ’vänskapskärlek’ – men inget som bara betyder det ena eller det andra – skillnaden mellan orden ligger inte i känslorna eller deras intensitet, utan i hur de uttrycks. Det allmänna – neutrala – ordet, är ’shamaha’.
      ’Shamaha’ betyder helt enkelt ’kärlek’ och kan användas om såväl förhållandet mellan barn och föräldrar som mellan kompisar, älskande par och till och med förhållandet till ett älskat husdjur. ’Shamaha’ innebär en relation som kan ta sig uttryck i allt från att man hjälper varandra med vardagssysslor – utan krav och utan tacksamhetsskuld – till att man har sex – utan förpliktelser. För att förtydliga förhållandet kan man använda andra ord som är mer specifika. Om Achalah använder ordet ’shamaha’ när han säger att han vill bli din vän, kan det betyda allt från att han vill bli din kompis som han kan plocka frukt med, till att han vill bli din älskare. Och det ena utesluter inte det andra – ett ’shamaha’-förhållandes uttryck kan förändras från dag till dag – men det sker alltid i samförstånd. Achalah är beredd att ha vilket förhållande som helst till dig, men om du inte känner på samma sätt behöver du bara säga nej. Achalah blir inte sårad – han är faktiskt en av de mest bekymmerslösa och lättsamma i vår familj.”
      ”Och så har han ju redan en pojkvän, så...”
      ”Minst en. Kanske flickvänner också. Som sexpartners – i övrigt har han ett ’shamaha’-förhållande till nästan alla han träffar. Vi ser inga moraliska eller andra hinder i att ha flera ’vänner’ även för sexuella förhållanden. Vi har inga ord för otrohet och svartsjuka eftersom dessa begrepp är helt främmande för oss. Ingen äger någon annan och ingen kan därför kräva av någon annan att han eller hon ska avstå från ’shamaha’ med någon annan, oavsett hur detta förhållande uttrycks. Det handlar inte ens om tolerans, utan om ömsesidig total frihet, öppenhet och ärlighet. Att älska flera är inte fel. Och det är ingen skillnad mellan kärleken mellan en man och en kvinna, eller den mellan två män eller två kvinnor.
      Ett intimt fysisk förhållande innebär för oss inte heller nödvändigtvis att man har samlag – i själva verket är det ganska sällsynt. Det förekommer nästan bara när en man och en kvinna beslutar sig för att skapa ett barn tillsammans, och som du säkert har märkt har vi inte särskilt många barn, men varje barn är därmed också önskat och mycket älskat och omhuldat av alla.
      Nu när de andra har åkt kommer du att både se och ta del av den ’shamaha’ som finns i vår familj. Alla har varit mycket återhållsamma i sina kärleksyttringar de senaste dagarna, men alla vet att du är en av oss och du får nu räkna med att bli föremål för både kyssar, kramar och smekningar, men inte mer än du tolererar.”
      ”Okej”, nickade Matt eftertänksamt. ”Jag tror nog att jag kan vänja mig...”
      ”Å, du kommer att bli så tillvand att du får abstinensbesvär när du åker härifrån...”
      ”Måste jag åka härifrån.”
      ”Nej. Men däremot tycker jag det börjar vara dags att kliva upp ur badet. Du är nog ren nu.”
      Matt tittade på sina händer. ”För att inte säga uppblottnad... Har du någon handduk?”
      ”Nej, men vi har säkert torkat innan morgonen”, sa Anante och vred vattnet ur håret samtidigt som han klev upp ur dammen.
      ”Det var mer för att ha något att skyla mig med”, förklarade Matt medan han i skydd av mörkret försökte hitta och få på sig de fortfarande dyngsura shortsen.
      ”Låt kläderna vara”, sa Anante. ”Du kommer att börja mögla om du har på dig sånt där.”
      ”Jag tänker inte gå naken...”
      ”Det behöver du inte heller. Jag har gjort ett sånt här till dig”; förklarade Anante och pekade på sitt ländkläde. ”Och ett bälte också. Jag har det i min packning.”