Kapitel 20

Medan Matt och Hayden tvättade av sig i floden hade Mitchell och Neuman kommit ner och gjort dem sällskap. Ingen visste var Miss Gibbons och Anante höll hus och de hade diskuterat vad det kunde innebära att de båda var borta.
      ”Men hon kanske är i sitt tält ändå”, hade Mitchell föreslagit. ”Borde vi inte kolla?”
      Men ingen hade velat anmäla sig frivilligt till det uppdraget.
      Sedan hade Loolingi kommit skuttande med några små kompisar, kusiner, eller syskon. En av pojkarna bar på en sköldpadda och de två kapucineraporna och en tapirunge var också med. Barnen hoppade tjoande i vattnet tillsammans med sköldpaddan och tapirungen. Aporna stannade på ett par stenar i strandkanten och tjattrade upprört. Fjärilarna på Loolingis huvud flög upp och skingrades åt alla håll när hon kastade sig i vattnet. Det blev en minst sagt livad tillställning.
      Neuman gick upp ur vattnet under förevändning att han måste se till sin utrustning, men de andra männen stannade och lekte en stund med barnen.
      När en av kvinnorna ropade något hade de alla gått upp till gläntan och männen visades till den plats där de kvällen innan hade blivit serverade mat och nu var det åter uppdukat med ungefär samma meny.
      Hayden hade med en suck tagit på sig att se efter om Miss Gibbons fanns i sitt tält.
      Och nu såg Matt honom stanna till vid en av hyddorna. Strax kom Miss Gibbons ut därifrån och efter en stund dök Anante också upp. Matt såg att Anante gav Miss Gibbons något, men inte vad det var, och han kände att han blev – som han själv tyckte – löjligt irriterad.
      När Anante sedan satte sig ner bredvid honom försökte Matt se oberörd ut.
      ”God morgon, Matt” sa Anante och tittade forskande på honom.
      ”God morgon, Anante”, svarade Matt.
      Anante hälsade även på Mitchell och Neuman och visade med gester att de skulle ta för sig av maten. Sedan vände han sig mot Matt igen. ”Var inte svartsjuk”, sa han mjukt och strök med ett finger över Matts arm.

      Matt kände till sin bestörtning hur han rodnade upp över öronen. Han sneglade mot de andra och hoppades att de inte hade märkt något, och lyckligtvis verkade de helt upptagna av maten.
      Hayden, som just då kom fram till dem, såg lite undrande ut när han satte sig ner vid Anantes andra sida. ”Hon kommer strax”, sa han och tog sig en banan. Med en blick på Anante frågade han sedan Matt om han hade frågat Anante vad han och Miss Gibbons hade haft för sig.
      ”Frågade du inte henne?” replikerade Matt.
      ”Hon tyckte att det inte angick mig...”
      ”Och det har hon förståss rätt i”, sa Matt, fast han själv var så nyfiken att han knappt kunde behärska sig. Han tog också en banan med tanken att proppa igen munnen på sig själv. Han vågade inte ens se på Anante igen men kände hans närvaro väldigt tydligt – som en lätt stickande känsla i huden, som statisk elektricitet.
      Några minuter senare kom Miss Gibbons fram till dem och satte sig ner utan att hälsa. Hon tog en frukt och undvek blickarna, men till slut blängde hon på dem alla, utom Anante som hon nogsamt hoppade över. ”Vad är det?”
      ”Inget”, sa alla och koncentrerade uppmärksamheten på frukosten.
      Matt kom ihåg vad Anante hade sagt om att han skulle behandla Miss Gibbons med respekt. ”Jag hoppas ni har sovit gott, Miss Gibbons”, sa han.
      ”Och vad menar du med det?” replikerade hon defensivt.
      Matt blinkade till. ”Bara vad jag sa...”
      ”Hur har din egen natt varit?” fortsatte hon och ignorerade därmed Matts fråga. Och att det inte var av omtänksamhet hon själv ställde frågan, det hade Matt helt klart för sig.
      ”Jag har sovit som en stock.”
      ”Bra. Har du pratat med Anante?”
      ”Om vad då?”
      ”Vad som helst.”
      Matt tittade på Anante. Vad ska jag säga, frågade han i tanken.
      ”Säg det”, sa Anante.
      Matt vände sig till Miss Gibbons igen. ”Anante tyckte att jag var för respektlös mot dig...”
      ”Verkligen?” Miss Gibbons ögonbryn sköt i höjden och hon vågade sig på att ge Anante en snabb blick.
      ”Så jag lovade försöka bättra mig”, sa Matt.
      ”Verkligen?”
      Neuman, Mitchell och Hayden sneglade diskret på varandra och sedan på Miss Gibbons och Matt.
      ”Om du inte misstycker, Miss Gibbons...”
      Hon log syrligt och skakade lätt på huvudet. ”Gör som du vill.”
      Matt tittade på Anante. Vad var det jag sa?
      Anante log. ”Ge henne tid.”
      De ägnade sig åt frukosten och Hayden lättade upp stämningen med att berätta om Loolingi och fjärilarna.
      ”Intressant”, sa Miss Gibbons, ”men vi har intressantare saker att ägna oss åt. Vi kan behöva sticka härifrån snabbt och vi har ännu inte fått några vettiga svar på de frågor vi kom hit för att besvara. Har du över huvud taget någon idé om vad det är som försiggår här?”
      Innan Hayden hann säga något vände hon sig till Neuman. ”Och har dina apparater indikerat något som helst av intresse? Radiosignaler, strålning?”
      Matt höjde på ögonbrynen. Vad var det de var här för egentligen? Vad hade de förväntat sig att hitta? De hade pratat om telepati, men strålning...?
      Neuman skakade på huvudet.
      Hon tittade på Matt. ”Wittley, har du något att komma med?”
      ”Jag vet förmodligen mindre än du...”
      ”Du är väl medveten om att vi spelar in samtalen med Anante? Och att vi kommer att upptäcka om du har undanhållit, eller ’felöversatt’, något?”
      Matt slog ut med händerna; han hade inget att dölja. ”Visst.” Å andra sidan tvivlade han på att CIA skulle hitta någon som förstod ’nefianska’.
      ”Utmärkt. Hayden, Neuman, jag vill prata med er ’i enrum’. Wittley, hälsa Anante att vi tackar för maten och att vi vill prata med honom om en stund.”
      Hayden, Neuman och Miss Gibbons gick ner till floden, Mitchell gick för att söka efter Victor och Tejo, och Matt blev ensam med Anante. Ett piggsvin kom traskande och Anante kastade en Cetana-frukt till det. Piggsvinet tog frukten i munnen och traskade vidare. De två kapucineraporna kom skuttande därnäst och försåg sig själva, under en del kivande, av det som fanns kvar.
      Anante ropade på en av kvinnorna som höll till i utkanten av gläntan. Hon kom fram till dem och Matt kände igen henne som en av de kvinnor som serverat maten föregående afton.
      ”Matt, det här är min syster Vinaja.”
      ”God dag Vinaja”, sa Matt på ’nefianska’ och upptäckte att han kunde det. Han hade misstänkt att det bara var med Anante han kunde tala det språket, men tydligen räckte det med att Anante var närvarande. Hur och varför var en annan fråga.
      Hon log. ”Jag ser att du är en god människa, Matt”, svarade hon på portugisiska. ”Du är välkommen hos oss.”
      ”Å, tack”, sa Matt häpet.
      Loolingi kom springande och ’hennes’ apa hoppade upp på hennes axel och gav henne ett bär..
      ”Det här är min dotter”, sa Vinaja.
      ”Ja, henne har jag ju träffat...”
      Anante började prata med sin syster och systerdotter och Matt märkte att han inte förstod ett ord. Sedan gick Vinaja och Loolingi därifrån med aporna skuttande efter.
      ”Så Loolingi är din systerdotter?” sa Matt till Anante.
      ”Ja.”
      ”Har du inga egna barn?”
      ”Här är alla barn allas barn. Vi är en familj. Vi tar hand om varann och uppfostrar barnen tillsammans.”
      ”Men... Lever ni i parförhållanden, eller?”
      ”Ja, de flesta gör det. Men alla lever inte tillsammans. Loolingis pappa bor inte här, men hon träffar honom ibland.”
      ”Aha. Men du då? Har du... någon kvinna?” Matt försökte låta lagom nonchalant, men i själva verket var han mycket spänd inför svaret. Och när Anante tittade på honom kände han sig fullkomligt genomskinlig.
      ”Vi har alla ett särskilt kärleksförhållande till varandra”, svarade Anante, ”men jag har valt att inte ha den sortens förhållande som innebär att man skapar nytt liv i form av barn. Som lärare har jag ändå möjlighet att leva nära barnen och Loolingi har en särskild plats i mitt hjärta.”
      Matt var inte säker på om han hade fått svar på sin fråga men han var tacksam för tillfället att byta ämne. ”Ja, hon är speciell. Det där Hayden berättade om henne och fjärilarna... Jag fick för mig att hon faktiskt pratade med dem...”
      Anante nickade. ”Ja, hon pratar med alla djur, det är hennes speciella gåva.”
      ”Verkligen? På riktigt? Och de förstår?”
      ”Ja visst.”
      Matt skakade på huvudet. ”Det är mycket jag inte förstår...”
      Anante rörde lätt vid Matts hand och Matt kände på nytt en sorts elektrisk energi som fortplantade sig genom kroppen. ”Du behöver inte förstå allt.”
      Matt tittade på Anante. ”Men det känns som om det är något... Något som jag borde veta, men har glömt. Något om dig, Anante. Det känns som om jag har känt dig väldigt länge...”
      Anante nickade men sa inget.
      ”Den där drömmen jag hade... Var det verkligen du?”
      ”När vi blir ensamma du och jag, ska jag berätta för dig om drömmar och verklighet.”
      Matt nickade och efter en stunds fundering frågade han: ”Hur gammal är du, Anante?”
      Anante såg undrande på Matt. ”Jag är femtiotvå år. Det har jag sagt förut. Och vad gäller min farfar, som Miss Gibbons trodde var åttio år, han är faktiskt etthundrafemtiosju år. Och väldigt pigg. Han brukar leka med barnen och berätta historier, men nu är han någonstans i skogen och väntar på att dina följeslagare ska återvända hem. Och det går ingen nöd på honom där; han trivs med att ströva omkring ensam i skogen, han vande sig vid det under de femtio år då han aldrig träffade en människa. Han studerar djuren och samlar berättelser som han kan roa och undervisa barnen med sedan. Du kommer att få träffa honom, han har mycket att berätta.”
      ”Det tror jag säkert, om han är så gammal. Men du, hur... Du ser inte ut att vara äldre än jag. Hur...?”
      ”Tja, om man avstår från alkohol, tobak, kvinnor, fet mat, sena kvällar och amorteringar, så...”
      Matt blinkade klentroget.
      Anante skrattade. ”Jag skojar bara. Fast å andra sidan så avstår jag ju från det där – utom möjligen sena kvällar...”
      ”Amorteringar?” Matt hade aldrig trott att det ordet fanns på ’nefianska’.
      ”Ja, det är jag särskilt glad att slippa”, nickade Anante.
      Matt visste inte vad han skulle tro. Anante såg så seriös ut att Matt var tvungen skratta. ”Du driver med mig, va? Vad vet du om amorteringar?”
      ”De orsakar stress i form av sömnlöshet och att man måste jobba extra för att betala dem”, sa Anante, fortfarande med en min av största allvar.
      Matt var mållös; han visste inte om han skulle skratta eller skrika. ”Det står helt still i min skalle nu”, fick han till slut fram.
      ”Jag ser det”, log Anante och la armen om Matt. ”Du tänker för mycket. Du vill för mycket och du försöker för mycket. Försök att acceptera istället för att analysera. Tänk: Så är det, istället för: Varför är det så?”
      Matt kände sig smått omtöcknad av Anantes närhet och de skenande känslor denna intimitet orsakade. Han sneglade bort mot det ställe där Miss Gibbons, Hayden och Neuman stod och diskuterade dagens strategi. Han såg att de tittade åt hans håll.
      Anante tog bort armen. ”Miss Gibbons undrar vad vi pratar om”, sa han.
      ”Vad ska jag säga om hon frågar?”
      ”Sanningen, eller så ljuger du ihop något.”
      Matt blinkade till och tittade förvånat på Anante. ”Får man ljuga?” Han hade inte ens tänkt tanken. I sin vanliga tillvaro var han inte alls främmande för att ljuga, eller på olika sätt slingra sig undan obehagliga frågor, men sedan han mött Anante hade han bara varit rädd för att tvingas svara på knepiga frågor, eftersom det aldrig föll honom in att han kunde ljuga. ”Hur går det då med att jag skulle visa henne respekt?”
      ”Så länge det inte skadar någon kan det ibland vara befogat. Du skulle kunna säga att det angår inte henne vad vi pratar om, eftersom det faktiskt är så, men det låter inte bra. En liten nödlögn är ofta skonsammare.”
      ”Precis min åsikt...”
      ”Bara du inte ljuger för dig själv.”
      Matt mötte Anantes blick. Han vet, tänkte han. Han vet allt om mig. Matt kom på sig med att försöka analysera och förstå – precis det Anante hade sagt att han inte skulle göra. Acceptera, påminde han sig själv. Det är bara så. ”Naturligtvis”, sa han.