Kapitel 33

Anante hade vetat att den frågan skulle komma ända sedan han beslutat sig för att visa sfären. Redan en månad tidigare, när han befann sig i New Mexico och av misstag startade hela den händelsekedja som ledde till denna situation, så hade han tänkt på möjligheten att visa sfären för världen. Han hade vägt den potentiella vinsten mot den eventuella risken och prövat de alternativa resultaten. Hans farfar hade några dagar tidigare frågat om han hade sett framtiden och Anante hade svarat att framtiden kunde ändras. Ja, han hade sett flera alternativa framtider, men alla varianter som innebar att han visade sfären för dem som skulle komma, innebar också att frågan som Miss Gibbons nu hade ställt var oundviklig. Reaktionen på Anantes svar var däremot inte lika förutsägbar och han visste att vilket svar han än gav, så innebar det en risk.
      Han ställde sig upp och tittade forskande på Miss Gibbons. Han önskade att han hade haft tid att kontakta Nefi igen, nu när de själva hade träffat Miss Gibbons, och låta dem ta det avgörande beslutet. Men de hade överlåtit ansvaret på honom och han hade inget annat val än att rannsaka sitt syfte än en gång. Och som alla tidigare gånger kom han fram till att han med sitt syfte verkade för det Godas och det Sannas makt och att han var skyldig att fullfölja detta syfte.
      ”Ja, mitt syfte med att kalla er hit var att sprida kunskapen”, sa han. ”Men jag äger inte sfären och kan inte ge bort den. Ni får låna den i fjorton dagar, till nästa fullmåne.”
      ”Fjorton dagar? Det är lite kort, men... Visst, okej, vi lånar den i fjorton dagar...”
      ”Kan du lova att den återlämnas om fjorton dagar?”
      ”Jag lovar att jag ska göra mitt bästa...” Hon flackade lite med blicken och Anante visste att hon försökte vara så ärlig hon kunde; hon ville till varje pris få med sig sfären, men visste att det inte låg i hennes makt att besluta när – eller om – sfären skulle återlämnas.

      Anante nickade. ”Hälsa dina överordnade att du har gjort den överenskommelsen med mig. Jag ska vänta på dig.”
      ”Anante”, sa hon och gick närmare honom. ”Du skulle inte kunna tänka dig att följa med?”
      ”Nej.” Den frågan hade han också väntat sig, och svaret på den hade han aldrig tvekat om.
      ”Varför inte? Mina överordnade är mycket intresserade av att få ta del av din kunskap. Du skulle kunna göra mycket gott...”
      Anante såg att hon faktiskt menade vad hon sa, men hon var inte fri från baktankar. Tanken på att få presentera sfären för sina överordnade hade fyllt henne med falsk självkänsla och en maktberusning som gav mersmak – att presentera Anante skulle ge ytterligare bonuspoäng. För två dagar sedan skulle hon ha satt pistolen mot Anantes huvud och tagit honom med sig med våld, men hennes vistelse bland människor som så markant skilde sig från dem hon vanligtvis hade att göra med, hade mjukat upp henne och hon skulle acceptera Anantes nej om han var tillräckligt orubblig. Väl tillbaks i Langley skulle hon förmodligen återfalla till att drivas av rädslans makt och bli sina överordnades omutbara lakej igen. Om Anante följde med skulle han ensam få kämpa mot rädslans makt i en miljö där den var mycket stark och han visste att det var mycket riskabelt. Att offra sig själv på det viset skulle inte på något vis gynna hans syfte och var därför inget alternativ.
      ”Jag vet att vi har haft alldeles för kort tid på oss”, sa han. ”Men jag tror ni har fått en tillräcklig inblick i kunskapen om det Godas och det Sannas makt för att själva kunna bidra till spridandet av denna kunskap. Låt era överordnade ta del av vad ni lärt och fortsätt att utveckla er egen kunskap. Låt ljuset från det Godas makt skingra rädslans skuggor i era och era medarbetares och överordnades hjärtan. Om bara en enda kan frigöra sig från rädslans makt kan jag komma till er, men nu måste jag säga nej.”
      Miss Gibbons nickade sakta. ”Vet du om att andra kanske är på väg hit?” frågade hon.
      ”Ja. Men de kommer inte att hitta hit.”
      ”Är du säker på det?”
      ”Ja.”
      Hon nickade igen; minnet av hur de själva kommit vilse och övertygelsen om att det var Anantes verk, fick henne att tro honom. ”Och det här är den enda sfären?”
      ”Ja.”
      ”Men vi kan alltså kontakta Nefi utan din hjälp?”
      ”Ja. Om de är villiga.”
      ”Okej. Det var tråkigt att du inte ville följa med, men jag antar vi får försöka klara oss ändå... Mitchell, tar du sfären? Vi måste ordna för vår avfärd.”
      ”Ska jag...?” Mitchell tittade motvilligt på sfären. ”Den ser tung ut...”
      ”Om Anante klarade att lyfta den, så kan du.” Miss Gibbons tittade på Anante. ”Den är väl inte farlig på något sätt? Radioaktiv eller strömförande eller så?”
      ”Bara om man vill det... Du kan ta den”, sa Anante till Mitchell som stod med händerna i sidorna och fortfarande tvekade.
      När Mitchell så tog sats för att lyfta den föll han nästan baklänges då den visade sig vara nästan viktlös. Miss Gibbons sa åt honom att vara försiktig så han inte tappade den, men Anante lugnade dem med en försäkran om att den inte kunde gå sönder.
      Neuman packade ihop sina apparater och med Anante som anförare började de gå tillbaks till panahen. Loolingi ville leka blinda leken med Matt och han lyfte upp henne på sina axlar. Något ostadigt snavade han fram över stockar och rötter och en gång trasslade han in sig i en härva lianer. Loolingi skrattade och himlade med ögonen samtidigt som hon grälade på Matt för att han var okoncentrerad. Hayden ville veta hur det gick till och Matt sa att han såg en inre bild som tydligen härrörde från Loolingi, men att han hade problem med att få till skärpan. Hayden ville också pröva men Miss Gibbons blev irriterad för att de sinkade dem. Loolingi satt kvar på Matts axlar men lät honom gå efter egna ögon. Istället började hon sjunga en improviserad sång om Matt och Miss Gibbons och de andra. Det var bara Anante som förstod alla ord men de andra reagerade när de hörde sina namn nämnas i sången.
      ”Vad handlar det om?” frågade Hayden.
      ”Ingen aning”, sa Matt.
      Anante sa att hon sjöng om hur glad hon var för att hon hade fått träffa dem och att det var synd att de skulle lämna dem redan.
      ”Men skulle jag få stanna?” frågade Matt på ’nefianska’.
      ”Ja, vi vill att du stannar. Det kanske är bäst att du talar om det för Miss Gibbons.”
      Hon tittade misstänksamt på Matt och Anante när hon hörde sitt namn nämnas. ”Vad var det om?”
      ”Jag är inbjuden att stanna längre”, sa Matt.
      Miss Gibbons tvärstannade. ”Men det kan du ju inte. Du riskerar att bli haffad av brasiliansk militär om du blir kvar här. Och hur har du tänkt komma hem då?”
      ”Så vi är i Brasilien?”
      Miss Gibbons blängde sammanbitet. ”Ja, vi är i Brasilien och jag har fått besked om att de har dragit igång någon spaningsverksamhet med flygningar över skogen bara några mil härifrån. De kan bli otrevliga om de hittar oss här...”
      Matt tittade på Anante. ”Jag kan väl gömma mig, eller...?”
      ”Det är ingen fara”, sa Anante.
      ”Nå”, sa Miss Gibbons, ”vi får snacka om det sedan. Vi måste i alla fall se till att få sfären härifrån...”
      De gick vidare och Loolingi tog upp en ny sång.
      När de var ungefär halvvägs hände det.
      Lockad av Loolingis sång hade jaguaren Mahati smugit upp bakom gruppen. Han tassade ljudlöst några meter efter Neuman som gick sist. Men en lätt obehagskänsla fick Neuman att vända sig om. Han hade egentligen inte förväntat sig att se något utan trodde att det bara var hans vanliga ormnoja som spökade – när Matt trasslade in sig i lianerna hade han känt samma obehag. Att upptäcka att en gigantisk jaguar följde honom i hasorna blev en chock som fick det att svartna för ögonen på honom. Han hickade till och snubblade baklänges. En lägligt placerad rot och ryggsäckens tyngd hjälpte till och med flaxande armar föll han baklänges in i ett snårigt stenröse.
      Ryggsäcken tog emot den värsta stöten och han slog sig egentligen inte. Men en häftig svidande smärta fick honom att skrika högt.
      Hayden hade först reagerat på Neumans flaxande och fick sedan syn på jaguaren och backade på Matt som hade stannat för att se vad som stod på. Loolingi fick syn på Mahati och hoppade ner från Matts axlar. Mitchell och Miss Gibbons hörde Neumans skrik och såg mest förvånade ut – de hade inte sett jaguaren. Anante visste precis vad som hade hänt.
      Loolingi sprang fram till Mahati och schasade bort honom.
      ”Jag är ormbiten!” tjöt Neuman och försökte få sig på fötter igen.
      Miss Gibbons fick syn på jaguaren som lunkade iväg och visste inte vad hon skulle tro. Hade jaguaren bitit Neuman, eller hade han bara snubblat? Klantskalle, tänkte hon och önskade att hon hade tagit med sig pistolerna. Fast om det var Neuman eller jaguaren hon ville skjuta visste hon inte.
      Medan de andra tittade efter jaguaren hade Anante skyndat sig fram till Neuman. Han såg ormen krypa in mellan stenarna och märkena på Neumans handled bekräftade att han verkligen hade blivit biten. Neuman svettades ymnigt och krängde av sig ryggsäcken medan han i panik försökte komma på fötter samtidigt som han flämtade ”Jag dör, jag dör!”
      Anante försökte lugna honom och ropade på Matt och Hayden.
      ”Vad är det med honom?” undrade Miss Gibbons irriterat.
      ”Ormbiten”, sa Anante och Matt översatte.
      ”Men Herregud!” Miss Gibbons stönade. ”Det var ju förbannat lägligt!”
      ”Han gjorde det knappas avsiktligt”, sa Hayden i ett tonfall som inte var likt honom.
      Miss Gibbons besinnade sig. ”Förlåt”, sa hon och vände sig sedan till Mitchell som stod med sfären i famnen och såg förvirrad ut. ”Du har ormserum i din packning, hämta det nu!”
      ”Visst”, sa han och la ifrån sig sfären. När han skulle springa iväg kom han på: ”Jag hittar inte!”
      Anante ropade på Loolingi och sa några ord till henne och hon kilade iväg. ”Följ henne”, sa Anante och Mitchell förstod vad han menade fast han inte förstod orden.
      Matt och Hayden hade fullt upp med att hålla fast Neuman som mumlade osammanhängande och försökte komma loss.
      ”Håll honom stilla”, sa Anante och satte sig bakom Neuman. Han la hans huvud i sitt knä och pratade lugnande samtidigt som han masserade hans huvud.
      ”Vad var det för orm?” undrade Miss Gibbons som nu började bli genuint orolig.
      ”Bushmaster”, sa Anante och började med Matts hjälp instruera Miss Gibbons. Han bad henne riva breda remsor av palmblad och slita loss några tunna luftrötter som hängde ner från ett träd. Med Matts hjälp lindade hon sedan bladremsorna hårt runt Neumans arm, ända uppifrån och ner till handleden, och band fast med luftrötterna. Under tiden låg Hayden som en tyngd över Neuman och höll honom orörlig.
      Anante fortsatte att massera Neumans huvud och viskade lugnande ord samtidigt som han talade direkt till hans undermedvetna på engelska. Neuman började andas lugnare och slutade skrika. Efter ett par minuter verkade han somna.
      ”Lever han?” undrade Miss Gibbons.
      ”Jag tror det...” sa Hayden och kände efter Neumans puls. ”Jo, han har nog bara tuppat av...”
      Miss Gibbons började otåligt trampa omkring. Så ryckte hon till sig Neumans ryggsäck som låg slängd i en lövhög invid stenröset. Hon hoppades att inget hade gått sönder eftersom mycket viktig information fanns lagrad i de olika apparaterna, och om det gick förlorat och Neuman dessutom... men hon hade inte tid att kolla det nu. Istället tog hon Haydens ryggsäck, som han ställt ifrån sig lite onödigt vårdslöst tyckte hon, och plockade fram satellittelefonen. Den föreföll fungera och hon övervägde att kontakta Langley, men beslutade sig för att inte göra det – det var ändå inget de i Langley kunde göra i den här situationen – det var hennes uppgift att ta alla till platsen där de skulle hämtas och att någon kanske dog skulle inte vara anledning till att ändra de uppgjorda planerna.
      Matt satte sig vid Neumans sida och tittade på Anante.
      ”Lägg din hand där”, sa Anante, ”över bettet.”
      Matt höjde ögonbrynen men gjorde som han blev tillsagd.
      ”Koncentrera dig”, sa Anante.
      ”På vad?”
      ”På att oskadliggöra giftet. Jo, du kan. Jag hjälper dig”, la Anante till när han såg Matts tvivlande min.
      ”Vad pratar ni om?” undrade Hayden.
      Anante tecknade att han skulle hålla i Neumans andra hand.
      ”Är det någon sorts healing vi ska ge oss på?”
      ”Jag tror det...” svarade Matt.
      ”Okej...”
      Miss Gibbons tittade på dem utan att röra en min och utan att säga något. Sedan kastade hon en blick på klockan – som hon lånat av Hayden tidigare – och ställde sig och tittade åt det håll där Mitchell och Loolingi hade försvunnit.
      Några minuter senare dök Mitchell upp tillsammans med Vinaja, Tusnim och en annan man.
      Vinaja bad Matt att flytta på sig och satte sig på hans plats. Hon plockade fram en cetana-frukt som hon skar tunna skivor av och la på ormbettet.
      ”Var har du serumet?” frågade Miss Gibbons Mitchell, som stod och såg villrådig ut.
      ”Jag tror hon sa att det inte behövdes...” började Mitchell men kom på andra tankar när han såg Miss Gibbons min. ”Fast å andra sidan skadar det väl inte...” Han packade upp serumet och överräckte det till Hayden. ”Du är nog bättre på sånt här...”
      Hayden tittade frågande på Anante, som nickade att det var okej att injicera serumet.
      Sedan lyftes den fortfarande sovande Neuman över till den bår som Tusnim hade haft med sig.