Kapitel 22

Efter Anantes inledningsanförande talade tystnaden. Och tystnaden var vältalig.
      Anante visste att han redan hade rubbat deras mentala cirklar; de hade inte förväntat sig att han skulle ta kommandot och styra tillställningen. Han hade tidigare hållit sig avvaktande och låtit dem, och i första hand Miss Gibbons, tro att de till fullo behärskade situationen – att de visste anledningen till att de befann sig här. Det var dags att ta dem ur den villfarelsen nu. Det var dags att avslöja den verkliga anledningen till att han hade tagit emot dem.
      Hans avslöjande om att han kände till anledningen till varför deras överordnade hade sänt dem hit hade skapat osäkerhet hos de tre CIA-agenterna. Till en del därför att de själva inte hade sett det så – de lydde bara order. Anante kunde se att de funderade på om Matt hade sagt något till Anante om detta, men han såg lika undrande ut.
      Anante tog till orda igen.
      ”Ni är här”, sa han, ”för att jag ville förmedla ett budskap. Jag ville öppna människornas ögon och göra dem mottagliga för kunskapen. Jag ville att hela världen skulle få ta del av budskapet, men era överordnade försöker hindra andra från att bli delaktiga för att själva få ett maktövertag. När ni hörde om Nefi förstod ni att det var Nefis makt som era överordnade ville ta del av – för att göra den till sin, eller för att förinta den. Den verkliga makten är emellertid oförenlig med maktmissbruk och ensamrätt och den kan inte förintas. Den som känner det Sannas makt kan enbart verka för det Godas makt – något annat är inte möjligt. Nefi känner det Sannas makt och kan därmed aldrig utgöra ett hot. Jag känner det Sannas makt och jag måste verka för det Godas makt. Den fulla kunskapen är oändlig och i sitt fria tillstånd är anden och själen ett med kunskapen. Fysiskt bundna själar kan dock aldrig till fullo förstå det oändliga. Ni är här för att jag vill hjälpa er att öppna er för kunskapen – för att ni ska få tillräcklig kunskap för att veta att det Godas makt är den verkliga makten och för att ni ska veta att ni kan förändra verkligheten. Att ni och alla människor skapar den verklighet ni lever i.”

      Återigen tystnad. Blickar utbyttes. Mitchell återupptog sitt tuggummituggande efter att under Anantes tal helt ha kommit av sig.
      När tystnaden och blickarna hade sagt sitt tittade Hayden i sitt anteckningsblock. Sedan såg han på Anante och sa: ”Jag vet inte vad jag ska säga...”
      ”Vad vill du veta? Vilken verklighet vill du ha?”
      ”Jaa... ” Hayden tittade åter på Neuman i hopp om någon sorts backup, men Neuman var inte villig att göra mer än vad som var ålagt honom.
      Anante satte sig ner på marken. Han satte sig på den största solbelysta ytan i den i övrigt skuggiga lilla gläntan. Hans svarta hår glänste som silke och hans hy fick ett gyllene skimmer. Han tycktes upplyst av ett inre ljus likväl som av solen och hans mörka ögon speglade reflexerna från bergkristallen.
      Matt satte sig bredvid men i skuggan.
      Hayden kliade sig i skägget och suckade. ”Anante”, sa han, ”det här är mycket svårt och jag hoppas verkligen att du är villig att hjälpa mig. Jag skulle mycket gärna vilja veta allt om de saker du pratar om, och kunde jag själv bestämma så... men... Jag har ett uppdrag... Som du sa har vi sänts hit av våra överordnade och de förväntar sig svar på sina frågor. Kanske är det som du säger, att deras makt är en illusion, men den illusionen är vår verklighet och även om jag kanske skulle vilja ha en annan verklighet, så... Om vi inte får några svar på våra överordnades frågor kan deras makt bli mycket farlig, för den är tyvärr inte oförenlig med maktmissbruk. Deras rädsla för det okända kan bli farlig för dig och din familj, Anante. Och för Nefi.”
      Hayden gjorde en paus.
      Anante mötte hans vädjande blick. Han förstod Haydens dilemma. Och han var villig att kompromissa. ”Du vill alltså att jag ska svara på dina överordnades frågor för att minska deras rädsla?”
      ”Ja.” Hayden nickade hoppfullt.
      ”Rädslans makt är farlig, ja”, nickade Anante. ”Och kunskap kan besegra rädslan. Men kunskap utan den Sanna kunskapen, utan det Godas makt, kan också vara farlig. Viss kunskap bör bärför inte förmedlas till dem som inte har kunskap om det Sannas och det Godas makt. Jag är förpliktigad att verka för det Godas makt och måste därför neka att svara på vissa frågor. Men jag kan inte neka dig att ställa frågorna.”
      ”Tack”, sa Hayden. ”Och jag respekterar och förstår din reservation. Jag accepterar att det här samtalet sker på dina villkor, Anante. Och jag är tacksam för att ha fått den här möjligheten.”
      Anante nickade. Han visste att Hayden var uppriktig. ”Du är en god man, Robert. Jag ska svara på dina frågor.”
      Hayden tittade i sitt anteckningsblock igen. ”Ja, det är väl bäst att få de här frågorna ur världen... Annars blir jag väl skalperad av Miss Gibbons”, mumlade han. När han insåg att Neumans videokamera – knappt tre decimeter från honom – med sin utmärkta mikrofon med största sannolikhet registrerat varje ord, la han till: ”Det var ett skämt, Miss Gibbons.” Sedan harklade han sig och tittade på Anante. ”Vilka är Nefi?” frågade han. ”Var kommer de ifrån? Vad vill de? Varför har du kontakt med dem?”
      Anante upprepade det han hade sagt tidigare om att de var människornas förfäder, kusiner och lärare. Han förklarade att de hade medverkat till människorasens utveckling i tvåhundratusen år och att människorasen var resultatet av genetiska ingrepp från Nefis sida och att delar av Nefis gener fanns i alla människor, det var vad han menade med att de var både skapare och kusiner. Nefi var liksom människorna ofullkomliga och hade själva återupptäckt den Sanna kunskapen för bara några tusen år sedan och då försökt dela med sig av den till människorna.
      Men människorna hade inte förstått, inte kunnat bruka kunskapen på rätt sätt, och sedan hade den glömts bort. Igen. Människorna hade alltmer fjärmat sig från sin andliga aspekt och blivit mer och mer bundna till den fysiska, materiella, tillvaron. De hade sjunkit djupt ner i en illusion av verkligheten som bestod av rädsla, vilsenhet, tvivel och en känsla av att vara helt maktlösa i en värld de inte kunde kontrollera. Av denna anledningen hade Nefi blivit osäkra på om människorasen var mogen att ta till sig kunskapen, men de skulle ställa upp som lärare om de tillfrågades med uppriktighet och utan baktankar.
      Det var också i ett försök att utröna om människorna kunde utveckla en förmåga att uppnå den fullkomliga friheten att skapa sin verklighet och bli mottagliga för den Sanna kunskapen som de för nära tvåhundra år sedan hade tagit kontakt med en indianstam i regnskogen. De hade valt en grupp människor som förhoppningsvis skulle kunna hålla sig undan den så kallade civilisationen – vilken representerades av de européer som kommit för att erövra den nya kontinenten. Nefi hade sökt, och funnit, en grupp människor som hade det allra minsta materiella behov. Hos dessa människor föddes för hundrafemtiosju år sedan en pojke som sedan blev den ende som kände Nefi. Denne pojke växte upp utan förutfattade meningar om vad som var möjligt och vad som var verkligt. I många år levde han ensam i skogen med Nefi som enda kontakt och han lärde sig allt som Nefi hade att lära ut. Denne pojke var Anantes farfar Ayusam. När Ayusams son, Anantes far, blev dödad, hade Ayusam dragit sig undan och vägrat lära Anante mer om kunskapen eftersom han inte kunde se att det förde något gott med sig. I sin förtvivlan hade Anante då vänt sig direkt till Nefi och han hade fått svar. Sedan den dagen hade Nefi varit Anantes lärare. Och nu var Anante själv lärare. Men var Nefi kom ifrån ville han inte svara på.
      ”Kommer de från en annan planet?” kunde Hayden ändå inte låta bli att fråga.
      ”Den frågan kan jag inte svara på.”
      ”Men du vet svaret?”
      ”Den frågan kan jag inte svara på.”
      ”Okej.” Hayden tittade på sina anteckningar igen. ”Hur kommunicerar du med Nefi? Du sa förut att du viskar – vad menade du med det?”
      De andra anade inte vad som utspelades inför deras ögon när Anante istället för att svara bara såg med koncentrerad blick på Hayden. Inte ens Matt förstod att Hayden nu fick ta del av den fulländade telepatiska förmåga som Anante använde sig av i sin kommunikation med honom själv.
      Hayden blev överraskad men inte överrumplad. Han hade hela tiden anat och trott på denna förmåga och när Anantes röst talade till honom – på engelska – direkt till hans medvetande, lyckades han behålla ett oberört yttre.
      Tankens makt är medvetandets makt, sa Anantes röst. Och medvetandets makt är den Sanna makten. Tanken, eller medvetandet, är det enda verkliga. Allt annat är skapat av tanken. Tanken har ingen begränsning – den är allt, den är Sanningen och den är den enda vägen till kunskapen.
      Detta budskap tog sex sekunder att överföra, sedan återgick Anante till att tala Nefis språk med Matt som plikttrogen tolk.
      ”Med den del av tankens makt som du kallar telepati talar jag med Nefi. När jag söker kontakt krävs stor koncentration – och då hjälper det att viska.”
      ”Men hur? Kan du lära mig?”
      ”Denna förmåga är en del av det Sannas makt. Med kunskap om Sanningen kan du göra allt. Är du beredd att lära om Sanningen?”
      ”Ja! Ja, jag är beredd.” Nu struntade Hayden i både Miss Gibbons, CIA och presidenten. Han ville ha svar på sina egna frågor – han ville veta allt.
      ”Är du beredd att göra de förändringar i ditt liv som blir ofrånkomliga med denna kunskap?”
      ”Jag tror det... Hur stora förändringar handlar det om?”
      ”Det kan bara du svara på. Det är ditt val, om än ofrånkomligt.”
      ”Hur kan det vara mitt val, om det är ofrånkomligt?”
      ”Allt är ofrånkomligt, men inget är absolut. Det finns alltid ett fritt val, men du kan aldrig göra på något annat sätt.”
      Hayden såg mycket brydd ut. ”Okej”, sa han till slut. ”Inte för att jag riktigt förstod det där, men... Jag accepterar det du säger och är beredd att ta konsekvenserna.”
      Anante vände sig till Neuman och Mitchell och ställde samma frågor till dem. Om de inte accepterade villkoren skulle de bli tvungna att gå därifrån och någon videofilmning kunde det inte bli tal om.
      Aningens förvirrade och inte det minsta på det klara med innebörden av Anantes frågor och förklaringar, eller ens sina egna svar, svarade de att de var redo.
      Anante visste att de inte alls var det, men å andra sidan visste han att de oundvikligen skulle bli påverkade och omedvetet fullfölja det syfte han ville uppnå. Därför låtsades han tro på deras försäkran och lät förstå att han var nöjd. Bara som en formalitet frågade han också Matt som befann sig i ett närmast andäktigt tillstånd och bara kunde nicka till svar.
      Anante log och räckte Matt en av kalebasserna som han hade tagit med sig. Sedan sträckte han sig efter en av lianerna strax bredvid och gjorde ett snitt i den med en liten kniv han hade haft inlindad i bältet. Ur lianen strömmade friskt vatten och Anante riktade in strålen mot kalebassen.
      Hayden och Neuman häpnade, men Mitchell förklarade att det inte var så märkligt som det verkade – lianerna var veritabla vattenslangar.
      Matt kände också till detta och tvekade inte att dricka av vattnet. ”Tack”, sa han till Anante. ”Det behövdes.”
      ”Flippa inte ur nu, Matt”, sa Anante ömt. ”Jag behöver dig.”
      Matt sneglade på honom. ”Det har jag ju svårt att tro...”
      Anante la sin hand om Matts nacke, lutade sig närmare och viskade i hans öra – på perfekt engelska med arkansasdialekt: ”Du är utvald. Du blev utvald den dag du föddes. Du blev utvald av mig.”
      Matt stirrade storögt och Anante tog undan sin hand. Naturligtvis, tänkte Matt. Jag visste att det inte var första gången vi träffades. Jag minns dig nu; du fanns på sjukhuset när jag opererades. Utvald till vad?
      ”Jag tror jag behöver en slurk också”, sa Hayden och Anante fyllde den andra kalebassen och räckte den till Hayden som kom fram och tog den. ”Är det okej om jag sätter mig här?” undrade han. ”Jag får träsmak av den där stocken.”
      ”Naturligtvis.”
      Hayden satte sig ner framför Anante och Matt.
      Anante höll med handen runt snittet i lianen. När han tog bort handen var skadan läkt. Hayden såg det och tittade på Anante med frågande blick, men sa inget; han mindes vad som hade hänt med hans eget brutna finger. Med en suck tog han en klunk av vattnet.
      Och så började Anante tala.