Hur ska det sluta? – Del 4

Det var en dag i april år 27.394 f. Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa. Nu började det likna vår. Inlandsisen töade i kanterna och rännilar skapade diken och bäckar och forsar. Ungarna hade kul med att plaska i pölarna och bygga dammar i dikena – eller försöka dränka varandra.
     Nya ungar föddes också, både hos människorna och hos mammutarna, nya generationer som skulle fajtas på liv och död utan att egentligen veta varför. Om nån ifrågasatte varför man inte skulle kunna leva i fred och frid sida vid sida, så fick de veta att så här har det alltid varit och så skall det för evigt förbli.
     Vad man inte nämnde var att ibland slutade stridigheterna med att en grupp blev utrotad. I skolan fick ungarna veta att det en gång i tiden funnits troll, men att de nu var försvunna. Däremot talade man inte om orsaken till att de försvunnit, nämligen att de utrotats av människorna för att de var så fula och konstiga och förmodligen hade en annan religion. Man sa att de dog ut för att de var kannibaler och åt upp sig själva.
     Det var flera månader, eller kanske år, sedan någon sett ett troll och de var som sagt inget man talade om.
     Men den här dagen när Knirr och Knarr var ute och försökte lära Knirrs ungar Trotsig och Gnäll hur man knackar till en snygg spjutspets, så kunde Knarr inte hålla sig.
     ”Du vet dom där andra”, sa han till Knirr. ”Dom där som bodde här före oss … ”
     ”Trollen?” viskade Knirr för att inte ungarna skulle höra.
     ”Jag tror inte dom är troll”, sa Knarr. ”Dom är inte så olika oss, dom har bara lite annorlunda seder och bruk… ”
     ”Nå”, sa Knirr. ”Dom är i alla fall försvunna nu. Dom drog visst ner till Gibraltar har jag hört, dom som fanns kvar. Vi pratar inte om det.”
     ”Men jag såg några igår”, viskade Knarr upphetsat. ”Dom var där uppe i skogen just nedanför isen… ”
     Knirr bleknade. ”Menar du att dom har töat fram ur isen – att dom bara har varit infrusna…?” Han svalde hårt. ”Tänk om dom kommer för att hämnas.”
     ”Dom var bara tre”, sa Knarr. ”Och dom såg inte så elaka ut, snarare rädda.”
     ”Då fanns det väl mammutar där”, sa Knirr. ”Det enda vi och trollen har gemensamt är väl att vi hatar mammutkräken… ”
     Knarr skakade på huvudet. ”Det var bara jag och dom.”
     ”Vad hände då?” frågade Knirr.
     ”Jo, jag blev ju skitskraj och blev alldeles paralyserad, så jag bara stod där och glodde på dom. Och dom glodde på mej. Sen kom han, den största av dom fram till mej och jag trodde att nu skulle jag dö och bli trollmat. Men han la en sork framför mina fötter och sen så gick dom.”
     Knirr gapade. ”Gav dom dej en sork?”
     ”Japp. Alldeles nyfångad och fin.”
     ”Men, men… ”, sa Knirr alldeles yr i sågspånen av häpnad. ”Dom… dom… Det fick vi ju lära oss i skolan att dom där trollen åt bebisar och förtrollade våra kvinns så dom födde halvtrollungar som dom sen rövade åt sig. Och förmodligen också åt upp, för dom var ju kannibaler. Och så var dom så fula att man blev galen bara av att se dom. Det var ju därför vi var tvungna att utrota dom, för att vi skulle överleva!”
     Knarr nickade. ”Jo, men jag börjar tro att vi kanske har blivit lurade.”
     Knirr funderade. ”Kanske dom där du träffade var så nyupptinade att dom inte hunnit bli riktigt sig själva än?”
     Knarr tvekade om han skulle berätta resten av historien eftersom allt kändes så overkligt att han började tro att han kanske bara hade drömt alltihop. Men så kom han ihåg sorken som hade varit väldigt verklig och god till middan igår. ”Det hände nåt mer”, sa han försiktigt. ”När dom började gå, så blev jag alldeles matt i hela kroppen och så kunde jag röra mej igen. Och då… då följde jag efter dom… ”
     Knirr glodde på Knarr så ögonen närapå hoppade ut ur skallen på honom. Han inte visste om han skulle tycka att Knarr hade varit otroligt dum, eller otroligt modig. ”Det bevisar ju att dom är så fula så man blir galen!” sa han.
     Knarr ryckte på axlarna. Förmodligen var det sant, hur skulle han annars förklara att han gjort nåt så galet. ”Fast dom är ändå inte mycket fulare än du”, sa han.
     Knirr blev en aning stött, men tänkte att man ska inte fästa sig så mycket vid vad en galning säger. ”Och vad hände då?” sa han bara.
     ”Jo, när dom gick så såg jag att hontrollet – som faktiskt var nästan söt – bar på något i famnen. Och så kom dom till ett ställe där det stod några stenar på rad och så grävde dom en grop och ställde upp en till sten. Och så la hontrollet ner det hon bar på i gropen och då såg jag att det var en trollbebis… ” Knarr blev tvungen avbryta sig för han kände att han var på väg att börja lipa.
     Knirr tittade undrande på honom. ”Varför la dom trollungen i en grop?”
     ”För att… den var död”, sa Knirr och torkade snabbt bort en tår som trillade ur ögat.
     Knirr trodde nu att han förstod. ”Så det var deras skafferi, där dom förvarar döda bebisar som dom ska äta upp sen.”
     Knarr skakade på huvudet. ”Nej! Dom var jätteledsna! Dom la fina saker och blommor på trollungen och så grävde dom över och la ännu mer blommor ovanpå. Och så satt dom där och grinade länge och höll om varann… och jag stod där och tittade på och bölade lika mycket.”
     Knirr trodde inte sina öron. ”Kan dom grina? Som riktiga människor?”
     ”Jaa.”
     ”Och dom slänger inte bara sina döda ungar i skogen eller äter upp dom?
     ”Nej, dom lägger till och med blommor på graven. Det gör inte ens vi… Det var väldigt sorgligt men också vackert på nåt vis… ”
     Knirr tittade på sina egna telningar som övergått till att kasta flintbitar på varann och grinade och skrek. Så tog storebror Trotsig och slängde lille Gnäll i en vattenpöl och försökte dränka honom. Och Knirr som aldrig engagerat sig särskilt mycket i sina ättelägg (eftersom det var kvinnogöra att ta hand om ungarna) och aldrig tänkt tanken att han skulle sakna dem om de inte fanns, överfölls plötsligt av faderskänslor. Han ryckte upp Gnäll ur vattenpölen och hällde vattnet ur honom och blev uppriktigt glad när ungen gav upp ett illvrål. Och när Trotsig sparkade honom på benen och bet honom i ändan så klappade han bara den ettriga illbattingen på huvudet. Fullkomligt överrumplad av denna behandling sprang det arma barnet hem till grottan och gömde sig under sängen.
     Knirr tittade på Gnäll som fortfarande vrålade och fäktade ilsket med armar och ben. Och så gav han det lilla otyget en puss på näsan. Gnäll blev lika tyst som en radio utan batterier eller elström.
     Då kom Biggan ångande nerför slänten.
     ”Vad gör du med mina barn?” sa hon och ryckte åt sig Gnäll. ”Den ena ligger under sängen och bygger lego, och den här… ” Hon tittade på Gnäll som tittade på henne med en min som om han svalt en citron, men utan att säga ett pip. ”… den här låter inte.” Hon skakade lite på Gnäll, men han var fortfarande tyst. ”Vad har du gjort med honom?” sa hon till Knirr och visste inte om hon skulle vara arg eller överlycklig.
     ”Jag pussade honom på näsan”, sa Knirr nöjt.
     Biggan stirrade på honom som om han blivit alldeles tokig. ”Man skulle kunna tro att du sett ett troll och blivit galen”, sa hon. ”Men dom är ju utdöda.” Och så tog hon Gnäll med sig och gick upp till grottan.
     ”Jag älskar mina barn!” ropade Knirr efter henne.
     ”Trolldom!” ropade hon och försvann in i grottan.
 
Knirr och Knarr satt tysta ett bra tag. Till sist sa Knirr: ”Vet du vad? Vi pratar aldrig mer om dom där trollen.”
     ”Okej.”
 
Dom satt tysta en stund till. Till sist sa Knarr: ”Vad ska vi prata om då? Vädret?”
     Så dom pratade om vädret en stund. Var den här istiden kallare än den förra, eller?
 
När det var avhandlat pratade de om mammutuslingarna. Hade de inte förökat sig ovanligt explosionsartat senaste dagarna?
     ”Dom kanske har hittat på nåt nytt sätt att massproducera sig på”, sa Knarr. ”Nåt piller, eller…” Så kom han plötsligt ihåg. ”Hur gick det förresten med ditt ljusblåa piller? Funkade det?”
     Knirr flinade brett. ”Jajamän. Efter att jag mutat Biggan med flådigt restaurangbesök, tjusiga diamantörhängen, en ny sorkpäls, importerade maskrosor, och efter att ha lurat i henne en pilsner, då funkade mitt piller som ett riktigt trolleritrick. En hel kvart fick jag i sängen. Ja, jag somnade ju förstås efter cirka en halv minut, men det tog Biggan fjorton och en halv minut innan hon blev redig igen. Men trevligt var det den stund det varade.”
     ”Bravo!” ropade Knarr. ”Ge mej fem!” Och så gjorde de en high five.
     ”Så nu är det bara att vänta”, sa Knirr.
     ”På vad då?”
     ”På fyrlingarna förstås. Eller om det blir en pappas flicka.”
     ”Hur lång tid tar det då?” undrade Knarr.
     Knirr ryckte på axlarna. ”Vet faktiskt inte. Åtminstone några veckor skulle jag tro. Kanske det tar längre tid om det är fyrlingar.”
     ”Jag tänkte inte på att kolla om hon blivit tjock än”, sa Knarr.
     ”Hysch med dej”, sa Knirr förskräckt och satte handen för Knarr mun. Han såg sig om men Biggan syntes inte till. Han släppte Knarr och väste: ”Man får aldrig använda ordet T-J-O-C-K inom hörhåll från ett fruntimmer. Sånt är oerhört känsligt. I värsta fall kan ett kvinns sluta laga mat för att hon måste banta och då får ju hennes stackars karl svälta ihjäl också.”
     ”Får dom verkligen göra så?” undrade Knarr.
     ”Får? Dom gör väl alltid som dom vill”, fnyste Knirr. Sen tog han ett djupt andetag och tittade allvarligt på Knarr. ”Det är en annan sak som ändå oroar mej lite mer.” Han gjorde en paus och rös till. ”När Trotsig föddes sa hon att nästa unge skulle jag få föda. Jag tänkte ju att hon var lite tossig, och sen så födde hon ju Gnäll också. Fast då sa hon att hon bara varit hygglig och låtit mej slippa, men det skulle vara sista gången. Så… jag är lite nervös i alla fall…”
     ”Men du”, sa Knarr. ”Jag har då aldrig hört talas om att en karl fött barn. Det är ju bara mammorna som har inbyggda mjölktankar också, så om papporna födde ungar så skulle ju ungarna få svälta ihjäl.”
     ”Har du glömt”, sa Knirr olycksbådande. ”Dom köper ju välling i affären numera.”
     ”Oops!”
     ”Just det. Fattar du att jag är nervös? Och det här pratet om att skaffa jobb? Jag misstänker att kvinnsen håller på och planerar nån sorts illegal revolt. Dom har tänkt bli karlar – och det är ju förståeligt, för vi är ju mycket viktigare och har bättre lön – men fattar du vad det innebär för oss?”
     Knarr bleknade när hela scenariot stod klart för honom. ”Det blir vi som måste göra allt kvinnogöra”, sa han andlöst med darrande stämma. ”tvätta kalsonger, hugga ut nya grottrum, stryka gardiner… ”
     ”Fattar du varför jag i det längsta försöker förhala uppfinnandet av fönster?” avbröt Knirr.
     ”Jag måste genast gå till doktorn och be om nya ångestdämpande mediciner”, sa Knarr.
     Och så gjorde han det, för det hade kommit en stafettläkare till sjukstugan.
 
Han återkom några dagar senare och flinade brett.
     ”Varför flinar du så där?” undrade Knirr.
     ”Det är mina nya lyckopiller som gör mig sån”, sa Knarr och log så man såg ända in till visdomständerna (om han hade haft några). ”Jag var förbi postlådan och såg att vi hade fått deklarationsblanketterna, så då hällde jag i mej halva pillerburken.” Han räckte en bunt papper till Knirr. ”Deklarationen var inte en av dina bättre uppfinningar.”
     ”Ja, ja, jag vet”, muttrade Knirr och tog emot papperna.
     ”Du kan få resten av pillerburken”, erbjöd Knarr.
     ”Tack, det var vänligt.”
     Knirr hällde i sig de piller som var kvar i burken och sen satt de och flinade från öra till öra medan de försökte fylla i deklarationerna.
     ”Måste man betala skatt för socialbidrag?” undrade Knarr.
     ”Ja, det är hundra procent skatt på sånt. På det viset finansierar du själv ditt bidrag.”
     ”Jamen det är ju suveränt! Hm. Får man göra avdrag för luftgitarr?”
     ”Om den behövs för att du ska få några inkomster, så”, sa Knirr.
     ”Fast jag har inte fått några inkomster än”, sa Knarr. ”Jag väntar fortfarande på mina stim-pengar.
     ”Jag ska göra avdrag för Biggan, i alla fall”, sa Knirr.
     ”Får man göra avdrag för hustru?”
     ”Det kallas hushållsnära tjänster.”
     ”I så fall ska jag göra avdrag för morsan.”
     Knirr bläddrade i ”Så här deklarerar man”-broschyren. ”Om du har haft någon inkomst av hederligt arbete”, läste han högt. ”sätt då ett kryss här, så blir du automatiskt polisanmäld för bedrägeri.”
     ”Så synd att vi inte har haft såna inkomster då”, sa Knarr, fortfarande fånflinande. ”Hade varit kul att bli polisanmäld. Har du blivit polisanmäld nån gång?”
     ”Bara för förargelseväckande utseende”, sa Knirr och log stort åt minnet.
     ”Det var förstås Biggan som hade anmält dej?”
     ”Jajamän.”
     Uppiggade av ljuva minnen fortsatte de med deklarationerna.
     ”Fastighetstaxeringen undrar jag över”, sa Knarr. ”Vad har våra grottor för värde nuförtiden? Är det risk för att man måste skatta för reavinst om man säljer nu?”
     Knirr flinade så mungiporna slog knut på sig i nacken. ”Ingen risk”, sa han. ”Du kan lugnt sälja nu och göra en ordenlig förlust. Sen mammutarna flyttade in på andra sidan sjön så har våra grottor tappat allt värde.”
     ”Fantastiskt! Vi borde bjuda hem dom där mammutarna och välkomna dom till området.”
     ”Vad ska vi bjuda på då?”
     ”Friterad mammutsnabel… eller?”
 
På andra sidan sjön satt mammutarna och ägnade sig åt avancerat skattefiffel. Dom hade hittat ett kryphål som medgav avdrag och skadestånd för psykiskt lidande på grund av korkade grannar.