Kapitel 28

Alla kom snabbt på fötter när de såg vad Anante höll i. Neuman retirerade ögonblickligen till en position snett bakom Hayden.
      Anante höll med vänstra handen strax bakom huvudet på ormen och höll den i bakkroppen med högra handen. Den var inte fullvuxen, bara drygt en meter lång, men den brunsvarta färgen med en ljusare teckning avslöjade att det var en av de allra giftigaste ormarna. Anante hade hela tiden veta att den fanns där. Den hade legat och sovit men blivit störd av människornas rörelser som skapade vibrationer i marken. Den skulle förmodligen ha hållit sig gömd och inte utgjort någon fara, men Anante hade i stundens ingivelse beslutat sig för att ta tillfället att konfrontera Neuman med sin ormskräck, och även ge ett slags bevis för tankens makt. Det som Hayden tidigare hade frågat efter. Och han hade så lite tid till att föra fram sitt budskap att han behövde mer än bara ord.
      ”Jäklar”, sa Mitchell när han såg vad Anante höll i. ”En lansorm.”
      ”Är den giftig?” undrade Hayden.
      ”Dödlig”, sa Matt.
      Hayden gjorde en grimas och vände sig mot Neuman. ”Där hade du tur...”
      Neuman hörde inte ett ord; hela hans sinne var totalt fixerat vid Anante och ormen och han knappt andades.

      ”Ja, den är dödlig”, sa Anante. ”Om den provoceras...” Han släppte greppet bakom ormens huvud och höll den bara i svansen samtidigt som han lyfte den högre. ”Den är orolig nu och den skulle kunna hugga mig i både armen och ansiktet, men den är inte aggressiv utan föredrar att avvakta... ”
      Anante tittade på de fyra männen som stod andlösa av anspänning fyra meter framför honom. ”Du frågade om bevis tidigare”, sa han till Hayden. ”Kanske skulle jag passa på nu att bevisa tankens makt. Att visa skillnaden mellan rädsla och tillit. Jag kan bevisa att det inte är ormens gift som dödar, utan rädslan...”
      Hayden svalde och slickade sig om läpparna. ”Vad menar du...?”
      ”Om jag provocerar ormen så biter den mig. Vad tror ni händer?”
      ”Gör det inte...” sa Mitchell och skakade på huvudet.
      ”Vad skulle hända om den bet dig?” frågade Anante.
      ”Utan motgift? Då är det adjöss med John Mitchell.”
      ”Men är det giftet eller din övertygelse, din rädsla, som dödar dig?”
      ”Tja...”
      Anante tittade på ormen som slingrade sig och visade allt större oro. Sedan tittade han på männen igen. ”Jag har aldrig gjort det här förut och kanske har jag fel, men...” Snabbt och lätt slog han vänstra handen mot ormens nos. Lika snabbt satte ormen sina tänder i Anantes hand, i tumvecket.
      ”Jäklar!” kved Mitchell och blundade ett ögonblick.
      Hayden stönade och grimaserade som om smärtan var hans egen. ”Men, Herregud!”
      Neuman backade ytterligare tre steg, vände sig om och kräktes i buskarna.
      Matt bet i underläppen och såg bekymrad ut. Alla hade bleknat märkbart.
      Anante satte sig på huk och la ner ormen på marken. Med stor försiktighet lösgjorde han huggtänderna från sin hand. Ormen ringlade iväg under den kullfallna stammen och försvann i snåren bakom. Anante ställde sig upp igen och betraktade sin hand. Han gick fram till de andra och visade de blödande bitmärkena. ”Tror ni på att ormen bet mig?” frågade han.
      ”O, ja”, försäkrade Hayden. ”Jag kände rentav smärtan själv.”
      ”Det var för jävligt”, sa Mitchell. ”Jag har sett folk bli bitna förr...”
      ”Sam, är du okej”, frågade Anante Neuman som på skakiga ben förenat sig med de andra igen. Hans ansikte hade en ljust grön ton.
      ”Jag tror jag svimmar”, suckade han och lutade sig mot Haydens axel.
      ”Förlåt”, sa Anante. ”Jag visste att det skulle bli svårt för dig...”
      ”Sammy”, sa Hayden och la armen om Neuman, ”du klarar dig. Och jag tror nog Anante fixar det här.
      ”Det hoppas jag...” sa Anante och tittade på Neuman. ”När du var barn”, sa han, ”den där gången när du blev biten av ormen – var det verkligen ormen som skrämde dig?”
      Neuman stirrade först oförstående på Anante, sedan sa han tvekande: ”Nej, det var min mamma som skrämde mig...”
      Anante nickade. ”Hon betedde sig inte som du var van. Det var det som skrämde dig eftersom det rubbade din världsbild. Du var så liten men du hade redan en klar bild av hur din verklighet såg ut, och i den världsbilden ingick inte en mamma som skrek och blev hysterisk, eller hur?”
      ”Min mamma är den mest kontrollerade människa... Jag hade lärt mig att känslor var inget man visade upp för omvärlden, man skulle vara behärskad.”
      ”Och din mamma kunde i dina ögon aldrig ha fel, alltså måste det vara ormen som felade. Ormen gjorde din mamma mer ont än den gjorde dig och därför hatar du ormar.”
      ”Kanske...” Neuman nickade eftertänksamt.
      ”Men, vet du...” sa Anante. ”I själva verket gjorde ormen din mamma – och dig – en tjänst. För första gången visade hon verkligen vad hon kände för dig. Du vet att din mamma blev så hysterisk för att hon älskar dig...”
      Neuman nickade och Anante såg tårar i hans ögon. Han tog Neumans hand och sa: ”Prata med din mamma när du kommer hem.”
      Anante kastade också en blick på Matt som såg beklämd ut, och bestämde sig för att prata med honom senare om hans mamma.
      Sedan gick han och satte sig på den fallna stammen. Han tittade på videokameran och prövade den. ”Den fungerar”, konstaterade han. ”Men vi väntar med filmningen ett tag...” Så tittade han snett till vänster, som om något drog till sig hans uppmärksamhet, och log en aning generat.
      Han tittade på de andra och sa: ”Min skyddsande är inte glad nu. Hon står här...” Han visade mot det håll där han tydligen hade sett något som ingen annan såg. Han skrattade. ”Och hon gör hemska grimaser. Att jag lät ormen bita mig var en sån där medvetet idiotisk sak som hon vägrar ställa upp på – även om jag möjligen skulle kunna övertyga henne om att jag gjorde det i ett gott syfte” Han ryckte på axlarna. ”Jag får nog fixa det själv...”
      Ingen av de andra visste vad de skulle säga.
      ”Hur lång tid har jag på mig?” frågade Anante Mitchell som slog ut med händerna i en uppgiven gest.
      Hayden suckade tungt. ”Säg att du fixar det, Anante.”
      ”Jag tvivlar inte”, svarade Anante. ”Men jag är ändå inte mer än människa. Min tillit till det Godas och det Sannas makt är den enda skillnaden mellan er och mig. Ja, jag fixar det. Jag tänker inte påstå att ormens gift inte är verkligt – enligt er normala definition av verkligt – det jag menar med att säga att det är rädslan som dödar i det här fallet, är att ormens gift i sig är ett resultat av rädslans makt. Ormen skapar sitt gift utifrån sin egen, eller sitt offers, eller bådas, rädsla. Ju räddare du är, desto större anledning att vara rädd – ett typiskt exempel på en ond cirkel. I det här fallet var emellertid inte ormen särskilt rädd – lite irriterad bara – och jag var inte rädd, så giftet var heller inte särskilt starkt. Den sortens kunskap och tillit är vad som krävs för att bryta den onda cirkeln.
      Men som sagt, det är ingen bra idé att göra sådana här dumheter om man inte är absolut övertygad om att man kan hantera det själv. Och ni kan sätta er ner, det finns inga fler ormar här.”
      Hans ord fick naturligtvis till följd att alla började titta efter ormar, men till slut satte de sig ner. Neuman ville helst gå därifrån men var fortfarande så knäsvag att han nästan ramlade ihop, och så ville han inte verka fjompig; han kände sig tillräckligt bortgjord redan.
      ”Berätta mer om skyddsandarna”, bad Hayden. ”Visserligen sa jag tidigare att jag förstod om skyddsandarna inte ställde upp på alla dumheter, men ändå... Följer de några särskilda regler, eller anpassar de sig efter den person de ska se efter?”
      ”Jag tror inte de har några särskilda regler. Kate gör i alla fall som hon vill”, sa Anante och sneglade lite åt vänster. ”Men de anpassar sig efter sin skyddsling. Skyddsandar skiljer sig ifrån människor endast i det kroppsliga och i att de har ett högre medvetande. De är lika egensinniga och nyckfulla – eller vad det kan vara – som de personligheter de har valt att behålla som sin identitet i den här nya rollen. Kate är...” Anante tittade mot henne, ”… väldigt egensinnig.” Han skakade på huvudet samtidigt som han log. ”Och vacker. Men fulare grimaser har jag väl aldrig skådat.”
      ”Kan du verkligen se henne?” frågade Matt.
      ”Visst. Och hon skulle kunna visa sig för er också, om hon ville...”
      ”Och hon heter Kate?” sa Hayden med viss skepsis.
      ”Det är det namn hennes personlighet hade när hon levde i en fysisk manifestation i England i slutet på artonhundratalet. En skyddsande kan välja en av sina tidigare inkarnationer för att skapa en identitet, men de kan också skapa en helt ny identitet. Kate och jag har träffats i flera inkarnationer men det var i just det sammanhanget då hon var Kate MacLean som vi riktigt kom ihop oss, och det är därför hon har valt den identiteten; hon vill se till att jag inte glömmer vad som hände då...”
      ”Vad hände?”
      Anante berättade att han – eller snarare hans själ – hade levt som John Campbell vid samma tid som Kate MacLean och att John hade varit gift med Kates syster. Kate var en ivrig kvinnosakskvinna som inte drog sig för att framföra sina åsikter och värva anhängare till sin sak. En sak hon ivrade särskilt för, var kvinnans rätt att vägra föda barn. John tyckte illa om Kate i största allmänhet, men när hennes syster, Johns fru, anammade den här idén och aborterade sitt tredje barn, var det droppen. Inte nog med att hon vägrade föda fler barn, hon förvägrade John hans äktenskapliga rätt till intimt umgänge med sin lagvigda. John älskade sin fru och skyllde allt på Kate. Han mördade Kate i blint ursinne.
      ”Oj”, sa Hayden. ”Det skulle jag inte ha trott dig om...”
      ”Det var inte jag som gjorde det. John var min själs inkarnation vid det tillfället, men själen och personligheten är två skilda saker. När personligheten dör, lever själen vidare och inkarneras – oftast – i en ny personlighet. Det enda gemensamma dessa personligheter har är själen. En personlighet kan aldrig lastas för sin själs andra inkarnationers handlingar. Själen tar visserligen vara på alla inkarnationers erfarenheter och kan välja att låta dessa erfarenheter ligga till grund för en ny personlighet och verka i det undermedvetna, men alla personligheter är rena när de föds.”
      ”Finns det något som karma då?”
      ”Ja, men det är självvalt. Alla handlingar får konsekvenser och själen väljer att i sina olika inkarnationer själv ta konsekvensera av personligheternas handlingar. Och det är därför det finns lidande på jorden. Detta faktum ska man emellertid inte misstolka till att acceptera våld och orättvisor. Det är aldrig fel att hjälpa en lidande. Det är aldrig fel att verka för det Goda. Och många som tror på karmaverkningar tror att orsaken alltid sker före verkningen.”
      ”Gör det inte det då?”
      ”Eftersom själen är rent medvetande existerar den i icke-tiden. I icke-tiden finns varken då eller sedan, allt är nu. Själen kan välja att placera sina inkarnationer var som helst i detta nu och alla orsaker och verkningar sker också i detta enda nu. Vi kan alltså lida nu på grund av något en framtida inkarnation gör. Det är bara i vår fysiska manifestation vi upplever tiden som en linje. ”
      ”Jag förstår”, nickade Hayden. ”Men vad hände sedan med John?”
      ”John flydde till USA. Han fick arbete som byggnadsarbetare på Manhattan och omkom i en arbetsplatsolycka år nittonhundrasju.”
      ”Var det straffet för att han mördade Kate?”
      Anante skrattade. ”Nej, straffet var att han träffade Kate igen. Nej, allvarligt talat så handlar det aldrig om straff. Det är alltid själens egna val. Men Johns – det vill säga min – och Kates själar möttes efter hans död och gjorde upp nya planer. Vi har haft med varandra att göra i många inkarnationer genom alla tider – förgångna och framtida – och vi har själva kommit överens om vilket förhållande till varandra vi ska ha i varje ny inkarnation. Ett par år efter Johns död återföddes Kates själ som pojke i en liten Brasiliansk by. Och efter ytterligare ett par år återföddes min själ som flicka i samma by. Den här gången tyckte de – vi – mycket bättre om varann, och för att göra en lång historia kort, så gifte de sig och levde lyckliga alla dagar till den dag då kvinnan – jag – avled efter sin fjortonde förlossning.” Anante gav Matt en snabb blick. Han såg att en tanke började röra sig i Matts huvud, men den tanken – eller frågan – skulle Anante besvara senare; det fanns ingen anledning att låta någon annan ta del av den delen av historien. ”Mannen klarade inte sorgen”, fortsatte Anante istället, ”och han gjorde samma sak som jag nyss gjorde. Han – Kates själs inkarnation – dog av ormbettet. Sedan föddes jag och Kate blev min skyddsande – om inte alldeles pålitlig.” Anante tittade på sin vänstra hand. ”Såren har i alla fall läkt. Och jag känner mig inte sjuk. Jag klarade mig utan din hjälp, Kate.”
      ”Jag har alltid undrat om jag har levt tidigare liv...” sa Hayden liksom för sig själv. ”Jag har prövat hypnos, men...”
      ”Du kan komma i kontakt med alla dina inkarnationer under meditationen. Om du stannar tåget och besöker den universella folkbokföringen...”
      Hayden såg skeptisk ut.
      ”Det är inte svårare än så. Men kom ihåg att det kan komplicera tillvaron om man minns sina tidigare liv, särskilt om man återföds med korta mellanrum – att veta att man i ett tidigare liv hade barn som fortfarande lever – och är äldre än man själv är – det kan vara svårt att hantera. Man bör alltså tänka sig för innan man söker sina tidigare liv. Men allt finns där i Sanningens landskap. Ni kan också träffa era skyddsandar där...” Anante avbröt sig och såg ut att lyssna på något. ”Kate säger att era skyddsandar är mycket seriösa och att ni kan lita på dem. Att hon själv är så taskig beror bara på att jag klarar mig rätt bra själv.”
      ”Jag kan fortfarande inte fatta att du gjorde det”, sa Mitchell. ”Och att du inte ens mår illa...”
      ”Ja, det är inget jag vill rekommendera”, sa Anante. ”Men vet ni var ormskräcken kommer ifrån? Varför förknippas ormen med ondskan? Vänta förresten...” Han tog videokameran och lämnade den till Neuman, sedan satte han sig framför dem. ”Är du beredd att tolka nu, Matt?”
      ”Visst...”
      ”Bra. Vi ska prata om något som kan intressera Miss Gibbons och så får ni lite mer att visa så hon slipper undra. Du kan börja filma nu, Sam.” Och så började Anante prata ’nefianska’ igen.
      ”Vi antar att människans rädsla för ormar är en naturlig överlevnadsinstinkt grundad på erfarenheten att det faktiskt finns – och har funnits – ormar som dödar. Det är bara delvis sant. Som jag nyss demonstrerade är det snarare rädslan än ormen själv som dödar.”
      ”Då måste jag fråga”, avbröt Hayden. ”Om man blir biten av en harmlös snok, kan man dö då, om man tror att det är en dödligt giftig orm?”
      ”Ja. Om man är absolut övertygad om att man kommer att dö så gör man det. De flesta har ändå ett hopp om att man ska överleva. Men man kan dö av chocken också, men då är det meningen att man ska dö.” Anante tittade rakt in i videokameran. ”Du kommer inte att dö av ormbett, Sam”, sa han och Neuman tappade för ett ögonblick koncentrationen och höll på tappa kameran.
      ”Men varför är vi då så rädda för ormar?” frågade Hayden.
      ”För att vi har förlorat kunskapen. Förmänniskorna visste vilka ormar som var farliga och vilka som var harmlösa; de var inte omotiverat rädda. Den verkliga rädslan kom senare, när människan blev till. Bakgrunden till varför ormen anses representera ondskan finns också i själva skapelsen av människan. Känner ni till denna bakgrund?”
      ”Jag har alltid trott att det är Bibelns berättelse om paradiset och ormen som lurade Eva, som är grunden till att ormen förknippas med ondskan, eller djävulen...” sa Hayden.
      ”Det är bara en berättelse som skrivits ner ganska nyligt, men den har en faktiskt grund om än den är ett missförstådd. Ormen är inte bara en symbol för ondskan, den är en symbol för människornas skapare.”
      ”Du sa förut att Nefi skapade människan – är då Nefi onda?”
      ”Nej. Bibelns Gud är i många fall Nefi – men inte alltid – och den Gud som skapade människan var Nefi. Ormen är symbolen för själva skapelsen och som sådan också symbol för Nefi, skaparna. Därför är Gud och ormen i detta sammanhang en och samma. När Homo Sapiens skapades för tvåhundratusen år sedan gick en del av förmänniskans medvetande förlorat. Människan fick genom Nefi ny kunskap, men denna kunskap var rent materiell och rörde bara det fysiska. Människan blev med denna kunskap kapabel att påbörja den materiella och tekniska utveckling som idag håller på att fördärva livet på Jorden för alla levande varelser. Idag är människan själv en symbol för ondskan, men den verkliga ondskan är okunskapen. Ormen lurade – i Bibelns berättelse – Eva att smaka på en frukt, kunskapens frukt. Det är den kunskapen, den materiella, fysiska, kunskapen som är grunden till okunskapen, till ondskan. Människan förlorade sin oskuld och den Sanna makten. Istället började människan sträva efter att tillfredsställa sina fysiska behov. Kampen för den fysiska överlevnaden hade tidigare varit svår, men uthärdlig med kunskapen om den Sanna makten – förmänniskan hade trots allt inte den intellektuella kapaciteten att till fullo utnyttja kunskapen. När denna kunskap förlorades och Nefi samtidigt erbjöd sin kunskap som innebar att de fysiska behoven lättare tillfredsställdes ville människorna ha samma makt som Nefi. Detta är bakgrunden till den maktkamp som fortfarande pågår och skapar lidande för både människor, djur och hela planeten. Hänger ni med?”
      Alla såg något fundersamma ut.
      ”Det kanske är jag som trasslar till det i översättningen...” sa Matt.
      ”Det tror jag inte. Men jag borde kanske ta det alldeles från början. Nefi skapade människan med hjälp av genteknik. De skapade en människa som skulle vara intelligent och läraktig och fysiskt duglig för allehanda sysslor. Nefi ville också – en del av dem i alla fall – dela med sig av sin kunskap om den värld vi lever i. Nefi visste inte mycket om den andliga världen vid denna tidpunkt. Nefi gav alltså människorna kunskap om materiella ting inklusive genteknik; de förklarade – på ett förenklat sätt – för människorna hur de hade blivit till. Nefi visade symboler eller enkla illustrationer för att förklara det här med DNA – och ni vet hur DNA illustreras idag. För de första människorna liknade det två ormar som slingrar sig kring varandra. Ormar som parar sig. Där finns den första kopplingen mellan Nefi och ormen. Och ormen är än idag en symbol för läkaryrket. Ormen är också en symbol för havandeskap och visdom och mycket mer som direkt kan kopplas till människornas skapelse.
      I början fanns fortfarande minnen från den tidigare andliga kunskapen kvar hos människorna och de förstod – om än kanske undermedvetet – att de hade förlorat något i processen. Den intellektuella och fysiska ’förädlingen’ av människan var inte enbart av godo – förmågan att vara ett med hela skapelsen, vilket är själva fundamentet i det Godas och det Sannas makt, glömdes bort. Därifrån kommer den första kopplingen mellan Nefi och okunskapen som är fundamentet för ondskan. Ormen i paradiset är därmed symbolen för både skapelsen och okunskapen och resultatet av glömda undermedvetna minnen. Och det som yttrar sig som ondska är, som jag tidigare sagt, ett resultat av okunskap. Och helt oförskyllt har ormen fått lida för detta. Nu har emellertid ’ormen’ funnit visdomen, den Sanna kunskapen, och i sextusen år har Nefi försökt rätta till det misstags som begicks i forntiden. Vill ni hjälpa dem?”