Hur ska det sluta? – Del 6

Det var en dag i juni år 27.394 f. Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa. Efter en osedvanligt varm maj månad (för att vara istid), då inlandsisen töat och skapat nya träsk, sjöar och kärr, blev första veckan i juni månad den blötaste i mannaminne.
     Knirr och Knarr satt under var sitt rabarberblad och väntade på att regnet skulle upphöra.
     När de hade väntat en vecka, sa Knirr: ”Meteorologerna hade visst rätt för en gångs skull …”
     ”Ja, dom är totalt opålitliga”, fnyste Knarr och tog av sig solglasögonen. ”Om man inte kan lita på att dom har fel, hur ska man då kunna planera något?”
     Knirr nickade. ”Man kanske måste gardera sig, med både solglasögon, snöskor och rabarberblad – och ta med sig lunch och mellanmål och middag …”
     ”Och en kniv så man kan skära av rabarbern och gå hem och äta …” sa Knarr.
     Knirr tittade på honom och blinkade till. ”Nu fick jag en riktigt smart idé!” sa han och hoppades att Knarr inte skulle inse att det egentligen var hans idé som han bara omformade lite. ”Jag ska uppfinna portabla rabarberblad!”
     ”Jösses, vad du är smart!” utbrast Knarr imponerat. ”Men … öh… vad betyder portabla?”
     ”Det betyder att man kan bära dom med sig, så att man kan gå hem även om det regnar!” förklarade Knirr och började peta i jorden i hopp om att hitta någon bortkastad flintaskärva som kunde duga som kniv. Han hittade en som var ganska vass – åtminstone tillräckligt för att han skulle skära sig i tummen. Efter att ha sugit på tummen en stund började han karva i rabarbern. Det var en rejäl rabarber så det tog en stund, men så fick han av stjälken (och råkade samtidigt hälla allt vatten som samlats på bladet över Knarr).
     Knirr ställde sig upp (stönande och grimaserande, för man blir lite stel i kroppen av att sitta under ett rabarberblad i en vecka) och höll rabarberbladet över huvudet. ”Se! Nu kan man knalla iväg utan att bli våt”, sa han och började gå bort mot grottan – han var vansinnigt hungrig!
     ”Jag då?” ropade Knarr. Han hade blivit så imponerad att han inte tänkt på att han fått en rejäl dusch redan – han ville i alla fall inte bli ännu blötare.
      Knirr suckade och tänkte på grillade mammutkotletter med löksås och rotmos, men vände tillbaks och kastade flintaskärvan till Knarr så han kunde karva loss sitt rabarberblad också.
     ”Tyvärr”, sa Biggan, när Knirr hoppfullt förhörde sig om det möjligen kunde vankas mammutkotletter till middag. ”Jag hann inte fånga några mammutar medan ni var borta – jag var upptagen med att bygga fördämningar och pumpa ut vatten ur grottan”, sa hon och la upp sandsäckarna som Knirr råkat knuffa ner när han rammade fördämningen förblindad av hunger. ”Och var är sillen du skulle köpa?”
     Då kom Knirr ihåg att han och Knarr hade varit på väg till handelsboden då det börjat regna. ”Det började regna”, sa han. ”Vi fastnade i leran”, la han till. ”Och så blev det mörkt.”
     Biggan såg fortfarande ut som om hon väntade på ett svar – hon såg ut som om hon funderade på att hämta stekpannan, men inte för att steka några sillar.
     ”Men sen kom vi loss”, skyndade han sig att säga. ”Och så uppfann jag portabla rabarberblad, så nu kan jag och Knarr kila iväg till handelsboden. Var det nåt mer än sill?”
     Trotsig som hade ägnat sig åt att försöka dränka sin lillebror Gnäll i en vattenpöl i köket kom skuttande. ”Godis!” sa han. Gnäll kom kravlande efter och meddelande att han ville ha ”gass”.
     ”Det heter glass”, sa Knirr.
     ”Gaaaasssss!!!!” skrek Gnäll och bet Knirr i foten.
     ”Det betyder tomater”, sa Biggan och lyfte upp Gnäll. ”och ägg och senap och prinskorv och jordgubbar och…” Och så räknade hon upp allt som fanns att köpa i handelsboden. ”Och finns det glass så kan du köpa det också. Men inga potatisar, och ingen choklad …”
     Knirr rös till när han tänkte på de där bruna klumparna som mammutuslingarna hade smusslat in i handelsboden. Alla i grottbyn köpt en påse av de nya delikatesserna – och ingen hade reagerat på att orden var lite felstavade eftersom det ju faktiskt var utrikiska delikatesser, och förresten kunde ingen läsa. Efter att ha kräkts i en vecka hade alla män i byn gett sig ut på en hämnddriven mammutjakt. Och alla var överens om att mammut i alla former gjorde sig bäst med kålrot i alla former. Kvinnorna hade i alla fall bojkottat den ljusa ´chokladen´eftersom de hört att det var nyttigare med mörk choklad.
  
Dagen efter sken solen från en molnfri himmel. Knirr och Knarr begrundade detta med stor misstänksamhet. ”Bäst vi passar på och solar nu, för det blir säkert snöstorm snart”, tyckte Knarr. Det blev inte snöstorm, men en lättare hagelskur jagade in dem i grottan några timmar senare.
     Biggan stirrade förundrat på dem och sniffade med rynkad näsa. ”Ni ser ut som tomater, men luktar stekt fläsk och svett”, sa hon och så petade hon på Knirrs arm.
     ”Aaaajjjj!!!” skrek Knirr. Sen ”Yyyyyooooouuu”, för det gjorde så ont i ansiktet att skrika ”Aaaajjjj!!!”
     Biggan smorde in både Knirr och Knarr med mammutspäck för att dämpa solsvedan, men lukten blev om möjligt ännu värre, så hon skickade ut dem igen.
     Hagelskuren hade upphört men lämnat stora drivor efter sig. Knirr och Knarr hade så ont överallt att de knappt kunde röra sig och inte ens prata, men båda kom på samma tanke. Och tippade sig huvudstupa ner i varsin hagelhög, med ansiktet neråt. Där låg de tills haglet töat bort och de själva svalnat några grader. Sen drog de sig in under en gran, ifall solen skulle attackera igen, vilket den gjorde, så de fick sitta under granen tills det blev kväll.
     ”Jag måste uppfinna solskyddsmedel” konstaterade Knirr.
     ”Eller så håller vi oss till den där brun-utan-sol-smörjan du uppfann i våras.”
  
Kommande vecka ägnade de åt att ömsa skinn. ”Du ser ut som en giraff”, sa Knarr till Knirr.
     ”Högrest och stilig, menar du?”
     ”Inte figuren, bara mönstret i pälsen. Fast jag vet inte om dom är rosa och röda, jag har bara sett svartvita bilder på dom.”
     ”Dessutom har jag inte päls”, sa Knirr lite stingsligt.
     ”Tja, det kan väl diskuteras …” mumlade Knarr.
     ”En karl ska ha lite hår på bröstet i alla fall”, sa Knirr och tittade menande på Knarrs hårlösa bringa. ”Du har visst tappat dom fjun du hade, du ser ju ut som en barnunge”
     ”Faktiskt”, sa Knarr och blev ännu lite rödare än den av solbrännan uppkomna rodnaden. ”Det är så att …. Hm. Jag har hört att tjejer gillar killar som, hm … kanske inte har så mycket hår på bröstet ...”
      Knirr stirrade på honom, sen gapskrattade han. ”Du måste vara den mest lättlurade! Gick du på det? Och ryckte bort dom stackars fjun du hade?”
     Knarr rodnade ännu mer, men gick till motattack. ”Du är ju en gammal gubbe och har ingen koll på trenderna. Jag försöker i alla fall hålla mig lite mer uppdaterad.”
  
Veckan därpå stod Knirr på sin tänkarstrand och bannade sig själv för att han inte uppfunnit kikaren än. Femhundra meter västerut fanns en större allmän strand och där hände det saker, men vad?
     ”Jaså, står du här och spanar på nudisterna”, sa Knarr och fick Knirr att hoppa till – han hade inte märkt att svågern kom nerför slänten.
     ”Vad sa du, sa du? Nudister?”
     ”Ja, dom kallas så, dom där som ränner omkring utan kläder.”
     Knirr stirrade bort mot västra stranden så ögonen nästan trillade ur skallen, men han kunde inte avgöra om de där figurerna som stojade där borta verkligen inte hade några kläder på sig.
     ”Är det verkligen tillåtet?” undrade han med en blandning av motvilja och nyfikenhet. ”Och var kommer dom ifrån?”
     ”Dom kommer norrifrån har jag hört”, sa Knarr. ”Och det är väl därför dom måste slänga av sig kläderna när dom kommer hit, eftersom dom är vana vid en medeltemperatur på runt nittisju minusgrader.”
     Knirr huttrade till. ”Men ändå … Och vad är det dom sysslar med nu?”
     De främmande människorna höll på att resa en hög stång med en tvärslå. Det såg ut som ett konstigt träd, eftersom stången var täckt av blommor och gröna blad (fast Knirr såg bara att den var grön med några diffusa fläckar av andra färger).
     ”Jag tror vi får bevittna en av deras traditionella sommarriter”, sa Knarr fascinerat. ”Vi borde gå närmare så vi ser bättre”, tyckte han. Fast egentligen var hans hastigt påkomna kulturella intresse bara en ursäkt för att få gå och spana på dom nakna tjejerna.
     Men Knirr skakade på huvudet. ”Det är nog bäst vi håller oss här”, sa han, ”man vet ju inte om det kan bli något farligt. Det har man ju hört talas om, bisarra riter med människooffer och kannibalism. Vi kanske rent av borde kalla på polisen.”
     Knarrs entusiasm falnade vid Knirrs ord, men nyfikenheten fanns kvar. ”Vi ska nog inte kalla på polisen förrän det verkligen är nödvändigt”, sa han. ”Annars kan det bli vi som får böta.”
     Så de stod där och förundrades över de besynnerliga riterna. När den löv- och blomklädda stången stod på plats, började de främmande människorna sjunga och skutta omkring runt stången – och kvacka som grodor!
     Knirr och Knarr kom överens om att dessa främlingar måste vara allvarligt sinnesrubbade. Kanske hade de drabbats av solsting och värmeslag, druckit för mycket pilsner eller helt enkelt bara var väldigt utrikiska. Några människo-offer och kannibalism verkade dock inte försiggå – det grillades visserligen, men doften avslöjade att det var mammut och fisk och kanske någon sork som stod på menyn.
     ”Jag bli hungrig”, sa Knirr och slickade sig om munnen. ”Undrar vad det blir till middag.”
     Plötsligt avbröts middagsfunderingarna av ett hiskeligt oväsen. ”Ti-tu-ti-tu”, lät det och med batongerna i högsta hugg rusade två poliser in bland nudisterna och började klubba ner dem. Kalabalik utbröt, människor sprang omkring, grillade mammutstekar flög genom luften, skrik och skrän och slagsmål. Men eftersom nudisterna var obeväpnade så var de snabbt övermannade och hopbuntade och fick lagen läst för sig. Det var uppenbarligen inte tillåtet att vara utan kläder på allmän badstrand, eller kvacka som grodor. Eller så hade de inga giltiga pass. Eller så hade polisen inte något bättre för sig.
     ”Någon måste ha kallat på polisen i alla fall”, konstaterade Knirr. ”Nåväl, då kan vi gå upp och se om Biggan börjat med middan …”
     Men de hann inte mer än vända sig om så hördes polissirenen igen, mycket närmare nu. Och ut ur skogen kom de två poliserna rusande.
     ”Jag tar dom där”, sa den ena polisen och satte kurs mot Knirr och Knarr. Den andra rusade vidare mot bastun.
     Knirr och Knarr stod som fastfrusna när polisen ställde sig framför dem och granskade dem med misstänksam min. ”Vilka är ni?” frågade polisen. De sa vad de hette. ”Var kommer ni ifrån?” undrade polisen.
     Knirr gjorde en vag rörelse som omfattade grottbyn. ”Vi bor här …” sa han.
     ”Men var kommer ni ifrån?” envisades polisen.
     Knirr och Knarr tittade på varann. ”Vi är födda här”, sa Knirr.
     ”Kan ni bevisa det? Har ni några id-handlingar?”
     ”Det är sommar, vi går inte i ide förrän i oktober”, förklarade Knirr.
     ”Försök inte göra dig lustig”, sa polisen och slog Knirr i huvudet med batongen (som var ett rejält mammutben). ”Kan någon gå i god för ert påstående?”
     ”Min mamma”, sa Knarr ynkligt. ”Och min storasyster.”
     ”Och hans syster råkar vara min fru”, sa Knirr och pekade upp mot grottan. ”Hon är hemma i grottan. Och jag har barn som är födda här.” Knirr kom just ihåg att han hört att om man hade infödda barn så kunde man få stanna i landet även om man själv var utrikisk. För plötsligt var han inte hundra procent säker på att han var född här, tänk om han var invandrare. Tänk om han blev utvisad!
     ”Hmff”, sa polisen, fortfarande misstänksam. ”Okej, stanna här medan jag kollar grottan”, sa han. ”Och försök inte smita.” För säkerhets skull buntade han ihop dem mage mot mage med ett stadigt rep. Sen stegade han uppför slänten och försvann in i grottan.
     ”Jag tror du har glömt att borsta tänderna idag”, sa Knarr.
     ”Och du har glömt att tvätta öronen”, replikerade Knirr.
     ”Hur ska det gå?” jämrade sig Knarr. ”Morsan slår ihjäl mig om jag åker i fängelse.”
     ”Jag hoppas jag blir utvisad så snabbt att Biggan inte hinner reagera, annars kommer hon att buckla till min skalle så hon nöter ut stekpannan”, suckade Knirr.
     I nästa sekund hördes just ljudet av en stekpanna mot en skalle ”klang, plong, smock, bang” åtföljt av yl, vrål och jämranden. Och det kom från grottan.
     Strax därpå kom polisen sladdande nerför slänten. Han försökte hålla sin inte längre så prydliga polismössa på plats, men han kunde inte dölja alla bulorna. Han hade helt uppenbart träffat Biggan.
     Han stirrade på Knirr och Knarr och försökte återupprätta sin stöddiga min, men de okontrollerbara ansiktsryckningarna, de darrande händerna och skallrande knäskålarna avslöjade att han var väldigt nära att börja gråta på ett mycket omanligt sätt. Knirr gav honom en medlidsam blick, han visste precis hur det kändes.
     ”Du glömde den här” hördes uppifrån grottan och så kom batongen flygande. Eftersom den arma polisen blev så skräckslagen när han hörde Biggans röst att han inte kunde röra sig, så fick han batongen i skallen.
     ”Tack”, pep han. Och när ögonen stannat efter sin rundtur genom hans skalle, så började han lossa repet kring Knirr och Knarr.
     ”Er identitet har bekräftats”, sa han. ”Och vill ni kräva skadestånd för olaga gripande, förtal och psykiskt lidande orsakat av otillbörlig etnisk förföljelse, sveda och värk, tinnitus orsakad av polissiren, inkomstbortfall, tillfälligt frihetsberövande, mardrömmar till följd av ovannämnda händelser, eller vill ha en offentlig ursäkt och en gratis trisslott som tröst, så kan ni fylla i denna blankett – i femton kopior – och skicka den till polismyndigheten, allmänna åklagaren, er försvaradvokat, skattekontoret, försäkringskassan, a-kassan, närmsta psykiatriska klinik, invandrarverket, föreningen ”Snälla poliser” och … och … öh …”
     ”Det blir nog bra”, sa Knirr och tog hand om luntan. ”Alla kan göra ett misstag.”
     ”Jag utexaminerades i förrgår”, sa polisen urskuldande. ”Det här var mitt första stora ingripnade. Jag ska leta rätt på min kollega nu och sen tror jag att jag behöver uppsöka polispsykologen.” Och så rusade han uppför slänten högljutt ti-tu-ti-tutande.
  
På andra sidan sjön började mammutarna sammanställa en egen lagbok och utbilda egna poliser. Det blev lite diskussioner om vad de skulle tillverka batongerna av, men lagen blev enhälligt antagen. Mammutarna behövde bara en lag och den löd: Människor (nakna eller påklädda) är absolut inte tillåtna på denna planet, varken nu eller i framtiden. Amen.