Kapitel 29

Alla stirrade förstummat medan de försökte smälta informationen.
      ”Är människan ett medvetet genetiskt experiment?” frågade till sist Hayden.
      ”Ja.”
      ”Men varför?”
      ”Det får ni fråga Nefi om.”
      Hayden skakade sakta på huvudet. ”Är allt vi har trott på ett missförstånd, en feltolkning? Och ’Gud skapade människan till sin avbild’... Är vi släkt med Nefi?”
      ”Ja.”
      ”Är vi de efterblivna kusinerna från landet?” frågade Mitchell.
      Anante log. ”Nefi ser oss mer som sina barn. De ville aldrig bli ’gudar’.”
      ”Men de är alltså de gudar som omnämns i olika religiösa skrifter och myter?” frågade Matt på både engelska och ’nefianska’.
      ”I de fall gudarna uppträder i fysisk skepnad så är det oftast så, ja. Men i vissa fall är den Gud som omnämns ett uttryck för en verkligt gudomlig makt – nämligen det Godas och det Sannas makt och uppenbarar sig då i en mer andlig eller abstrakt form. Och de första människorna såg inte Nefi som gudar. För dem var de visserligen mäktiga, men ändå människor som de själva. Det var därför människorna blev besatta av att skaffa sig samma makt. Den kunskap som Nefi delade med sig av var inte ond och om den hade använts på rätt sätt skulle människorna för länge sedan ha varit mycket mäktigare än Nefi. Vi hade deras tekniska kunskap för länge sedan och det finns fortfarande spår av detta i resterna efter gamla kulturer. Men innan det som benämns syndafloden inträffade, var kunskapen mycket större än den varit de senaste tiotusen åren. Syndafloden var inget straff utan en naturkatastrof i samband med den senaste istidens slut på norra halvklotet. Nefi visste att katastrofen skulle inträffa men de kunde inte förhindra den och de flydde från jorden för att rädda sig själva. Efter katastrofen, när de överlevande människorna försökte bygga upp sina samhällen igen höll Nefi sig undan.

      Medan människorna byggde upp sin värld igen och försökte minnas det de hade lärt av Nefi, återfann Nefi den Sanna kunskapen. Människorna skapade på egen hand en civilisation som var högt utvecklad materiellt sett men bara en blek kopia av de tidigare civilisationerna. Minnet av Nefi förbleknade till myter. När Nefi återvände för cirka sextusen år sedan för att dela med sig av den nygamla kunskapen betraktades de som gudar. Nefis missionerande lyckades delvis och de så kallade österländska religionerna och filosofierna är ett resultat av detta. Den tekniska utvecklingen gick emellertid bakåt då Nefi vägrade ställa upp med sitt kunnande inom det området. Människorna blev förvirrade och förlorade respekten för ’gudarna’, och det ’vetenskapliga’ synsättet och den materiella makten blev idealet. Och där står vi nu. Med utsikt mot en ny – och till stor del självförvållad – katastrof som hotar hela planeten. Men ni har inte svarat på frågan om ni är villiga att hjälpa Nefi återinföra det Godas och det Sannas makt.”
      ”Visst. Jag ställer upp”, sa Hayden. ”Även om jag inte förstår hur det ska gå till...”
      ”Ja, vad kan vi göra?” undrade Mitchell. ”Spelar det någon roll om vi gör rätt, om alla andra gör fel?”
      ”Allt spelar roll. Och även en jordenruntresa börjar med ett steg. Ni kanske inte lyckas omvända hela jordens befolkning under er livstid, men ni kommer att hinna märka en skillnad – en skillnad till det bättre. Om ni börjar nu. Kom ihåg att allt är möjligt.
      Jag förväntar mig inte att någon av er ska bli som jag. Jag förväntar mig inte att någon av er ska kunna leva av bara ljus och luft, eller bemästra er omgivning enbart med tanken. Jag hoppas däremot att ni har tagit till er tillräckligt av kunskapen för att kunna skapa positiva förändringar, utifrån vetskapen att det är möjligt. Det enda man behöver veta, är att med rädsla, hat och tvivel skapas inget gott, men med kärlek, tillit och kunskap om det Sannas och det Godas makt, kan vi tillsammans skapa en värld där ondskan och dumheten inte kan existera. Även om det tar mer än en livstid...”
      Plötsligt kom en kapucinerapa farande nerför en lian och kastade sig över Anante.
      ”Titi, vad gör du här?” sa Anante och apan började tjattra ivrigt. ”Jaha, jag förstår. Spring tillbaks till Loolingi nu.”
      Och apan sprang iväg.
      ”Vi ska gå tillbaks till panahen nu”, sa Anante och ställde sig upp. ”Miss Gibbons kommer snart tillbaks från sin utflykt och det är onödigt att hon ska behöva undra var vi är...”
      ”Sa apan det?” frågade Hayden med både misstro och tilltro.
      ”Om Titi egentligen sa något, vet jag inte”, sa Anante med en axelryckning. ”Men jag hade gjort upp med Loolingi att hon skulle skicka henne till mig när kvinnorna började vara klara, så..

När de kom till panahen var där nästan folktomt. Ett par män var i färd med att bygga fler regnskydd och en man och ett par pojkar bar stenar och verkade göra i ordning en eldstad mitt på den öppna ytan. Matt frågade om det och Anante svarade att de skulle ha en fest på kvällen, innan regnet kom. Matt undrade om det var något de kunde hjälpa till med, men Anante sa att de var gäster och att de borde vila istället så de orkade vara med på festen. Sedan hade han gått och hjälpt till med regnskydden och Matt och de andra satte sig under palmerna efter att ha fyllt kalebasserna med vatten ur en liten bäck strax intill.
      En kvart senare dök kvinnorna och barnen och Miss Gibbons upp.
      Hon lokaliserade snabbt sina kollegor och vinkade till dem. Något häpna gjorde de tafatta försök att vinka tillbaks. Efter att ha pratat några ord med Vinaja sökte hon så upp männen där de satt under palmerna och såg undrande ut.
      ”Hejsan pojkar”, sa Miss Gibbons och satte sig framför dem. Ingen av dem visste riktigt hur de skulle bemöta henne – att hon hade förändrats på något sätt var uppenbart. De hade sett henne när hon kom och med förvåning konstaterat att hon till och med skrattade. Det var inte vad de hade väntat sig. Vad de hade väntat på var en frustrerad Miss Gibbons som skulle marschera raka vägen fram till dem och avkräva dem en utförlig rapport om varje minut hon hade missat.
      Istället frågar hon: ”Hur har ni haft det?”
      ”Det har varit... intressant”, svarade Hayden.
      ”Har ni varit här hela tiden?”
      ”Nej, vi var en bit in i skogen...”
      ”Filmade du?” frågade hon Neuman.
      ”Jaa...” sa han lite tvekande. ”Kameran slutade fungera ett tag, men...”
      ”Det kanske var luftfuktigheten, eller att vi satt i skuggan hela tiden...” sa Hayden för att hjälpa Neuman.
      De hade diskuterat hur de skulle göra med det som Anante hade bett dem hålla tyst om. Neuman hade gått med på att inget säga så länge inte Miss Gibbons frågade. Och han hade själv föreslagit att man kunde skylla på just luftfuktigheten eller att kamerans batteri som drevs av solceller hade laddats ur på grund av de hade suttit i skymningsdunklet under träden.
      ”Missade ni något viktigt?”
      De tittade på varann. ”Det var väl...” började Hayden.
      ”… när Anante blev biten av ormen”, sa Mitchell.
      ”Vad?” ropade Miss Gibbons och såg sig om. Hon hade sett Anante när hon kom och han var fortfarande upptagen med att bygga regnskydd. ”Blev Anante ormbiten?”
      ”Inte precis blev... Han snarare lät sig bli biten. Avsiktligt.”
      Och så berättade Hayden om den chockerande upplevelsen och vad Anante hade velat visa med den. Men han sa inget om Anantes förhållande till sin skyddsande.
      ”Han är ju inte riktigt klok”, sa Miss Gibbons och skakade på huvudet. ”Men förmodligen var det ändå inte en giftig orm.”
      Mitchell skulle till att försäkra henne om att det verkligen hade varit en ordentligt giftig orm, men han hejdade sig. Hon fick tro vad hon ville.
      Matt som också med säkerhet visste att det varit en giftorm tyckte att ju mindre Miss Gibbons visste om Anantes förmågor, desto bättre. ”Hur har du själv haft det?” frågade han i hopp om att kunna byta ämne.
      Och för första gången såg hon på honom utan någon som helst fientlighet. ”Jo, jag har haft det himla skönt”, sa hon. ”De är verkligen trevliga kvinnorna här och...” Hon luktade på sin arm. ”De tillverkar väldigt lyxiga duschcremer... ”
      ”Ja, du verkar både pigg och ovanligt avslappnad...” sa Hayden.
      Hon gav honom en blick. ”Jag vet att jag inte har varit så rolig, men det här är ändå ingen nöjesresa...”
      ”Fick du reda på något då? Om Nefi, eller...?”
      Hon skakade på huvudet. ”Inte något mer än Anante redan berättat. Vet ni att vi ska ha fest i kväll då?”
      ”Ja, det kan bli kul...”
      Vinaja kom just då fram till dem med en skål fylld med frukt. Loolingi bar ett fat med bröd. Hon hade också ett halsband med en bergkristall och några gula och röda fågeldun som hon hängde om Matts hals.
      ”Hon har gjort det själv enkom till dig”, sa Miss Gibbons.
      Matt gav Loolingi en kram. ”Tack”, sa han. ”Det är mycket vackert, och jag lovar att vara rädd om det.”
      Loolingi log generat och sprang därifrån.
      ”Jag tror hon är kär i dig”, sa Miss Gibbons och log retsamt mot Matt. ”Fast jag förstår inte varför...”
      Medan de åt kom Anante och satte sig med dem. Han hälsade på Miss Gibbons och frågade också om hon hade haft trevligt. Hon sa att hon hade haft mycket trevligt och så frågade hon honom om han verkligen hade låtit en giftig orm bita honom i handen. Han sa att det var så och påminde henne om vad som hade hänt på morgonen när de två hade varit ensamma i mathyddan. ”Det handlar om att frigöra sig från rädslans makt”, sa han.
      ”Jag förstår...”
      De andra tittade på dem och var mycket nyfikna, men ingen vågade fråga. Förmodligen skulle de aldrig få reda på vad Miss Gibbons och Anante hade haft för sig i den där hyddan.
      Anante reste sig upp för att gå och fortsätta med festförberedelserna. Flera av männen hade återvänt från skogen med stora lass av olika frukter, rötter och bär och både kvinnor och män höll på med att göra i ordning mat och dryck och barnen samlade ved till en stor bål. Victor och Tejo var också med på ett hörn.
      ”Anante”, sa Matt och ställde sig också upp. ”Hur ska vi få ner våra kläder från träden? De börjar kanske vara torra nu och du sa att det skulle bli regn i kväll...”
      ”Jag ska ordna det”, sa Anante och ropade på Loolingi
      Hon kom skuttande och han pratade några ord med henne. Hon nickade och sprang iväg.
      En stund senare såg de henne med en av pojkarna och tillsammans med de två kapucineraporna gick de bort till träden där kläderna var uppkastade. Barnen sa något till aporna och strax var dessa på väg upp i träden.
      ”De kan verkligen prata med djuren”, sa Miss Gibbons när aporna dök upp ute på grenarna och började kasta ner kläderna.
      Snart var alla kläder nere och barnen började samla ihop dem.
      ”Vi kanske skulle ta rätt på våra grejer”, sa Hayden och reste sig upp.
      De andra hade precis följt hans exempel och skulle just gå bort till barnen när en rörelse i skogsbrynet tio meter bort fick dem att titta ditåt. Det de såg fick dem att stelna i skräck.
      Ur skuggorna uppenbarade sig en stor jaguar. Den stannade till ett ögonblick och tittade på dem och de vågade inte ens andas. Sedan lunkade den vidare till synes oberörd.
      ”Den är på väg mot barnen”, viskade Hayden.
      ”Mina pistoler är i tältet. Fan också!” väste Miss Gibbons.
      ”Det kanske är ett av deras husdjur”, sa Matt.
      De andra tittade på honom. ”Och om inte...?” sa Mitchell.
      ”Är det bara vi som har sett den?” undrade Miss Gibbons alltmer frustrerad.
      ”Anante!” ropade Matt och skrämde vettet ur de andra.
      Jaguaren stannade upp och tittade åt deras håll.
      ”Jävlar”, sa Mitchell.
      Anante som satt med en av männen och skalade frukt ställde sig upp och fick syn på jaguaren. Sedan ropade han på Loolingi.
      Hon hade varit upptagen med att samla ihop kläderna men när Anante ropade vände hon sig om och släppte hela högen. ”Mahati!” ropade hon och sprang mot jaguaren som hade blivit stående mitt i gläntan.
      Med skräckblandad fascination såg Matt och de andra hur Loolingi kastade sig om halsen på den åtskilligt större jaguaren. Sedan började hon baxa honom runt under kärvänligt muttrande och när hon väl hade fått honom åt andra hållet ledde hon honom tillbaks in i skogen genom att hålla honom i örat.
      ”Jag tror inte mina ögon”, sa Hayden. ”Fjärilar och apor är väl en sak, men en jaguar...”
      Anante kom fram till dem. ”Ni behöver inte vara rädda”, sa han. ”Loolingi känner Mahati.”
      ”Är den tam?” frågade Miss Gibbons.
      ”Nej. Men Loolingi har en särskild förmåga att tala med djuren. Och hon är inte rädd.” Anante såg forskande på Miss Gibbons, sedan sa han: ”Du behöver inte dina pistoler här.”
      Hon rodnade. ”Hur visste du...” började hon men avbröt sig. ”Jag antar att du känner mig bättre än jag känner dig, Anante...”
      Pojken som hade hjälpt Loolingi med kläderna kom fram till dem och släppte klädhögen framför Miss Gibbons och sprang sedan iväg.
      ”Ta reda på era kläder”, sa Anante, ”och vila sedan. När festen börjar ska ni få smaka något nervstärkande...”