Kapitel 11

”Det kan inte var här”, sa kvinnan med tydlig irritation i rösten. ”Enligt bilderna ska det vara en glänta och ett vattendrag alldeles intill. Vi flög över det...” Hon lyssnade en stund, sedan tittade hon på den apparat hon höll i och som Anante gissade var en satellittelefon och till slut skakade hon frustrerat på huvudet och packade ner apparaten i ryggsäcken som en av männen bar.
      De övriga i sällskapet tittade frågande på henne.
      ”Enligt dem så befinner vi oss exakt på målet”, sa hon. ”Men det är ju helt uppenbart att någon har klantat till det. Är du säker på att den där apparaten fungerar?”
      Mannen som höll i den apparat hon åsyftade nickade men såg mycket konfunderad ut.
      ”Okej, då är det vanlig hederlig kompass som gäller”, sa kvinnan och plockade upp en sådan ur benfickan. Hon stirrade några sekunder på kompassen, sedan räckte hon den till en annan av männen i sällskapet.
      ”Vad fan?” sa han och de andra samlades runt honom och alla tittade på kompassen. Mannen plockade fram sin egen kompass, sedan sa han: ”Det är nåt jävligt mystisk här.”

      Kvinnan som med armarna i kors hade stirrat in bland träden vände sig mot honom. ”Säger du det”, sa hon och hennes aura var väldigt mörk. Sedan beordrade hon den första mannen, som hon kallade Neuman, att packa upp sina apparater ur den specialdesignade ryggsäck han bar på.
     
Anante iakttog scenen och studerade främlingarna. Han stod helt öppet, enbart kamouflerad av skuggorna cirka tjugofem meter från gruppen. Kvällen innan hade han tagit sig till ravinen och än en gång konstaterat att den kvinnliga ledaren besatt en beslutsamhet som skulle kunna bli farlig. Att han hade röjt undan allt som skulle kunnat tjäna som bro över ravinen hade visat sig meningslöst. Det enda han kunde göra var att övervaka gruppens riskabla balansakt på det nedhuggna trädet. Alla hade klarat sig helskinnade.
      Och Anante hade beslutat sig för att inte låta dem hitta fram till panahen. Inte än i alla fall. Därför befann de sig nu fem kilometer från den, i ett område som helt uppenbart inte alls stämde med vad de hade förväntat sig. Istället för att hitta en glänta hade de hamnat i ett ovanligt tättbevuxet skogsparti på en sluttning som längre upp övergick i en lodrät klippa. Trehundra meter åt öster fanns närmsta vattendrag och det vattenfall invid vilket Anantes hemliga grotta fanns.
      Att störa ut både GPS-mottagaren och kompasserna hade varit lätt, och han skulle kunna få dem att irra runt i skogen i flera dagar utan att komma någon vart. Men han visste också att varken kvinnan eller hennes uppdragsgivare skulle ge upp så lätt och han visste att han hade att välja mellan att flytta familjen igen, eller ta sig an främlingarna och fullfölja sitt eget uppdrag.
      Medan de två indianerna i sällskapet släppte sin packning och började leta efter något ätbart och CIA-agenterna försökte lägga upp nya planer för att på något vis genomföra uppdraget, stod Matt en bit ifrån och såg sig om med sökande ögon. Anante visste att det var honom Matt sökte. Han hade besökt honom i drömmen några nätter tidigare och det var enda gången på tjugotvå år som han hade visat sig för Matt. Men Anante hade då och då under åren tittat till honom och ibland helt obemärkt påverkat olika skeenden. Han hade sett Matt växa upp från en sjuklig liten pojke till en ung man med obändig integritet och ett sökande sinne. Och nu kände han Matts tankar som riktade sig direkt till honom med frågan: Var är du?
      Jag är här, svarade Anante direkt in i Matts medvetande. Matt studsade till och utan att han insåg det mötte hans gröna ögon Anantes blick.
      Men när Anante rörde sig och gick några steg närmare såg han Matts ögon vidgas. Ingen annan märkte något.
      Matt trodde inte sina ögon. Ur skuggorna och grönskan uppenbarade sig indianen han hade sett i sin dröm. Indianen som hette Anante och som han alldeles säkert visste att han hade träffat förut, även om han inte hade en aning om när eller var. Den orange-vita blomman var borta, men de gröna fjädrarna fanns där. Och stenarna. Även om den stenen som han i drömmen hade upplevt som självlysande nu inte var märkligare än en mörk och ganska matt droppformad flintsten. I övrigt var mannen endast iklädd ett vävt bälte och ett ländkläde av barktyg eller något liknande. Han var ungefär en och sjuttio lång gissade Matt, något kortare än han själv, och därmed över medellängd för att vara Amazonasindian. Med blicken fäst på Matt närmade sig Anante gruppen, och han rörde sig helt ljudlöst.
      Matts känsla av att åter befinna sig i drömmen avbröts abrupt av att någon hojtade till.
      Anante befann sig bara fem, sex meter från gruppen när Hayden upptäckte honom. Matt hörde vapen osäkras och sprang genast fram och ställde sig framför gruppen. ”Han är obeväpnad! Han är inte farlig.”
      ”Var kom han ifrån?” undrade Miss Gibbons och spanade misstänksamt in bland träden. Hon höll sitt vapen dolt men fortfarande osäkrat. ”Det kan finnas fler. Wittley, gör ditt jobb – snacka med honom.”
      ”Vad ska jag säga?” Matt tittade på Anante som stod lugnt avvaktande framför honom.
      ”Säg att vi kommer i fredliga avsikter och...”
      ”Ljuger jag då?”
      Miss Gibbons som stod strax bakom Matt tog ett steg fram och viskade i hans öra: ”Det kan mycket väl hänga på hur du sköter dig. Om du bara gör som jag säger så kan vi säkert genomföra det här uppdraget på ett tillfredsställande sätt. Om du börjar tjafsa... tja, då kanske det inte blir alldeles smärtfritt. Har du förstått?”
      Matt svalde. ”Jag förstår.”
      ”Bra. Säg då åt den här indianen att vi är vänner och vill besöka hans by.”
      ”Jag vet inte vilket språk han talar, men...”
      ”Gör ditt bästa, Wittley”, sa hon och gjorde ett tecken till Hayden som försiktigt plockade fram en liten, men effektiv, digital ljudinspelare och satte igång den.
     
Anante hade avvaktat och med viss oro avlyssnat Miss Gibbons lilla samtal med Matt. Han visste att hennes aggressiva, beslutsamma personlighet var resultatet av en livslång men undertryckt känsla av att inte duga. Utan att hon märkte det gjorde Anante bägge hennes automatvapen funktionsodugliga. Men han lät Haydens ljudinspelare och Neumans alla apparater vara.
     
Matt tog ett steg mot Anante och tecknade att de kom som vänner, samtidigt som han sa det på den dialekt han hade lärt hos Waiana-stammen som han besökt för drygt ett år sedan.
      Anante svarade på ett språk som Matt inte kände igen. Men till sin förvåning upptäckte han att han förstod varje ord. ”Du kommer att tala mitt språk”, sa Anante. ”Du kommer att höra mig tala direkt till ditt medvetande, men det är vår hemlighet. Låtsas att du känner mitt språk.”
      ”Vad sa han? Förstår du vad han säger?”
      ”Äh...” Matt stirrade på Anante. Vad ska jag säga, tänkte han och fick genast svar. ”Han sa att han har väntat oss”, sa han först lite tvekande. Sedan kände han stödet från Anante, slappnade av och fortsatte med stärkt självtillit: ”Hans namn är Anante. Och han vill veta vårt ärende...”
      ”Väntat oss? Visste han att vi skulle komma?” Miss Gibbons röst avslöjade för första gången en osäkerhet som inte var karaktäristisk för henne och greppet om pistolen – som hon fortfarande höll bakom ryggen – hårdnade. ”Hur visste han att vi skulle komma?”
      Utan att själv förstå hur, vidarebefordrade Matt frågan på det främmande språket. Med ett eget tillägg: Hur är detta möjligt?