Kapitel 13

En blixt lyste upp bladverket utanför regnridån. Den omedelbara och öronbedövande skrällen fick alla att studsa till där de satt hukande under klippöverhänget.
      ”Det var nära”, sa Mitchell.
      Hur nära, blev de snart varse när först ett oroväckande brakande och knakande följdes av ett dån och fler knakanden och smällar och ett gnisslande ljud som annonserade ankomsten av det gigantiska träd som föll från klippan ovanför. Med kronan före brakade trädet ner framför klippskrevans öppning, tillsammans med några mindre träd som dragits med i fallet. Grenar knäcktes och tillsammans med medföljande buskar, lianer, epifyter och slingerväxter bildade grenverket en kompakt mur som helt täckte öppningen. Med ett hasande, skrapande ljud och en dov duns la sig trädet tillrätta med en sista våldsam vridning av hela härvan som stänkte regnvatten och en skur av löv, blommor och kvistar över de instängda. Och som en projektil slungades en avbruten gren in under klippkanten och slog in i bergväggen mitt emellan Mitchell och Neuman.

      ”Herregud!” utbrast Neuman och satte fumlande på sig glasögonen som han hade försökt putsa.
      ”Det var jävligt nära”, stönade Mitchell. En decimeter till höger och han hade blivit spetsad på grenen.
      ”Är någon skadad?” undrade Miss Gibbons som satt längst ut till vänster.
      ”Nej”, sa Mitchell. ”Vi fick bara en lättare ’nära döden’-upplevelse.”
      ”Men nu är vi fast här”, sa Hayden. ”Bara inte klippan rasar också.”
      ”Det regnar åtminstone inte in”, sa Mitchell. Neuman och Hayden blängde på honom och han ryckte på axlarna. ”Vi får hugga oss ut när det slutar regna.”
      ”När då?” undrade Hayden irriterat. ”Så vitt jag vet kan det hålla på i månader utan uppehåll!”
      ”I så fall får vi väl hugga oss ut innan det slutar.”
      ”Herregud”, mumlade Neuman igen. Att de satt inspärrade i en klippskreva var inte det som bekymrade honom mest – han led inte av klaustrofobi – men han hade fått syn på en orm som halvt ramlande, halvt slingrande försvann någonstans in bland de knäckta trädgrenarna – och tanken på att de skulle behöva ta sig förbi där, det gjorde honom direkt illamående.
      Victor och Tejo bekymrade sig inte nämnvärt om vare sig det ena eller det andra – förutom att de fortfarande inte hade hittat något ätbart.
      Hayden vände sig mot Miss Gibbons. ”Jag skulle faktiskt inte ha trott det om honom, men vi har blivit fintade. Den där indianen lurade oss.”
      Miss Gibbons svarade inte. Istället vände hon sig mot Matt som satt mellan Hayden och henne. ”Vad tror du?” frågade hon.
      ”Om vad?”
      ”Lurade han in oss här? Fällde han trädet?”
      ”Nej. Han hjälpte oss hitta skydd undan regnet.”
      ”Men själv försvann han i tomma intet. Jag antar att vi inte ser honom något mer.”
      ”Jag tror han kommer tillbaks...”
      ”Tror, eller vet? Sa han något som du underlät att vidarebefordra?”
      ”Nej... Men han pratade om det Godas och det Sannas makt. Han vill inte skada oss.”
      ”Du är för godtrogen, Wittley...”
      ”Jag känner honom...”
      ”Jasså?”
      ”Ja, alltså, det känns som om jag kände honom... Jag drömde om honom.” Matt ångrade genast han hade uttalat orden.
      ”Jaha. Ja, det förvånar mig inte.”
      ”Inte?”
      ”Ja, han ser ju bra ut på sitt indianska vis, och...” Miss Gibbons fäste sin isblå blick på Matt. ”Jag har hört rykten om att du är bög.”
      ”Verkligen? Och vad har det med saken att göra? Jag drömde om honom innan vi ens kom hit.”
      ”Om just den här indianen?”
      ”Tja...”, Matt insåg att det var läge för en vit lögn. ”Någon indian i alla fall. Det var väl något minne från tidigare...”
      ”Någon annan indian du var betuttad i?”
      Matt bara blängde på henne.
      ”Missförstå mig inte, jag tycker lika illa om dig oavsett om du är bög eller inte”, sa Miss Gibbons nästan vänligt.
      ”Bra. Det är ömsesidigt.”
      ”Jag litar inte på dig, Wittley. Min kvinnliga intuition säger mig att du vet mer än du vill säga. Kom ihåg att jag varnade dig.”
      Matt sa inget om att det förvånade honom att hon hade en kvinnlig intuition.
      Hon satt tyst några sekunder. Sedan sa hon: ”Han gillade inte att jag frågade om Nefi

När Matt hade ställt frågan till Anante hade denne inte svarat. Han hade över huvud taget inte reagerat utan stått orörlig med en frånvarande blick.
      I samma stund gled en skugga över skogen och släckte de flimrande solstrålar som hade lyckats leta sig ner genom trädkronorna och skapat skarpa ljuskontraster i dunklet under träden. Det var fortfarande middagstid men med ens försvann färgerna och den plötsliga skymningen fick skogens djur att tystna. I fjärran hördes ett dovt muller.
      ”Nu kommer regnet”, hade Mitchell sagt.
      ”Kom med mig”, sa Anante och började gå.
      ”Vart?” undrade Miss Gibbons.
      ”Han vet var vi kan få skydd”, sa Matt och plockade upp sin ryggsäck.
      De var hundra meter från klipputsprånget när regnet plötsligt vräkte över dem. I viss mån dämpades det av träden men de var ändå genomvåta innan de hann dyka in under klippan. Och i tumultet hade Anante försvunnit.
      Miss Gibbons hade kastat sig ut i regnet igen för att leta rätt på honom, men tvingats ge upp – hon hade inte en aning om åt vilket håll han kunde ha gått.
     
Anante hade gått till sin egen grotta. Regnet hade kommit mycket lägligt. Miss Gibbons hade rätt i att han helst hade velat slippa frågan om vad eller vem Nefi var. Han hade vetat att den var oundviklig, men i samma stund som frågan ställdes hade han uppfattat en pirrande känsla i hårbotten. Det påminde om den känsla som signalerade att Nefi försökte kontakta honom – något han för övrigt känt flera gånger det senaste dygnet, men ihärdigt ignorerat. Den här gången var det nog det antågande åskvädret som orsakade känslan, men det fick honom att inse att han inte skulle kunna fortsätta utan att först ha talat med Nefi.
      Efter att ha visat Matt och de övriga till klippan där de kunde krypa under och få skydd hade han gett sig av för att i enskildhet kontakta Nefi.
      Återigen försatte han sig i det meditativa tillstånd som öppnade kontakten. ”Nefi, hör mig”, viskade han.
      Svaret kom omedelbart. ”Vi hör dig, Anante. Du har undvikit oss.”
      ”Förlåt mig.”
      ”Du har trotsat oss.”
      ”Ja.”
      ”Varför?”
      Återigen berättade Anante allt om vad han ville uppnå. Han sände mentala bilder av sin vision av den upplysta värld han ville skapa. Han berättade vad han hade gjort och erkände att han gjort en felbedömning. Han förklarade sina planer och ja, han hade undvikit dem, men nu bad han om Nefis förtroende, godkännande, stöd och vägledning.
      ”Om ni säger att jag måste klara det själv, så gör jag det. Om ni säger att jag måste avbryta det hela, så fortsätter jag, men håller er utanför. Om ni vill hindra mig, och avbryta alla kontakter, så ber jag er att ändå fortsätta vaka över min familj. Låt ingen annan straffas för mitt brott.”
      ”Anante”, sa rösten som tillhörde Akarscham ”du vet att vi inte straffar någon. Vi har ingen rätt eller önskan att döma dig. Kanske har vår rädsla för de onda krafterna stått i vägen för det syfte som en gång också var vårt. Anante, vi ska inte hindra dig. Vårt förtroende för dig har enbart stärkts då vi ser att du är beredd att fullfölja ditt syfte även utan vårt stöd. Den som känner det Sannas makt kan enbart utöva det Godas makt. Jag var din lärare, men nu är du min. Följ ditt hjärta, Anante. Tvivla aldrig.”
     
Anante satt kvar i grottan nästan en timme. Sedan återvände han hem.